En del människor ser så mycket på hur andra uppför sig. Vad andra har på sig. Vad de gör. Hur de uppfostrar sina barn. Tar hand om sina hundar. Ha åsikter kallar de det. Jag får ofta känslan av att det inte gäller att ha åsikter utan att ha rätt. För de andra har fel. Fel uppförande, fel kläder till den kroppen, för höga klackar, för urringad, för tjock rumpa. Jag kallar det för att prata skit om andra.
Varför har de så mycket åsikter om andra och varför luftar de dem? Försöker de höja sig själva genom att sänka andra? Får det dem att må bättre, känna sig bra på något, se bra ut eller iaf ta hand om hunden på rätt sätt?
Eller har de inget särskilt för sig? Ingenstans att göra av sina tankar? Har de slutat fundera över andra saker? Undra över hur saker funkar? Har vi bara skilda intressen?
Är jag likadan själv fast jag försöker verka annorlunda? Försöker jag göra mig till en bättre människa genom att ha åsikter om dem som har åsikter? Är det det som får mig att må bra?
Varför har de så mycket åsikter om andra och varför luftar de dem? Försöker de höja sig själva genom att sänka andra? Får det dem att må bättre, känna sig bra på något, se bra ut eller iaf ta hand om hunden på rätt sätt?
Eller har de inget särskilt för sig? Ingenstans att göra av sina tankar? Har de slutat fundera över andra saker? Undra över hur saker funkar? Har vi bara skilda intressen?
Är jag likadan själv fast jag försöker verka annorlunda? Försöker jag göra mig till en bättre människa genom att ha åsikter om dem som har åsikter? Är det det som får mig att må bra?
Just det där med att vilja upphöja själv genom att klanka på andra, tror jag är väldigt vanligt.
SvaraRaderaHmmmm, jag tror ju att man på något sätt vill "frälsa andra". Inte kanske klanka ner för att förhöja - utan för att få andra att förstå hur bra just det man tycker är...
SvaraRaderaOm jag nu tycker att någon tar hand om sina hundar på ett dåligt sätt, så är det ju för att jag tycker att det finns bättre sätt. Att då vädra vad jag tycker är ju för att jag vill att de skall få "se ljuset" de också, haha! (Nu har jag ju personligen inga hundar, så detta går inte att applicera på mig.) Men, jag tror mycket bottnar i det. Inte elakhet, utan vänlighet som kanske blir en smula missriktad ibland ;-).
frktjatlund: Jag tycker oxå det är vanligt. Skrämmande vanligt.
SvaraRaderaMamma J: Fast du säger det ju rakt TILL personen, det är okej. Då kan man diskutera. Det jag menar är när man pratar OM en annan person.
Där försvann min kommentar, igen. Jag försöker återge den. Ska kopiera den här gången ifall det skiter sej igen. Det jag skrev var att jag älskar att sitta på en uteservering, käka glass och bara ösa ur mej åsikter. Jag älskar att vara lite elak och lätt nedlåtande. Visst är det hemskt, jag håller med. Jag tror dessutom att det är bättre att tänka gott om människor och att låta dem vara precis som de är, men jag är inte där än. Men jag gör det inte med vem som helst, oftast är det syrran, Jämmersnok blir bara förbannad. Och tvärtemot det du skrev till Mamma J så säger jag det aldrig till personen, jag pratar bara om, men som sagt, mycket privat. Men jag ska sluta med det, usch, det ser inte bra ut när jag ser det i skrift för andra gången. Men, just nu ser det ut så här illa. F´låt!
SvaraRaderaMen varför gör du det? Det är det jag undrar.
SvaraRaderaEn sak till jag kom på. Om någon pratar med mig, om någon som just lämnat rummet tex. Då tänker jag ju genas "jaha, vad kommer hon säga om mig när jag går ut då?"
Det är svårt att låta bli, jag har också den ovanan att på jobbet ger mig in i elaka diskussioner om chefen. Efteråt ångrar jag mig och försöker verkligen hålla käft, men mina fula tankar finns ju där i alla fall fast jag inte säger dem högt och hur förändrar jag dem. Gick genom stan i eftermiddags och tittade på kvinnor i för korta kjolar och tyckte de blev oproportionerliga helt i onödan och sedan såg jag mig själv i ett skyltfönster. Jag var inte så snygg själv heller kom jag fram till;)
SvaraRaderaMen nu försvann ännu en lång kommentar tror jag, den får jag återskapa imorgon, det här var en spännande diskussion som jag hoppas hålls vid liv ett tag. För mej pratar vi dock om två helt olika saker. Återkommer.
SvaraRaderaJag tillhör nog också dem som tänker saker om andra. Inte alls för att vara elak och absolut inte för att höja mig själv. Det sistnämnda är nog det allra sista jag skulle göra. Det är egentligen inte ens åsikter jag har utan mer en tanke eller möjligen ett snabbt konstaterande. En tanke som kan komma som en snabb fläkt genom huvudet. Det jag reagerar på ena dagen kanske inte alls berör mig en annan dag. Det är ytliga saker helt enkelt. När man till exempel sitter på stan och iakttar människor så ser man ju både det ena och det andra. Vid såna tillfällen kan jag säkert tänka en del dumma saker. Och det är inte för att vara elak för jag struntar egentligen i hur människor ser ut eller vad dem har på sig. Jag ser bakom det. Kanske kan förklara det som att det ibland känns som man sitter och tittar på TV och påpekar olika människor där. I en annan film med samma människa är det kanske inte alls samma sak. Men jag tror fullt på att ALLA människor tänker nåt om nån. Det kan ju egentligen gälla det mesta som det du till exempel skrev att ha en åsikt om människor som har en åsikt. Ser jag någon som slår sin hund så kommer jag att reagera och ha en åsikt om att den personens "uppfostran" är fruktansvärd. Ser jag någon stå och kissa på stan blir min tanke att fy vilken äcklig människa som gör så när det finns toaletter överallt. Ytliga saker som vad någon har på sig blir som ytliga tankar. Jag såg en väldigt storvuxen tjej med en minimal kjol inne på McDonalds. Vid det tillfället skulle fläkten genom mitt huvud antingen bli Varför har hon en sån kjol, Jag skulle aldrig tagit på mig en sån kjol eller Fan va strongt. En annan dag hade jag kanske inte reagerat alls. Snacka skit för mig är när man pratar bakom ryggen på en människa på ett uppenbart elakt sätt. Ett sätt att prata som till och med innebär att några lägger till osanningar för att få allt till att låta ännu värre. Detta blev en aning (okej kanske mycket då?) rörigt. Är svårt att få fram hur man menar utan att det låter som man springer runt och tror att man är bättre än andra.
SvaraRaderaJag tror att det bottnar i en rädsla att själv inte duga. Man skaffar sig tillfälligt någon slags falsk självförstärkning när man klankar ner på andra. "Den och den är ju så och så, det är iallafall inte jag.", typ.
SvaraRaderaMen det är skillnad att snacka skit om chefen, som ju har en maktposition i förhållande till en själv, och att t ex prata nedlåtande om folks utseende. Att prata med arbetskompisarna om chefens göranden kan vara viktigt för att få guts att säga ifrån t ex. Att rynka på näsan åt en överviktig kvinna i kort kjol är bara...tecken på att man är rädd för att själv bli fördömd för sin klädsel/sitt utseende. Ett försök att bygga självförtroende med falska byggstenar.
Men i vårt samhälle där status, utseende o dyl är så centralt så är det nog inte många som har tillräcklig integritet för att inte svepas med i fördömandet av andra människor. Man behöver ju t ex ha mod nog att säga ifrån när andra uttrycker sig fördömande i olika sammanhang. Hur många är det som alltid vågar det?
Intressanta inlägg! Jag är på springade fot så jag låter er fortsätta prata så länge, tills jag är hemma igen.
SvaraRaderaFör min del skulle det lika gärna ha kunnat vara en smal tjej i kort kjol eller en normalviktig tjej i lång kjol. Jag tror det kan ha lite att göra med hur känslig man själv är för att nån ska säga något. Själv kan jag inte bry mig mindre om vad folk tycker om mina kläder. Har dem inget vettigare att prata om så varsågoda ungefär. Utseende och kläder är ju egentligen bara ytliga saker och de som inte känner mig ser ju bara det. Men om jag nu var rädd för att folk ska prata illa om mitt utseende när jag går på stan så kan jag tänka mig att man är känslig för sånt över lag.
SvaraRaderaAtt man tänker och reflekterar över andra människor, som Mea säger, tycker jag är helt okej. Det gör jag med, hela tiden. Både positiva och negativa saker. Jag håller med om ditt resonemang hela vägen. Men därifrån till att säga det högt och göra det till en sanning är steget väldigt långt. Att söka medhåll i omdömet hos någon annan.
SvaraRaderaDet Nilla och Mea säger om att det nog beror på hur känslig man är själv kan nog stämma, iaf när det gäller mig, jag är ju inte överförtjust i mitt yttre, som ni säkert märkt.
Prata om chefen, som Helena tar upp, är något annat. Där är det ofta en fråga om hur den personen beter sig i sitt yrke gentemot mig som jag diskuterar. Ofta med någon annan än chefen själv.
Det jag inte tycker om är när någon hela tiden negativt kommenterar andra, främmande människor. Jag gillar inte heller att någon pratar om en person jag känner, en som inte är närvarande, och säger negativa saker om den personens sätt att vara eller hur den gör. Det berör mig illa och jag försöker snabbt byta samtalsämne. Har man så starka åsikter om en annan persons göranden och låtanden ska man säga det direkt till dem, tycker jag.
Nu förstår jag hur du menar och jag håller med dig helt och hållet. Det jag tänker och reflekterar har jag inte behov av att berätta för någon annan. Det är mina tankar. Jag är inte heller förtjust i mitt utseende, MEN jag strävar efter att tycka om det själv oberoende av vad andra tycker.
SvaraRaderaFör mej handlar det här om två olika saker. Det ena är det som du skrev nu sist Maj vilket jag helt håller med om. Skulle aldrig prata bakom ryggen på mina vänner eller mina arbetskamrater. Jag säger direkt till dem om det är något jag tycker och tänker om dem. Inte heller ägnar jag tid åt att prata skit om allt och alla eller har åsikter om hur de ser ut. Mina vänner får se ut precis som de vill se ut. Att tycka om sej själv tycker jag är jättesvårt men jag varken jämför mej med andra eller lyfter mej själv för att känna mej större inombords. Det skulle få mej att må riktigt dåligt istället. Jag vill tycka om mej själv för att jag mår bra av det.
SvaraRaderaSen kommer vi till det andra, det som jag skrev att jag tyckte såg fult ut när det kom på pränt som jag skulle återkomma till varför jag gör det. Jag vet inte om jag rör till det än mer men jag tänkte på TV-serien Hjälp. Där går Johan Rheborg fram till killen i rullstol som säljer vykort och skriker spottande åt honom att han inte vill ha hans jävla vykort. Han rullar ner killen med rullstol och allt ner i en slänt. Jag skrattar så jag håller på att dö tills jag ser hur mina barn tittar på mej och Slöpricken frågar:
- Vad är roligt med det där mamma?
På samma sätt som nu kan jag inte svara. Likadant med Mia & Klaras rollfigurer som jobbar på affär som har enormt spydiga kommentarer till de som kommer in för att handla. Med den där röven har vi inga jeans till dej. Det är inte att någon blir sårad som jag skrattar åt. Jag tror att jag skrattar åt att de säger och gör sånt man inte får göra. Det absurda. Så när jag sitter med syrran på stan och det kommer en människa förbi som har något udda på sej, eller har en frisyr som sticker ut, eller en kroppsdel som faller utanför normen så tänker jag högt med syrran. Det skulle aldrig falla mej in att springa ikapp den människan och tala om vad jag tänkte när han eller hon gick förbi. Det är inte för andras öron. Jag håller fortfarande med dej om att det är värdelös och meningslös sysselsättning. Obegriplig också. Och jag skulle säkert må bättre om jag bara letade efter bra saker istället för udda eller dråpliga. Att det på sätt och vis är nedvärderande och elakt. Inget att försvara alls. Men jag tycker inte att det är samma sak som att prata bakom ryggen på människor på det sätt som beskrivs i några inlägg, inte heller gör jag det för att höja mej själv. Om någon sitter och tänker så om mej där jag går förbi bjuder jag faktiskt på, det är inget som stör mej att tänka på. Herregud, jag har också sett hur jag ser ut i skyltfönstren ibland. Men vissa dagar är det jag ser helt ok. Oj vilka långa kommentarer, men jag är inte ensam, spännande ämne. Det riktigt mullrade till i din blogg, det här engagerade.