En lyssnare

Nere i urberget ligger salen insprängd. Inredningen är i ljust trä och rött tyg och taket är fullt med numrerade strålkastare i svarta höljen. Det sorlar förväntansfullt och glittrar av uppklädda damer och flugsnappade herrar.

En kvinna sätter sig och tar ursäktande av sina knähöga ljusgrå mockastövlar, hon har blivit blöt om fötterna och fryser. På hennes andra sida sitter en man, hennes man.

Ovetande blir han en lika viktig del av upplevelsen som föreställningen.

Han har spetiga ben med nästan fyrkantigt knotiga knän. Anklarna sticker upp som gärdesgårdsstörar ur hans stora och breda vinterkängor. Byxorna är inte tillräckligt långa för att dölja stycket med vintervit hud mellan dem och de svarta strumporna. Kavajen hänger löst på överkroppen som vore den gjord för en tidigare, mer fyllig upplaga av honom. Han har tagit bästa julslipsen på. Mörkt röd med små gröna granar.

En stund in i första akten ser jag i vitögat något silvrigt som rör sig sakta framåt och nedåt. Det är hans grålockiga huvud som sänker sig mot bröstet och hans andetag blir långsamma.
När han vaknar till kompenserar han sin mentala frånvaro med att ivrigt nicka takten en stund tills huvudet blir för tungt igen och faller framåt.

Andra akten innehåller för hans del bara en enda kort slummer. Han blir väckt av sin frus milda tappande med fingertopparna på låret. Orkestern spelar ett stycke jag tror han tycker om för hans högerhand får ett eget liv och dirigerar osynligt orkestern på samma sätt som dirigenten gör. Tumme mot pekfinger i en osluten ring.

Lite balansfritt lämnar han och hans fru lokalen innan de sista tonerna klingat ut.