Sjömansbiff

Sjömansbiff lagade jag till middag idag. Det var länge sedan jag gjorde det senast men gott var det. När doften av lök och öl spred sig i köket mindes jag att det var det första jag bjöd min pappa på när jag bodde i min egna lägenhet. Jag började ju med att bo ihop med syrran några år, av någon anledning tyckte alla att jag inte skulle bo själv när mamma dött. Och jag fogade mig.

Ett långsmalt kök i en liten tvåa på söder. Jag hade målat det inverterat rött och vitt, köksluckorna var vita och skåpstommarna röda. Väggen var vit och den decimeterbreda trälisten som satt utefter långväggen var knallröd. En liten röd hylla med alla mina teburkar ovanför gasspisen. Rött köksbord och stolar och en rödvitrandig finsk trasmatta. (har den i hallen nu). Djupa fönstersmygar med rosengeranium som tittade fram bakom de röda gardinerna på smala mässingsstänger.

Där satt vi, pappa och jag, och åt sjömansbiff. Jag minns att han var så otroligt imponerad över att jag kunde laga mat.

Märkligt nog är det det enda minne jag har av att han var hemma hos mig. Han måste ju ha varit det fler gånger men det kommer jag inte ihåg. Han bodde på cykelavstånd, på Lundagatan, medan jag bodde vid Södra Station. Just det, Stockholm Södra sa man.

Han hade kolonilott vid Pungpinan. Dit cyklade jag på min 28-tummare som jag köpt av en kille på jobbet. Pappa hjälpte mig att göra iordning den och sen målade jag den. Den blev inte klar första kvällen och när jag kom nästa gång hade han målat den färdig. Han retade mig för mitt färgval och kallade den parksoffegrön.