Jag blev upphämtad mitt på dagen i fredags och då började det. Resan tog dryga fyra timmar och det pågick hela tiden. Hela lördagen och hela söndagen var fylld av det, ända tills jag blev avlämnad vid min bil som stod ensam och övergiven på parkeringen på jobbet.
Prat. Vi har pratat och pratat, lyssnat och lyssnat, pratat och lyssnat. Varje vaken timme under hela helgen. Det var länge sedan jag så intensivt har umgåtts med andra. Och det var, förutom att det var roligt, nyttigt. Jag såg nya sanningar om mig själv. Insåg saker jag förträngt. Fick en lust att förändra och förbättra. Jag ifrågasatte mig själv.
För - när någon jag inte träffat på väldigt många år blir glad att se mig, kramar mig och säger "älskade", hur kan jag då svara "säg inte så" Det måste jag försöka förstå. Är min självkänsla verkligen så låg att jag inte ens tillåter en person jag varit (och är) nära vän med, älskar mig? Tycker jag verkligen att jag inte är värd det? Det måste jag fundera över. Jag har mycket att tänka på.
Förutom att prata var vi i och tittade i en klosterkyrka som egentligen var stängd, jag råkade handla ny badrumsmatta med matchande handdukar, vi lagade mat tillsammans och åt. Och så åt vi världens godaste glass. Klings glass. Med polkasmak. Mmmm!
Hemfärden var ett äventyr i sig. Den lilla damen med det runda ansiktet har dåligt mörkerseende och ibland kändes det som ett under att vi var kvar på rätt sida av vägen.
Prat. Vi har pratat och pratat, lyssnat och lyssnat, pratat och lyssnat. Varje vaken timme under hela helgen. Det var länge sedan jag så intensivt har umgåtts med andra. Och det var, förutom att det var roligt, nyttigt. Jag såg nya sanningar om mig själv. Insåg saker jag förträngt. Fick en lust att förändra och förbättra. Jag ifrågasatte mig själv.
För - när någon jag inte träffat på väldigt många år blir glad att se mig, kramar mig och säger "älskade", hur kan jag då svara "säg inte så" Det måste jag försöka förstå. Är min självkänsla verkligen så låg att jag inte ens tillåter en person jag varit (och är) nära vän med, älskar mig? Tycker jag verkligen att jag inte är värd det? Det måste jag fundera över. Jag har mycket att tänka på.
Förutom att prata var vi i och tittade i en klosterkyrka som egentligen var stängd, jag råkade handla ny badrumsmatta med matchande handdukar, vi lagade mat tillsammans och åt. Och så åt vi världens godaste glass. Klings glass. Med polkasmak. Mmmm!
Hemfärden var ett äventyr i sig. Den lilla damen med det runda ansiktet har dåligt mörkerseende och ibland kändes det som ett under att vi var kvar på rätt sida av vägen.
Ja varför säger vi så. Klart vi är värda att vara älskade. Och en ynnest är det.
SvaraRaderaÅ så härligt det låter. Som en ovanligt givande helg.
SvaraRaderaDet låter som en fantastisk helg. Så härligt att hitta nya saker om dej själv. Själv har jag gjort en jobbig men väldigt nyttig övning som jag tror gränsar till detta. Det handlar om att börja med slutet. Det behöver inte vara en begravning. Men om vi visualiserar hur vi vill ha det i slutändan kommer insikterna om vad som är viktigt och vet vi det så kommer vi att styra mot det på ett helt annat sätt. Märklig upplevelse.
SvaraRaderaNu blev jag än mer upprymd och ivrig när jag läste ditt inlägg.
Då har vi båda haft en fantastisk helg, det var vi absolut värda!
SvaraRadera