Känslolock

Jag är en person som alltid varit taktil. Jag har alltid tyckt om att röra vid andra människor och det har varit helt naturligt för mig och alltid kommit av sig själv. Och till min sorg ser jag att jag inte skriver i presens. För så är det, jag har lagt någon form av lock över mitt behov av beröring. Kanske för att jag inte kan få behovet tillfredställt, då är det enklare att stänga av och låtsas som att jag klarar mig utan det.

Jag insåg det här i helgen när jag träffade två kompisar varav den ena har jag haft ett väldigt nära kompisförhållande med. När hon kramade mig och kallade mig ”älskade” så lyfte hon lite på det där locket. Mina tårar överrumplade mig.

Hon är massör och gav den andra kompisen en behandling. Eftersom vi givetvis måste prata precis hela tiden så var jag med och satt på en stol i ett hörn medan hon jobbade. Och märkligt nog berörde det mig som om det var jag som fick massage. Eller så var det att jag tänkte på att det var tur att det inte var jag för om mina tårar steg i ögonen bara av att titta på så hur skulle de då ha strömmat om det hade varit jag som hade fått massage? Blivit rörd vid, hud mot hud, värme mot värme. Som när jag var hos frissan och hon helt oväntat började massera min hårbotten, då rann tårarna också. Det är som att det finns så mycket känslor i den sortens beröring när den kommer från en person som man tycker mycket om

Jag har inte bestämt mig för om jag tycker det är bra att locket över mina känslor är gläntat på. Jag tror jag tycker det är bra även om jag inser att det medför mer tankar på det och mer saknad av det.

Det goda är att jag känner att jag är på väg att hitta tillbaka till mitt riktiga jag. För det var länge sen jag kramade någon på jobbet, vilket jag gjorde för jämnan förut. Men denna vecka har jag, när jag tänker efter, kramat två personer, strykt en över ryggen och säkert något mer som jag inte minns. Och jag har gjort det spontant, precis sådär som jag egentligen är.