Begravningar har jag varit på några stycken. Idag var den senaste, ingen jättenära person, det var min svärmors syster. Men begravningar är sorgsna även om personen som dött inte är en nära anhörig. För mig är det nästan som att trycka på en knapp när jag satt mig ner i bänken och orgeln spelar något vackert, i det här fallet Air.
Jag gråter för de som lever kvar. För dem som verkligen kommer sakna personen som dött. Och jag gråter för alla de som jag stått nära och vars begravningar jag varit på. Mamma, en pojkvän, min bästa kompis mamma, mormor, syrran och pappa. Alla de döda radar upp sig i mitt medvetande och jag gråter.
Begravningar är vackra. Det är en vacker miljö, vackra blommor och vackra ord. Stillsamt och sorgligt.
Idag när jag satt med blicken högt och ögonlocken blinkade och näsduken som en våt boll i högra handen så skulle jag ha velat att det inte skulle varit fullt så stillsamt. Inte så behärskat. Alla snörvlar tyst. Alla torkar försikigt tårarna med en halvt dold näsduk. Ingen gråter hörbart. Ingen ser på någon annan.
Jag skulle vilja ha mer synlig sorg, mer obehärskning. Nu känns det som alla sitter och håller igen och uppför sig. Jag gjorde det också, jag undvek att se på svärmor som är den person jag lider mest med och som kommer sakna sin syster oerhört. Jag lät taggen på rosen jag hade i handen trycka hårt in i min tumme, som behärskningsmedel.
Jag funderar på hur och om begravningar kommer förändras nu när så många inte tror på Gud och inte är med i kyrkan. Kommer vi ta med konceptet oförändrat eller kommer begravningarna bli annorlunda?
Jag tycker om när det är samkväm efteråt. Själva begravningen är avslutet och fikat efteråt är början. Början på resten av livet för oss som är odöda.
Jag gråter för de som lever kvar. För dem som verkligen kommer sakna personen som dött. Och jag gråter för alla de som jag stått nära och vars begravningar jag varit på. Mamma, en pojkvän, min bästa kompis mamma, mormor, syrran och pappa. Alla de döda radar upp sig i mitt medvetande och jag gråter.
Begravningar är vackra. Det är en vacker miljö, vackra blommor och vackra ord. Stillsamt och sorgligt.
Idag när jag satt med blicken högt och ögonlocken blinkade och näsduken som en våt boll i högra handen så skulle jag ha velat att det inte skulle varit fullt så stillsamt. Inte så behärskat. Alla snörvlar tyst. Alla torkar försikigt tårarna med en halvt dold näsduk. Ingen gråter hörbart. Ingen ser på någon annan.
Jag skulle vilja ha mer synlig sorg, mer obehärskning. Nu känns det som alla sitter och håller igen och uppför sig. Jag gjorde det också, jag undvek att se på svärmor som är den person jag lider mest med och som kommer sakna sin syster oerhört. Jag lät taggen på rosen jag hade i handen trycka hårt in i min tumme, som behärskningsmedel.
Jag funderar på hur och om begravningar kommer förändras nu när så många inte tror på Gud och inte är med i kyrkan. Kommer vi ta med konceptet oförändrat eller kommer begravningarna bli annorlunda?
Jag tycker om när det är samkväm efteråt. Själva begravningen är avslutet och fikat efteråt är början. Början på resten av livet för oss som är odöda.
Jag är inte så mkt för begravningar. Så fort orgeln spelar så börjar tårarna rinna på mig och det spelar nog ingen roll om jag känner personen i kistan eller inte. För många år sen blev jag utvald att tillsammans med två tjejer till sjunga vid en begravning. Vi skulle stå bredvid kistan där en 17-årig kille låg. Jag hade själv bara pratat med honom ett par gånger. Två låtar skulle vi sjunga. Jag vill tacka livet och Öppna landskap. Där stod jag och sjöng med blicken mot killens föräldrar och hans äldre syskon. Alla grät de. Behöver jag ens nämna att min sång lät mer som ett ulkande än vad det skulle låta som?
SvaraRaderaJa, jag tror också att "eftersnacket" är viktigt.
SvaraRaderaNär min mormor dog hade hon bestämt att de som kom på begravningen skulle skiljas åt efter akten. Men fikat efteråt är för de levande så hon fick inte sin vilja igenom.
Vi behövde det helt enkelt.
Kram Åsa
Odöda-vilket vackert ord.
SvaraRaderaMin mamma dog i veckan som gick så snart sitter jag där i kyrkan och gråter. Vi var inte alls nära varandra och hade inte träffats på tre år. Hon övergav mig – kan man säga – när jag var 4 år första gången och så fortsatte det i många år tills jag flyttade till min pappa när jag var 15. Jag gick i terapi i två år när jag var kring 40 och gjorde upp med alla hangups kring min mamma. I dag sörjer jag mest den mamma jag aldrig hade.
SvaraRaderaFörsta gången jag var på en begravning var jag arton år. Jag blev lite chockad över stämningen som var på "begravningskaffet" efteråt. Den var ganska uppåt. Jag tyckte då inte att det passade sig att vara glad. Jag hade förväntat mig "gravallvarlighet"... ;)
SvaraRaderaMen i efterhand så förstod jag att det var precis som det skulle. Man pratade och skrattade, och grät också för den delen, och man mindes personen i både glädje och sorg.
Nu var detta en äldre person som levt ett långt liv. Givetvis blir det annorlunda på en yngre människas begravning. Det är tungt - det kommer man aldrig i från.
Magica: Sorgligt. Och ganska ovanligt med en mamma som lämnar sitt barn, på den tiden.
SvaraRaderaFör varje gång blir det liksom tyngre, man släpar på alla de tidigare begravningar man varit på. Kaffet eller vad det nu är efteråt fyller en viktig funktion. Man behöver det. Jag tror att vi behöver någon forma av ritual när någon dör vare sig man tror eller inte. det kommer inte att förändras däremot kanske formen gör det.
SvaraRaderaJa nog blir det en salig blandning av känslor på begravning. Nu har jag inte mist någon av mina absolut närmaste men några har betytt mycket för mej och några har varit begravningar där de jag älskar i sin tur mist sin älskade. Jag vet inte om det är en rädsla som gör att vi artigt behärskar oss. Eller om ljudet skrämmer oss. Vanan av att sörja tyst. Tänkte på en olycka som skedde där en syriansk kvinna blev överkörd av en plogbil. Hon dog. Och alla skrek. Och lät. Och jag minns att jag tänkte att ni måste sluta låta så jag kan tänka. Märkte att det fanns ett behov av stillhet inuti mej. Samtidigt tror jag att jag förstår vad du menar med den där artiga behärskningen, jag kan nästan få tvångstankar och tänka att nu gör jag något, skriker, gråter högt eller skrattar. Nåt opassande.
SvaraRadera