För tidigt för att lägga mig och för sent för att sätta igång med något. Ibland låter jag tiden rinna som sand mellan mina fingrar och när det bara är några korn kvar tänker jag att jag skulle gjort ett sandslott.
Om jag lägger alla de kornen i ett timglas så kan jag vända det och få ny tid. Nej, så funkar det inte.
Tänk om vi alla har varsitt stort osynligt timglas med oss vart vi går. Vi har olika mycket sand i dem och det är bra att vi inte kan se mängden som är kvar. Jag skulle inte vilja se tre sandkorn bara. Eller så har vi lika mycket sand men förbindelsen mellan är olika stor och sanden rinner olika fort.
Sandslott förresten. Nästa våg tar det. Men det är vackert att bygga.
Om jag lägger alla de kornen i ett timglas så kan jag vända det och få ny tid. Nej, så funkar det inte.
Tänk om vi alla har varsitt stort osynligt timglas med oss vart vi går. Vi har olika mycket sand i dem och det är bra att vi inte kan se mängden som är kvar. Jag skulle inte vilja se tre sandkorn bara. Eller så har vi lika mycket sand men förbindelsen mellan är olika stor och sanden rinner olika fort.
Sandslott förresten. Nästa våg tar det. Men det är vackert att bygga.
Det skulle stressa mej, göra mej olycklig att på förhand veta hur lång tid jag har kvar. Om jag inte har sand så det räcker tills jag blir 110 år gammal, då kanske jag vill ge bort lite sand till någon annan istället. För att jag är trött och vill vila.
SvaraRadera