Mamma J skriver om en badhändelse vilket får mig att tänka på det här som hände för några år sen.
020728
Värmen dallrar i luften på badplatsen och stranden är fylld med människor en söndag i juli. Badvakterna i sina röda tröjor sitter med kikare högt uppe på berget. Vattnet har en egen rörelse av små vågor men framförallt av hoppande, stänkande, simmande, lekande, ropande och skrattande barn. Det är 20 grader i vattnet men kontrasten mot den varma filten gör att jag står med vatten till låren och sakta vänjer mig. C står på bryggan för att dyka i och ta den kalla chocken i ett svep. C ser honom först. Pojken är 5-6 år och simmar mot bryggan men får hela tiden huvudet under vattnet. Han ropar. Jag ser honom när han just kommit fram till bryggan och håller sig i bryggans underrede. Vattnet sköljer igen över hans ansikte och han ropar - Hjälp! och något mer på ett språk jag inte förstår. Han bottnar inte. Utan att känna vattnet plöjer jag mig fram mot honom och samtidigt, ovanför honom, på bryggan går C mot honom. När jag kommer fram tar jag tag under hans armar så hans ansikte säkert är ovanför vattnet. Jag bottnar så det är inte svårt. Han gråter och skriker fortfarande. C böjer sig fram och tar tag i hans handleder och drar honom upp på bryggan medan jag skjuter på underifrån. Han har mörkgrå badshorts. Fortfarande gråtande går han en bit på bryggan och ropar, kanske på sin pappa, för alldeles strax är pappan där. C dyker med en elegant rörelse ned i vattnet och ögonblicket är förbi.
020728
Värmen dallrar i luften på badplatsen och stranden är fylld med människor en söndag i juli. Badvakterna i sina röda tröjor sitter med kikare högt uppe på berget. Vattnet har en egen rörelse av små vågor men framförallt av hoppande, stänkande, simmande, lekande, ropande och skrattande barn. Det är 20 grader i vattnet men kontrasten mot den varma filten gör att jag står med vatten till låren och sakta vänjer mig. C står på bryggan för att dyka i och ta den kalla chocken i ett svep. C ser honom först. Pojken är 5-6 år och simmar mot bryggan men får hela tiden huvudet under vattnet. Han ropar. Jag ser honom när han just kommit fram till bryggan och håller sig i bryggans underrede. Vattnet sköljer igen över hans ansikte och han ropar - Hjälp! och något mer på ett språk jag inte förstår. Han bottnar inte. Utan att känna vattnet plöjer jag mig fram mot honom och samtidigt, ovanför honom, på bryggan går C mot honom. När jag kommer fram tar jag tag under hans armar så hans ansikte säkert är ovanför vattnet. Jag bottnar så det är inte svårt. Han gråter och skriker fortfarande. C böjer sig fram och tar tag i hans handleder och drar honom upp på bryggan medan jag skjuter på underifrån. Han har mörkgrå badshorts. Fortfarande gråtande går han en bit på bryggan och ropar, kanske på sin pappa, för alldeles strax är pappan där. C dyker med en elegant rörelse ned i vattnet och ögonblicket är förbi.
Ni kan ha räddat ett liv där...
SvaraRaderaPåminner om vad flyktigt livet är.
Det kan gå så fort, så fort. Det är just det där jag försöker förklara för min dotter - som är 8,5 och kan simma. Men, vad händer om hon halkar och slår i huvudet och tuppar av. Eller får kramp? Aldrig bada ensam, alltid ha koll på varandra. För man vet ju inte om det finns någon Maj eller C där...
SvaraRaderaDen här händelsen gick så fort att det nästan var overkligt att det hade hänt efteråt. Och jag minns så väl den ordlösa kommunikationen som uppstod mellan mig och min dotter, jag minns inte att vi sa något medan det hände, vi bara gjorde. Och det kändes verkligen som vi räddade ett liv. Måste påminna henne om det här när hon kommer hem.
SvaraRaderaTur att ni var där! Ni var hans o hans föräldrars änglar den dagen.
SvaraRadera