Stående halvklädd mitt emellan träningen och duschen ringer mobilen. Okänt nummer. Jag svarar med mitt förnamn. Det är en kille som jag jobbat lite ihop med tidigare som ringer. Han slutade i höstas, eller fick lov att sluta rättare sagt eftersom delar av hans jobb gick till ett öststatsland. Vi har aldrig varit särskilt bundis, han och jag. Han är extremt tystlåten av sig. Och jag fick alltid lov att bita mig i tungan för att inte alltid fylla de tiosekundersuppehållen av tystnad mellan fraserna, med oväsentligheter. Svårt. Jag har vare sig tyckt bra om eller illa om honom. Vi hade en avskalad arbetsrelation bara. Jag blev medbjuden på lunch tillsammans med 5-6 av hans "riktiga" kollegor när han slutade. Min förvåning var stor när jag svarade och hörde vem det var.
Hela tiden som samtalet varade var det jag som styrde det. Hela tiden väntade jag på att han skulle fråga något eller be om något. Men nej, det gjorde han inte. Vi pratade om hans nya jobb, hur det var att jobba kvar, hans tjej och hans möbelinköp. Med långa hörbara tystnader, de blir så mycket mer uppenbara i telefon.
Till sist sa jag att jag skulle duscha och så avslutade vi samtalet. Han ville alltså inget speciellt, han ville bara prata med mig. På sitt tystlåtna sätt i vår, enligt mitt sätt att se, obefintliga relation. Förvånande för mig. Men intressant nog för honom. Tänk så olika människor är.
Vad lustigt...att han inte direkt ville något.
SvaraRaderaMen vad hjärtskärande på något vis...
SvaraRaderaKanske har han upplevt att det känts bra att prata med dig?
Huskatt: Jo, jag liksom bara väntade att han skulle komma till sak.
SvaraRaderaNilla: Jag tror du har rätt. Jag har försökt acceptera honom som den person han är och det har kanske inte alla gjort.
Det där lät ensamt, men du skriver att han har en flickvän så det kanske han inte är?
SvaraRaderaHan kanske bara tycker om att prata med dig... på sitt speciella vis?
Kanske kom han att tänka på dig och gjorde sig själv stolt genom att vara lite impulsiv och ringa upp
SvaraRaderaMea: Jag gillar din förklaring. :-)
SvaraRaderaMärkligt. Undrar vad han egentligen ville. Ragga upp dig kanske? Kola med Nilla, det står nog i hennes nya bok hur man ska tolka sånt...
SvaraRaderaMagica: Nejnej, absolut ingen raggning, det är helt uteslutet. Jag får lyssna med Eilert the Eljest.
SvaraRaderaPå nåt vis måste du ju gjort intryck på honom, antagligen ertt positivt!:) Å det kanske för att du inte försökte dig på att fylla ut tiosekunders uppehållen med tomt och meningslöst pladder!
SvaraRaderaEn gissning är att han visst ville dig något, men helt enkelt inte kom sig för att säga det han hade tänkt. Du vet, det där tillfället han väntade på för att framföra det han egentligen ville - kom aldrig. Man vet ju aldrig hur han hade föreställt sig just det tillfället och vad det skulle vara... Han ringer nog igen om någon dag eller vecka, när han samlat nytt mod.
SvaraRaderaMamma J: Så kan det vara! Och jag kanske aldrig lämnade någon tillräckligt lång lucka (läs: mer än tjugo sekunder)för att han skulle få det sagt.
SvaraRaderaNejmen, nu ska du inte ta det som att det på något sätt var "ditt fel" - av den enkla anledningen att det ju ibland inte handlar om luckorna och dess eventuella längd utan om "tillfället". Det ska kännas rätt både i magen och i luften och i förhållande till planeterna och *s* vadsomhelst... En del människor är mer känsliga för sådant än andra. Som du beskriver honom så får jag känslan av att han är en sådan som är det.. :-)
SvaraRaderaJag är säker på att han "bara" ringde för att han uppskattar dig som en vän. Och kanske tänker att du ser honom så. En som han på sitt lite aviga sätt kan prata om allt med. Låter som ett stort förtroende tycker jag.
SvaraRaderaEtt förtroende som jag tycker du verkar klara alldeles galant. Det hade nog inte jag gjort.