Rotmos

"All glädje utan rotmos är konstlad glädje" sa Torsten Ehrenmark. Men det färdiggjorda rotmos i plastkorv som jag åt till middag (ja, inte plasten då) gjorde ingen människa glad. Bra, då vet jag det och behöver inte köpa det någon mer gång. Nä, tacka vet jag hemkört. Men fort gick det och ibland är det bra när lusten att laga mat är långt borta. Nu kanske jag hinner något annat vettigt istället innan jag ger mig iväg till min bokcirkel. Vars bok, Öken, jag inte hunnit läsa. Dessutom är den av den sorten som jag måste läsa sakta och med koncentration men min hjärna har liksom inte plats för det just nu. Det är för mycket som rör sig där uppe bland synapserna just nu.

För övrigt har jag blivit gammelmoster. Sug på den ni! Gammelmoster! Haha!

Adventskaffe

Med farhågor om ett par timmars tystnad och en del frustration gav jag mig iväg på adventskaffe hos syrran. Jag har varit med förr. Men mina farhågor besannades inte, den här gången var det riktigt trevligt.

Förra gången satt jag tyst i fascination över hur dessa 7-8 damer kunde prata så infernaliskt utan uppehåll ens för att hämta andan. Jag är inte van. Jag är van vid att alla får komma till tals, här var det mer likt en tävling om vem som pratade mest och framförallt vem som snodde den där luckan på en tiondels sekund mellan två talare. För övrigt var det inte alla som väntade på den heller utan avbröt den som pratade, med sin egen kommentar. Och det där har jag så in i vassen svårt för! Hur tänker man då? Tycker man att det man själv har att säga är såpass mycket viktigare än vad de andra säger att man tar sig rätten att avbryta? Det var dessutom mycket prat om hur andra är och klär sig och det är samtalsämnen som jag tycker är totalt värdelösa. Andra människor får väl vara hur de vill och ha hur urringade linnen de vill?

Men, den här gången kunde jag sno luften flera gånger. Jag anpassade mig lite den här gången och fortsatte prata fast någon annan bröt in. Det funkade. Och det är roligare att delta i ett samtal än stillatigande åse det.

Glömd kamera

Jag hade glömt min kamera igår när jag var på konserten i Blå Hallen, men det gjorde inget för Miras Mirakel har förevigat den!

Eldig början på advent

Kände mig lite kulen igårkväll och la vetekudden i micron. Ordentligt med kardborreknäppningen nedåt som det står att man ska göra, men la den ovanpå plastlocket. Gick på toa. När jag kom in i köket igen så luktade det brandrök. Det glödde i vetekudden så jag slog på den och bar ut den på balkongen. Som det luktade! Och brandvarnaren gick inte igång så den får jag nog byta batteri på idag. Jag har ju min nya stege och borde nå upp. Jag bestämde en gång att alltid byta batteri i samband med advent men har inte följt mitt eget råd. Men jag har inte heller hört att den larmat för att batteriet är slut. Varje gång jag vaknade i natt kände jag brandlukten.

Så om du också ger goda råd till dig själv som du inte följer, byt batteri nu!

Hann hälften

Av det jag tänkt mig hinna med idag hann jag ungefär hälften. Men bra nog var det den värsta delen jag hann med. Byta gardiner. Det kan kanske låta som en enkel grej, men jag tycker det är svårt. Till min hjälp hade jag i fredags köpt en stege. Min "personal ladder" har ju flyttat till Nya Zeeland.

Första grejen var att ta ner det röda temat ur garderoben. Det är en sak att klättra högst upp på stegen men en helt annan att stå där och sedan balansera en tung låda. Men det gick. Sen var det inte heller helt enkelt att byta gardiner, balanserande och faktiskt lite rädd för att ramla ner, på stegen. Jag har ganska högt i tak, 270, och det var pilligt att få plats med händerna i kornischen och nypa plats gardinerna. Men det gick. På bilden är den ena gula nedtagen och den ena röda uppe.

Medan jag höll på med det här insåg jag hur lite tåga jag har. Jag skulle helst vilja ropa på hjälp, att någon annan hjälpte mig med det jag tycker är svårt. Jag har ingen vinnarinstinkt, jag tror de egenskaperna hänger ihop. Jag vill ge upp, jag vill helst slippa. Så antagligen ska jag vara stolt över det jag gjorde idag, även om jag blev så svettig att jag var tvungen att duscha efteråt.

Det som är kvar är att byta kuddar, matta, kuddöverdrag och lampskärmar. Samtidigt som det kanske är en god idé att damma lite. Men det får bli i morrn det.

För sen gick jag på adventskonsert i Blå Hallen. Riktigt bra. Mäktigt att lyssna på orgeln och vacker körmusik därtill. Vi i publiken fick sjunga med på två sånger och det uppskattar jag, då lyfter mitt inre än mer.

Älg & mord

Älg kan ha dödat 63-åring
Kvinnans make häktades.


Två frågor ställs i mitt huvud när jag läser det där.

Hade han bett älgen döda henne så han blev häktad för anstiftan till mord?
Eller var det han själv som var älgen?

En annan släkts träff

Försöker komma ur svackan genom att tänka på roliga saker och kom att tänka på den här händelsen.

Ett annat år, en annan höst men samma sorts svacka var jag i.

På den tiden spelade jag ett onlinespel där jag hade småpratat lite med en man i min ålder från Krylbo. Eller Avesta. Någon järnvägsknutpunkt i alla fall. När han hörde att jag var lite hängig frågade han om jag hade lust att hänga med på släktträff i helgen. Han hade nio syskon och de med familjer brukade träffas en gång om året. Visst! svarade jag. Han och någon av hans bröder hämtade upp mig i en skruttig husbil där växellådan hade gått sönder på vägen och vi åkte till en skola där de hade hyrt matsalen. Det var knytkalas och jag hade med mig min goda italienska potatisssallad och en flaska vin.

Det var så kul! Jag kände alltså inte en enda människa, inte ens honom jag gick dit med. Det var bröder och systrar, barn och gamlingar som jag gick runt och hälsade på. Många trodde förstås att jag var hans ”nya”, men det gjorde inget. Ett tag trodde han det också men det tog jag snabbt ur honom.

Vi åt och sjöng, det var många som var musikaliska och hade gitarr med. Träffade flera personer som jag pratade mycket med och det var givande samtal.

Framåt natten började han jag gick dit med bli lite i onyktraste laget och jag fick lite svårt att värja mig så då gick jag helt enkelt hem. Men det var väldigt, väldigt roligt att gå iväg på något så udda som en släktträff med folk jag inte kände.

Nere för räkning

Idag har det varit en tung dag. Har sovit dåligt flera nätter i rad vilket jag inte är van vid. Och trots att jag vet att min chef diskuterat med vår uppdragsgivare för en vecka sen så har vi fortfarande inte fått något besked från henne om hur vår framtid ser ut. Vi har dock våra egna kanaler och vet att de kommer dra ner från de 1,8 tjänster de köper nu till 1,4. Vad som händer med oss, vet vi alltså inte. Jag vet inte heller hur länge de kommer vilja ha 1,4, det är väl risk för 1,0 om ett halvår. Jag känner att jag sitter löst till. Visserligen är jag den med längst anställningstid och jag har dessutom sagt att jag är villig att gå upp till heltid om det behövs. I valet mellan arbetslös och heltid är det rätt givet. Men. Jag är en obekväm typ som säger och visar vad jag tycker och det är inte särskilt populärt. Jag kommer inte överens med min chef över huvud taget. Det är det iofs få som gör. Och blir jag av med jobbet, ve och fasa, så lär jag knappast få något nytt, i min ålder. Då blir det till att sälja lägenheten och flytta ut i någon förort långt från där jag tycker är trivsamt att bo. Jag kollade på sådana lägenheter innan jag flyttade hit och jag får lappsjuka. Nej, just nu är det verkligen inte roligt. Ovissheten gör det ändå värre. Det vet alla som har med människor att göra, dock har min chef inte med människor att göra, bara brickor i ett spel.

Det känns som min värld krymper.

Långt till fötterna

Ibland har jag långt till fötterna. Eller rättare sagt, svårt att nå dem. Det beror inte på att magen är ivägen. Visserligen har jag långa ben men det är inte det heller utan mer min möjlighet till vikbarhet på mitten som är problemet.

Idag skulle jag måla tånaglarna och det gick sådär. Jag fick liksom måla väldigt fort så ser ni någon som har tårna målade så är det jag! Haha! Men färgen är snygg!

Nöjd

Idag är jag nöjd med mig. Trots två sena kvällar, hon blev nog närmare ett innan jag somnade både i söndags och igår, så känner jag att jag gjorde den här dagen till en bra dag. Slutade tidigt och tränade efter jobbet och hade ovanligt o-ont och det blir jag glad av. Åkte och tvättade bilen vilket var väldigt välbehövligt. Torkade alla dörrar torra och hade på silikon på listerna. Bra där! Justja, det har jag börjat med när jag tränar också, jag pratar med mig själv. Uppmuntrar mig och säger Bra! och påminner mig själv om att allt inte är smärta en del är rädsla för smärta också. Jag har nämligen en underlig förmåga att om det gör ont, så "fryser" jag mitt i rörelsen. Precis där det gör ont alltså! Urbota korkat om du frågar mig. Det är väl någon kroppslig instinkt, något skydd eller så. Och sen blir jag lite rädd för att fortsätta.

Handlat lite har jag gjort och tvättat en maskin och flängt omkring lite härhemma och donat. Och strukit! Inte allt, men tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd med mig själv. Nytvättat hår har jag också.

Nu funderar jag på om jag ska försöka följa Robinson i år. Missade första avsnittet men såg att det fanns på TV4 Play. Ska jag?

Och jag ska verkligen försöka lägga mig i tid idag. Verkligen. Försöka. I tid.

En glädjeprick har jag också förresten. Jag har börjat skriva mina memoarer. Jobbrelaterade såna men det är rätt kul faktiskt. Området jag jobbar inom har utvecklats väldigt mycket och det känns roligt att sätta det på pränt.

Konsertdag

Idag har vår kör haft två konserter på Konserthuset. Vi började repa klockan 12, hade första konserten klockan 16 och den andra klockan 19. Jag kan lugnt påstå att jag är helt slut nu! Trött i rösten, trött i fötterna och en enerignivå nära noll. Samtidigt som jag är fylld av glädje och ro inuti.

Gästartistister denna gång var Jessika Folker, Tomas Ledin och Tommy Körberg. Bara att höra Tommy Körberg tolka "Fattig bonddräng" av Astrid Lindgren/Georg Riedel var fantastiskt. Tänk att få in så mycket känsla i ord. Tomas Ledin är väl kanske inte min jättefavorit men han var otroligt gullig och ödmjuk.

Roligast att sjunga var nog Viva la vida (Coldplay) och sen kändes det mäktigt att sjunga Anthem.

Som jag åt!

Jag är (konstigt nog) ganska liten i maten. Ofta när jag äter ute skäms jag lite för att jag lämnar, precis som om jag inte tyckte det var gott. Men jag har liksom en gräns, efter den kan jag inte äta. Samma med tårtor och sån't, jag tar oftast en smal skiva och orkar inte mer sen. Ibland tror jag att jag har någon sort inbyggt fettfilter, för vissa saker funkar bättre att äta än andra. Och tro nu inte att jag är smal, det är jag inte.

Men idag åt jag som en häst! Min systerdotter bjöd på middag, fråga mig inte vad vi åt, det var jättemånga olika saker. Några köttfärsbullar med aprikos i. Youghurt med citron och vitlök och mynta. Annan youghurt med annat i. Hummus. (humus?) Sallad med gula och röda cocktailtomater. Bulgur med citron och annat grejs. Spenat och hallomi invirat i filodeg. Oliver. Bröd. Vin.

Långt efter att alla andra slutat äta, åt jag. Det var så gott! Men det var nog mycket vitlök för nu är jag skrynklig på tungan och har tuggat persilja för att bli av med det.

På ett tåg

När vi flög till London var planet försenat. Vi missade tåget med 50 sekunder och fick vänta en halvtimme på nästa. Det var sista tåget in till London. Klockan var halvtvå eller halvett.

En svensk familj satt några säten bort. Pojken i familjen, han var väl i 10-årsåldern satt och fipplade med sin mobiltelefon. Plötsligt säger han:

- Pappa, min telefon funkar visst här!
- Jaså, gör den? Vilken operatör fick du då?
- Invalid sim!

Jag fick kväva fnisset i handen.

Ta tag

Det är mycket jag skulle behöva ta tag i och jag har så liten lust att göra det.

När nu C har flyttat finns det faktiskt ett helt rum till som jag kan flytta in i. Hon har sagt att det är helt okej men det bär mig lite emot ändå. Dels för att det är hennes rum och dels för att jag måste fixa så mycket om jag ska göra det. Jag har inte den energin, jag är slö helt enkelt.

Plocka undan hennes grejor och lägga i lådor. Tapetsera/måla fondväggen i en annan färg än mörkt cerise. Göra mig av med hennes säng. Flytta in min. Något jag verkligen skulle behöva göra är att fixa de där hjulen till de jättelika spegeldörrarna som går från golv till tak och bildar garderob på ena väggen. Det skulle jag ha behövt fixa i flera år. Ja, jag sa ju att jag är slö. Städa garderoben skulle behövas också.

Och när allt det är gjort så ska jag möblera om i vardagsrummet. Det blir plats över när jag flyttar bort min säng och jag funderar på att köpa en stor platt-tv. Har en 17-tums tv nu, men å andra sidan tittar jag otroligt lite på tv. Och då ska det kopplas in miljoner sladdar.

Bardisken skulle jag slipa. Nya köksluckor vore inte dumt.

Imorrn kommer mitt x med en halvhög hylla som är i samma serie som bokhyllorna jag har. (han fick den och sofforna när vi delade upp vardagsrummet). Den ska den nya oinköpta tvn stå på.

Måste jag sätta igång nu? Hjälp.

Långhelg i London

En långhelg i London kan kännas som en kort helg. Är det redan över? Är jag tillbaka i det novembergråa allaredan?

Vi kom fram väldigt sent, tror vi kom i säng halvtre eller halvfyra. Planet var ett par timmar försenat. Men upp gick vi ändå på fredagsmorgonen och åt vår bacon & äggfrukost och vår te och toast. Sen var det ett evigt knatande i affärer hela dagen lång. Handlade faktiskt ovanligt lite den här gången.



Lite sevärdheter hann vi också med. London Eye och Highgate Cemetery. Sen kan jag tycka att det är en sevärdhet i sig att åka buss också, vilket vi gjorde en hel del.



Flera gånger när vi stod vid en busshållplats blev jag så förskräckt över engelsmännens nonchalanta körstil. En del satt och läste tidningen medan de körde! Tills jag, igen, kom på att de har ratten på andra sidan och att det var passageraren som satt och läste.

Jag uppskattar att människor är så vänliga. Så fort man behöver hjälp får man det, ibland även om man inte bett om det. Det känns så gott. Jag blir på gott humör.

Jag skulle tagit en sommarjacka. Nu bar jag min mockajacka på armen mest hela tiden. Men så är jag ju varmblodig också.

Och så såg vi musicalen We will rock you. Det var häftigt.

Den italienska restaurangen

Den lilla italienska restaurangen ligger på en tvärgata och är inte synlig från stora gatan. En dörr ovanför två trappsteg och ett fönster med många små rutor med tjockt glas. Det är varmt därinne och doftar tomat och basilika. Väggarna är vitmenade och de tjocka svarta takbjälkar tillsammans med den mörka bardisken ger intryck av att det tidigare varit en pub. Ibland ljuder en klocka och någon i personalen tar ut tallrikar med mat från mathissen. Borden är små och står tätt bredvid varandra utefter den väggfasta soffan.

Hon har en grön stickad tröja med en gyllene brosch på höger axel. Hennes hår har en obestämd rödaktig nyans och ser ut att ha varit rullat på stora spolar. Ögonen är hasselnötsbruna och kvicka. Mitt emot, på lagom pratavstånd sitter en präst i svarta kläder och prästkrage. Han är förutom det inte särskilt prästlik där han läppjar på sitt vita vin. Hans hår är silvergrått och flygigt. De talar med varandra. Ett lätt och flytande samtal som ger intryck av att de är bror och syster. För sällan pratar gifta par så livligt med varandra, där brukar samtalsämnen gått i stå och gäspningar döljs bakom servetter och blickarna söker andra, mindre välbekanta vyer.

De talar inte högt, bara så högt att den andre ska höra genom sorlet av andra människor som pratar, matklockan och den italienska bakgrundsmusiken. De två bildar en egen lugn oas mitt i stimmet.
De kommer från Yorkshire och är i storstaden över helgen. De har rest mycket tillsammans, hon talar italienska med kyparen. När de var på Nya Zealand gjorde de en helikoptertur och när piloten fick veta att hon hade flygcertifikat fick hon prova att flyga helikoptern. Det var svårare än ett plan, tyckte hon, eftersom det inte fanns sidoroder att styra med fötterna utan en joystick att hålla i.

De har fem barn, fyra pojkar och en flicka. Barnbarn i mängd, säkert sjutton stycken. Han är 78 år men arbetar fortfarande som präst eftersom det saknas präster. Staden de bor i har två vackra gamla kyrkor och en ful ny. Han jobbar i den nya, säger han med ett skratt. Hon är psykolog och ett tiotal år yngre. Han blev kär i henne när han såg henne gå nedför trappan i huset hon bodde och där han var på besök. För 47 år sen.

Leende och tillsammans lämnar de den lilla italienska restaurangen.

Packad och klar

Det gick ju snabbt. En kjol, en tröja och en necessär. Räknar med att handla kläder och skulle jag inte hitta något så är det bara syrran som får se mig i samma kläder hela tiden. Och jag har tvättmedel med mig.

För shopping i London lär det bli. Jag köper väldigt sällan kläder här hemma eftersom det är så demotiverande att gå in i klädesaffärer här. Jag går in, ser något jag vill ha och så finns det inte i min storlek. När jag gjort så ett antal gånger så tröttnar jag och går ut ur affären. Och då har jag inte någon extremt stor storlek. Däremot i UK så finns det nästan alltid kläder som passar och då blir det genast roligare att handla. Och så har jag ju min "personal shopper" med mig. Hon som tvingar mig att prova "bara den här också" och springer och hämtar nya saker, andra storlekar och är allmänt uppmuntrande.

Vi får se vad mer vi hittar på. London Eye har jag inte åkt och det kanske är dags nu. Skulle väldigt gärna vilja åka till Highgate, begravningsplatsen där det ser så vackert ut, men det är nog smartare att göra det när det blommar och är grönt.

En och annan öl lär det bli också. Vi kör lite givande och tagande, syrran och jag. Hon är den som gillar att gå i affärer och jag är den som gärna sitter på ett fik eller en pub.

Sent på måndag kommer vi hem igen och jag kommer faktiskt sakna er lite, mina bloggkompisar!

Glädjeprickar

Ibland har jag glädjeprickar inuti. Det är vad jag kallar dem, du har kanske ett annat namn på dem. De är roliga saker som har hänt eller ska hända men som jag inte tänker på hela tiden utan rätt som det är glimmar de till och då blir jag glad. Överraskningsglad, varje gång. Jag vet inte hur länge de håller, det beror nog på vad det är för sort. För de har en begränsad livslängd, tänker man på det för ofta så bleknar det.

Jag vet inte riktigt var de sitter. I hjärnan, i hjärtat eller i själen. De är dyrbara de där glädjeprickarna.

Just nu har jag glädjeprickar över mina tre nya böcker. Jag har lagt dem fint i en hög där jag kan se dem, röda ryggar har de alla tre.

Jag ser dem som en sorts ljus i mörkret därinuti. För även när de slutat med det första stadiet av sprakande så bildar de ändå ett ljus därinne.

Många prickar önskar jag dig!

Sjungit bort ilskan

Nu har jag sjungit bort all irritation och ilska. Nu kan jag glädja mig åt de tre böcker jag beställt som låg i brevlådan när jag kom hem idag. En var så mycket tjockare än jag trodde och det tycker jag om. Tycker om honom också, John Irving. Den här heter Tills jag finner dig. 780 sidor.

Min plan är att gå upp en dryg timme tidigare än vanligt imorrn. Det borde i logikens namn innebära att jag skulle ha gått och lagt mig för en timme sen, men det har jag inte. Jag skulle behöva träna i morrn bitti för på eftermiddagen måste jag åka till Brittiska turistbyrån i stan för att köpa tunnelbanekort till London. Man får bara köpa turistkorten från utlandet. Sen ska jag se om de har biljetter till We will rock you.

När jag kommer hem ska jag stryka. Kanske.

Småarg

Jag går omkring och är småarg hela tiden. När jag vaknade i lördags tänkte jag på jobbet och blev irriterad. Var tvungen att gå upp för att tankarna skulle ta andra banor. Idag har jag varit gruffig på jobbet hela dagen. Jag tror jag vet varför. Det är för att jag inte vet om jag kommer få ha jobbet kvar eller inte. Beslutet skjuts hela tiden på framtiden men ligger som ett tungt orosmoln som följer mig vart jag går. Ofta tränger jag undan det men så händer något eller det hörs ett rykte och så samlar det sig runt mitt huvud igen.

Saker som jag annars kan ta med relativt jämnmod gör mig numera småirriterad. Eller skitförbannad. Jag är en person som har svårt att släppa ut ilska och den här ilskan har inte ens något direkt mål så då går jag istället och småpyser, som en vulkan nära utbrott.

Att folk tänker kortsiktigt stör mig. Tänk lite längre än näsan räcker och lite längre än tre månader fram i tiden, tack.

Att folk inte bekvämar sig med att läsa vad som står och därmed skapar merjobb, irriterar mig. Annars brukar jag ha förståelse för att de nog får artonmiljoner mejl och är stressade.

Att beslutsfattare inte tar in all information innan de fattar beslut är idiotiskt eftersom de därmed fattar korkade beslut. Saker som inte går att genomföra eller som får bieffekter som inte är acceptabla.

Att de inte tar tekniska hänsyn, inte ens försöker göra det, är omåttligt irriterande. Att de lever i sina visioner och utopier utan förankring i verkligheten är ofattbart. Att de inte ens fattar att de gör det är ändå värre.

Att ingen tar ansvar längre, ingen bryr sig utan alla skyfflar allt framför sig eller åt sidorna för andra att kliva i när det med lite förtänksamhet inte hade behövt bli någon sörja alls.

Jag har lust att slå något i bordet. Men är inte i den positionen att jag kan göra det.

Redan söndagkväll?

Den har gått så fort den här helgen. Det är väl för att jag har gjort så mycket roligt.

Idag har jag sett Shakespeares Muntra fruarna i Windsor. Över tre timmar lång föreställning men det var inte tråkigt en sekund. I början hade jag lite svårt att hålla reda på vem som var vem men det gav sig.

Sen hem och laga mat till mig själv och sen hade jag ett uppdrag i ett spel tillsammans med en kompis så vi körde det över telefon. Och så såg jag första avsnittet i serien John Adams som började idag på ettan.

Och nu är det för sjutton sovdags. Undrar vad jag ska ha på mig imorrn, tro inte att jag strukit något.

Under jord

Nejdå, det är ingen som är begravd. Men jag har varit under jord, troligen under havsnivån också.

I källarvalvet under Storkyrkoskolan var det en en bra berättare, han pratade förutom om Helga Lösen även om sjömannen som hade pesten. Krogägaren blev rädd och dödade honom med ett svärd och han föll fram över bordet. Sedan murade krogägaren igen dörren till rummet där liket var för att på så sätt försöka skydda sig från smittan. Tänk om det är sant? Tänk om någon en dag river en vägg och så ligger han där, sjömannen, över sin tallrik med ett omkullvält stop jämte sig.

Var inne i en gång i själva Slussen, där strömmade vattnet med en farlig fart.

Gick i trappor till det underjordiska skyddsrummet i Katarinaberget. Skumt och lågt i tak, varmt också.

En så spännande dag att jag faktiskt somnade till i tio minuter när jag kom hem. Något som är mycket ovanligt att jag gör.

Tänka om

Hemmablind. Går på i samma spår utan att reflektera. Sån är jag ofta. Men imorse fick jag en Lidnersk knäpp. Varför har jag strumporna i den understa av fyra lådor? Närmast golvet? Dit jag har svårt att nå ibland? Lådorna över använder jag inte tillnärmelsevis lika ofta. Så nu är det jag som flyttar upp dem till näst överst. Ett litet steg för mänskligheten men en stor förbättring för mig.

En doftrik dag

Vissa dagar känner jag mer dofter än andra. Kanske en sådan här dag som är grå och saknar dagsljus gör mina andra sinnen mer öppna?

Dammsugningsdag på jobbet. Den dammsugaren har ett luftfilter som definitivt behöver bytas. Låg bakom en gammal vit Volvo vars avgaser blev påträngade tills jag ökade avståndet. På bussen till stan var någons jacka inpyrd med armsvett sen förra säsongen. Middagen luktade ovant tills jag insåg att det var viltdoft jag kände, av älgbiffen på tallriken. När jag tog ett glas vin på stället efter stället vi åt middag på så luktade det gammalt diskrum i hela lokalen. På bussen hem var det lukten av vått ylle som nådde mina näsborrar. När jag klev av förstod jag att det var sydlig vind eftersom luften var fylld av kaffe från rosteriet en bit härifrån. Men nu är jag hemma. I den vaniljdoftande lägenhet som är mitt hem. Mina luktorgan får vila nu.

Ingen rast och ingen ro

Igår efter jobbet vaccinerade jag mig. Sen hann jag hem en timme och åt lite. Efter det var det vattengympan och direkt från den åkte jag till min bokcirkel och sen var det sängen.

Nu har jag en halvtimme mellan jobbet och att jag ska ta mig till puben. Ska träffa det där gamla (i dubbel bemärkelse) gänget som jag varit jobbarkompis med.

Men imorrn. Då ska jag sluta tidigt och sen träna och efter det hem. Tror jag. Skulle vilja köpa en stege ockå.

Lördag - full rulle
Söndag - full rulle

Nåja, det är jag själv som bestämt så jag klagar inte. Inte alls faktiskt. Skulle nog ledas och längta ihjäl mig om jag inte hittade på saker.

Kaos

...eller "När logistiken bröt samman"

Först fick man en lapp att fylla i och sedan skulle man stå i kö för att få ta en nummerlapp och bli insläppt i det stora väntrummet. Det tog inte så lång tid, max en kvart, att få nummerlappen.

Det var riskgrupper och barn som fick vaccinera sig idag. Det kom oerhört mycket mer barn än de hade räknat med. De hade 4 stycken som vaccinerade barn och 2 som tog vuxna. Det kanske krävs lite annan skill för att lirka med barnen. Så långt var allt väl.

Alla fick nummerlappar. Men när det var så mycket fler barn så blev de vars nummer blev uppropat ställda i en särskild kö, till barnvaccinerarna. Men någonstans här försvann logistiken för någon dirigerade in de med barn i kön, utan nummerlappsordning. Med den påföljden att de som hade en nummerlapp och rörde sig lite runt i lokalen eller inte förstod att principen byttes helt plötsligt hade förlorat sin plats. Det gick väldigt mycket snabbare för oss vuxna som skulle vaccinera oss, för mig tog det trekvart och då hade den långa ringlande barnkön inte rört sig mer än några meter.

Stackars personal , stackars föräldrar och stackars barn. En del var skogstokiga för att de bytte köprincip mitt i och det förstår jag. Samtidigt som jag förstår att personalens intentioner var goda men det räckte inte riktigt. Kaos.

15-spel

Ibland städar jag och gör iordning. Nyss fick jag för mig att fixa till så att rätt tevekanal ligger på rätt siffra. Det är ju lite knäppt att man får TV6 när man trycker på siffran 9 på fjärrkontrollen. Även fast menyn var enkel så tog det en liten stund, det blev som ett femtonspel när man har en lucka ledig och flyttar om så det blir fel först för att det ska bli rätt sen.

Men nu är det rätt. Är det nu jag ska stryka?

På bussen

När jag ska till kören så åker jag buss. Idag hade jag ovanligt ont i ryggen, en såndär plötslig huggsmärta som är svår att värja sig emot. Den kan komma vid oförsiktiga rörelser, eller försiktiga med för den delen. Kände mig tveksam om jag skulle våga åka men gjorde det ändå. Och jag hade sån tur, det var en superbra busschaufför som körde mjukt och försiktigt så det var bara en gång som jag var tvungen att bita ihop. Jag sitter som en gammal tant och håller mig i stången framför för att kunna parera och kollar uppmärksamt på trafiken, hållplatser och vägbeläggning, allt för att jag ska vara beredd. När jag gick av gick jag fram och sa att jag var tacksam för att han kört på det sätt han gjorde.

En kopp te har jag fått nu och en macka. Har facebookat lite och mejlat med den där ohängda frånvarande dottern jag har. Hon är så fjär! Nu väntar sängen, ska bara gå ner i varv lite till först.

Min storasyster

Hon har alltid varit 10 år äldre än mig. Tills hon dog. Nu är är jag äldre, för hon var 48 när hon dog.

Hon var min stora storasyster. 10 år är många år när man är barn, hon var 10 när jag föddes och 18 när jag var 8. Vi var ganska lika ålderskillnaden till trots. Lika hår, lika röst, lika i utseendet. Dock var hon buttrare eller kanske bittrare än jag och det hade säkert sina skäl. Inte lätt att vara äldst av 3 flickor och vilja ha sin vilja fram gentemot en far som var sträng. Mot henne, mot nästa syster, inte mot mig. Vilket gjorde min ställning speciell mot deras. Tror att hon bara var 17-18 år när hon flyttade. Hennes kille hade en vit Amazon och bakåtkammat hår. Inte raggare, men nästan. Ju äldre jag blev desto närmare kom vi varandra i ålder. Från när jag var 8 år och hon var tvungen att ta mig med på sin körlektion, satte mig i baksätet och i stränga ordalag sa till mig att vara tyst. Tills jag var 16 år och hjälpte henne och hennes kille tillsammans med pappa att röja den sommarstugetomt de köpt. Hon var duktig på att laga mat, mycket duktig. Och noga med hur det las upp, gaffel till varje fat. Mycket disk blev det och jag torkade och torkade. Men så spelade vi kort och drack likör, jag fick ett litet glas med Parfait d´Amour. Levde mycket med henne och hennes kille, blev som lillasyster till honom med. Han kallade mig Maja Gräddnos.

När hon var 34 år gick hon och hennes kille skilda vägar. De hade inga barn. Vet inte varför. Var alltid för liten, var alltid för mycket lillasyster för att få veta sånt. Hon träffade en ny man. Han levde ensam och hade nog alltid gjort det. Hans mamma bestämde nog över honom. Nu kom min syster och tog över, tror de var lyckliga tillsammans. Men inga barn.

Jag vet inte riktigt hur hennes sjukdom började. Vet att Y sa att de första tecknen kom när de var på en resa med vänner. Jag vet att hon hade problem på jobbet, samarbetssvårigheter sa man. Men jag visste också att hon var en bestämd och intolerant person så jag fäste mig inte tillräckligt mycket vid det. Kommer ihåg att hon var påtagligt ointresserad av C som nyfödd. Det sorterade jag in som smärta över egen barnlöshet. Det första konkreta var när det enda C fick i julklapp av henne var ett par alldeles för stora vantar.

Lite psykiskt instabil. Går väl över. Gick inte över. Hon ringde polisen och sa att det låg två döingar i backen. Y bad att hon skulle få vara hos oss en dag, över dagen. Hon kom, minns inte hur. Jag stod i tvättstugan och bytte på C när hon berättade en hårresande historia om död, poliser, hemlighetsmakeri och fönstertittare på femte våningen. Vi tog en promenad med barnvagnen, hela tiden såg hon sig om, vi var förföljda.

Så kom tiden när alla förstod att hon var verkligt sjuk. Har små minnen om det. Minns mest när hon blivit riktigt sjuk och hade svårt att svälja. På alla kalas och helgmiddagar skar Y hennes mat i små små bitar. Trots det kräktes hon ofta. Ofta rakt ut bara. Alla tyckte det var obehagligt och alla tittade bort. Lite åt vi den tiden. En dag när hon var hos oss, det var väl något av barnen som fyllde år så kräktes hon på tallriken igen. Då. Då äntligen fattade jag ett medvetet beslut. Det här är min syster. Min storasyster. Det är inte äckligt. Jag tog hand om henne, torkade hennes ansikte och bar bort tallriken och ställde fram en ny. Så enkelt var det, det var bara beslutet som behövdes.

Hon blev sämre, fick svårare och svårare att svälja. När min andra syster och jag tog hand om henne matade vi henne med en spruta i ett rör rakt in i magen. Finns nog ett namn för det. Torkade henne fri från dregel, höll hennes arm när hon gick. Hon luktade illa ur munnen. Detta var på hösten. Efter jul satt hon i rullstol för hennes ben lydde inte längre. Vi hälsade på på hennes gamla arbetsplats. Vi torkade, hon var glad och skrattade. Såg illamodet i hennes arbetskamraters ögon.

Så blev det vår. Hon var på sjukhus varannan vecka och hemma varannan. Vi hälsade på henne, hon låg i en säng med galler runt. Vi körde henne ut till korridorens ände, en liten soffa, ett bord och några blommor. Där satt vi, hon låg. Jag upphörde aldrig att prata med henne trots att det var länge sedan hon svarat. Visste inte om hon förstod men ville tro det. Hon skrattade. Var glad. Jag sa något och plötsligt tog hon tag om min näsa och nöp till ganska hårt. Jag tror hon försökte skoja. Med sin lilla syster. Som alltid varit 10 år yngre. Det var sista gången jag såg henne levande.

Klocka halvfyra en morgon ringer Y och säger att hon är död, vill vi komma? Jag ringer min andra syster, hon får komma och hämta mig. Är ensam med barnen, väcker S som då är 14 och berättar vad som hänt och ber honom ta hand om lillasyster som är 4 år. Det är en vacker, solig och kylig vårmorgon. Radion spelar Orup ”Från Djursholm till Danvikstull".

Så går vi ensamma in i rummet till vår stora syster. De har gjort fint, tänt ljus och öppnat fönstret så att själen kan flyga ut. Vi står på varsin sida, jag på hennes vänstra. Jag vill röra vid henne men minns bävande mammas iskalla hud och frågar om hon är kall. Sköterskan lägger sin hand på henne och säger, nej, hon är inte kall. Jag rör vid hennes kind. Hon ser så ung ut. Plåglös. Först nu förstår jag den plåga hon måste ha känt för den är hon fri från nu.

Vi får kaffe inne hos sköterskorna. Det var gott. Y kommer och vi pratar och kramar. Vi som lever än. Men lever med samma smärta för att M är död.

Kommer hem. S sitter i hallen och trär på C overallen. Välling har han gett henne och ordnat allt. Min nu enda syster kör oss till dagis och mig till jobbet. Klockan har hunnit bli 9 och jag får en skämtsam kommentar om min sena ankomst av min chef. Berättar. Han vet inte hur han ska bete sig. Jag tar kaffet med in till honom, han berättar om sin mors död. Jag dricker mitt kaffe och fryser. Jag fryser så jag huttrar.

Så minns jag min stora systers död.

Vad är skillnaden?

Hur kan det komma sig att jag med glatt mod, förut i livet, gått ut i en höstkylig och fuktig trädgård och räfsat löv, planterat lökar och tagit bort sommarväxter.

När jag nu inte går ut på balkongen i 6 graders värme och lite fukt i luften för att plantera 3 ynka växter i en balkonglåda och ställa ihop några krukor?

Ett år runt

Jag ber att få hänvisa till förra årets inlägg. Det var ungefär samma idag fast:

+7 grader
-is
och vi åt istället sparrissoppa, kreolsk gryta och en chokladmoussettårta med valnötter.
-Plump.
Och minus C.