Synd om

Sov en dryg timme och vaknade av att jag behövde vända på mig. Det gjorde ont. Jag skrek och kvävde sedan skriket genom att bita i kudden. Låg vaken en halvtimme innan jag vågade mig på ett nytt försök. Och det har jag insett, rädslan är min fiende lika väl som smärtan. Gick upp, drack vatten, tog med en telefon till nattygsbordet och la mig igen. Nu gick det bra att ligga på höger sida.  

Jag vet att jag har slarvat med träningen. Jag vet att jag får skylla mig själv, delvis. För så är det, tränar jag mina ryggmuskler så klarar de av att hålla emot det som läcker ut från diskbråcket så det inte kommer nära nerverna. I alla fall tror jag att det är så det funkar. 

Förutom vanligt ont får jag en huggsmärta som är jobbig. Den får mig att ta pyttesteg, att inte vrida mig, att röra mig långsamt och hela hela tiden tänka mig för. Det är påfrestande, jag blir väldigt innesluten i mig själv. 

Hade ont på jobbet, var tyst och hela tiden kretsar tankarna runt smärtan. Tog lite tabletter. Hade tid hos rotfyllningssnubben på eftermiddagen och fasade för dels hur jag skulle klara av att ta mig dit och dels hur jag skulle kunna lägga mig i stolen.För det är något nytt som hänt också, tidigare har jag alltid kunnat lagt mig på min madrass på golvet med underbenen på en stol. Rätat ut ryggen och slappnat av i ländryggen. I söndags funkade inte det, jag kom inte förbi ett visst "ont-läge", kanske på grund av rädslan. Jag jobbade, timmarna gick och tårarna steg i ögonen och jag svalde. Till sist blev jag räddad av en kollega som sa: Ring och avbeställ! En tanke jag inte tänkt. Så jag skärper till rösten och ringer och säger som det är. Självklart får du en ny tid istället, säger sköterskan. Puh. Jag släpper gråten fri, i tysthet och snyter mig sedan ljudligt.

Idag är det synd om mig. Och därför har jag valt bort möjligheten för er att kommentera. För då är jag rädd att jag rämnar. Men jag behövde skriva av mig.

Edit kl 1804: Som om ovanstående inte var nog så tappade jag just en krona på en tand. Fan.