fredag 4 februari 2011

Var är skratten?

Var finns det bubblande obändiga skrattet? Det huvudlösa ostoppbara fnisset som alldeles strax övergår i ohejdbart tårsprutande skratt?

Jag skrattar på tok för lite. Jag vill skratta mycket mer än jag gör. Jag fnissar för mig själv, mest åt mina egna misstag men jag längtar efter ett förlösande skrattanfall. Ett sån't man måste sitta sig med benen i kors igenom. Ett sån't som ingen som inte är mitt i det, förstår. Att skratta åt något som är roligt just bara i den sekunden och som inte går att återberätta eller upprepa. 

Ge mig skrattet tillbaka!

7 kommentarer:

  1. Mmm, visst är det härligt när de kommer. Det var ett sånt jag drabbades av när min "svärson" utan förvarning och utan koppling till det vi pratade om berättade om sköldpaddan. Men det var inte en odelat positiv upplevelse eftersom jag hade migrän och då skall kropp och knopp helst vara still och avslappnad.

    SvaraRadera
  2. Fniss är inte helt fel det heller

    SvaraRadera
  3. Fniss är trevligt också. Men det skratt du beskriver är verkligen befriande.

    SvaraRadera
  4. Jamen åh, ett sådant skratt längtar jag också efter! Sån´t som man nästan får träningsvärk i magen av!

    SvaraRadera
  5. Jag älskar också skratt. Det finns några få människor som jag gapskrattar med och det är så befriande skönt!

    SvaraRadera
  6. Att skratta är underbart, fnissa med för den delen men allra bäst är det där stunderna du beskriver.

    SvaraRadera
  7. Jag har tänkt samma sak den senaste tiden. Är det slut med det? Och varför?

    SvaraRadera