tisdag 2 november 2010

Vitna, inte svartna

Dåså, då vet jag att det inte är något farligt, det som jag har ont i magen av och det andra fenomenet som uppträtt i de nedre regionerna. Men vad svårt jag har att tackla medlidande. Jag har pga det här inte vågat träna på två veckor med den påföljden att mitt diskbråck har gjort väldigt mycket ondare än vanligt. Hon såg hur jag rörde mig och troligen min koncentrerade sammanbitna min när jag vi med gemensamma krafter placerade mig i gynstolen. "Har du det såhär alltid? Du är väl sjukskriven?" Inte säga sån't till mig, då går det hål i min nogsamt stärkta självskydd. Tårarna stiger i ögonen och rösten bär inte ordentligt. Tänk att det ska vara så svårt att ta emot att någon tycker synd om mig.

Eftersom jag inte behöver vara rädd att ta i (nåja, med mina mått mätt) så åkte jag och tränade efter läkarebesöket. Det gör jag på jobbet och på eftermiddagen är det folktomt där. Hade skapligt ont, men vet att jag måste ändå, det är det enda som hjälper långsiktigt. Satte mig i den där apparaten där man har handtag man drar ned till axlarna och sen sträcker armarna rakt uppåt. Har inga tunga vikter. När jag var klar reste jag mig och vred mig lite åt höger för att kunna ta tag om ena handtaget med båda händerna för att kunna sträcka upp händerna högt och släppa ned viktklossarna. Helvete vad ont det gjorde! Jag skrek. Och jag vill bestämt bestrida påståendet att det svartnar för ögonen när det gör ont, för mig vitnar det. Damp ned igen och där satt jag med de där jävla handtagen medan smärtan pulserade bort. Fick prata lugnande med mig själv. Hur skulle jag komma därfrån? Jag vågade inte bara släppa handtagen för då dundrar ju vikterna ner med en farlig fart. Satt säkert tio minuter innan jag kunde resa mig upp och sen släppa vikterna halvvägs. Det smällde bra ändå. Sen gjorde jag klart resten  av programmet. Puh. Känner mig lite mentalt omskakad fortfarande.

9 kommentarer:

  1. Aj, vad ont det där lät!

    I övrigt är jag precis som du, vid lite medkänsla kommer tårarna.

    SvaraRadera
  2. Usch och fy vad jobbigt det låter!
    Behöver du kanske låta en läkare kolla upp dig?
    Jag kan också få tårar i ögonen när någon visar äkte medkänsla, men jag kämpar nog inte så mycket emot det, tror jag.

    SvaraRadera
  3. 1. Doktor. Snart!
    2. Ta emot medkänsla, det mår man bra av.
    3. Skönt att det inte va nåt "värre".

    Kram :-)

    SvaraRadera
  4. Fast det där med ryggen har jag redan varit hos läkare för. Och meningen är att jag ska bestämma själv om jag ska opereras eller inte. Med de risker det innebär.

    SvaraRadera
  5. Visst kan man ibland önska att någon annan tog och fattade de där svåra besluten åt oss. Men så är det nu inte här i världen, man måste bestämma själv. Fy tusan vad man kan blir trött av det. Och trött av att ha ont och trött av att oroa sig. Det blev inte speciellt upplyftande det här men lite medkänsla skickar jag över, men bara lite så att du får chans att träna på att ta emot.

    SvaraRadera
  6. aj aj aj! Du får träna på att ta emot medkänsla, man kan faktiskt må bättre av det.

    SvaraRadera
  7. Jag har olika dagar när jag kan ta emot medlidande och inte kan. Beror nog på den totala mentala dagsformen, tror jag.
    Å jag är nog benägen att hålla med dig - ibland vitnar det! Å då är smärtan djävulsk. Tur att du inte blev mer skadad!

    SvaraRadera
  8. Du har visst ett rent hve med dina smärtor. Jag har ju bara lite ryggskott ibland. Borde också träna (magstödet för bövelen!)men är en mycket lat liten människa. Dålig, ond och LAT. Du är duktig.

    SvaraRadera
  9. usch. Så ska du inte ha det. Men medkänsla är svårt att ta, det kan jag hålla med om. Önskar ändå att du blir av med det onda.

    SvaraRadera