Inte hunnit!

Jag har inte hunnit läsa några bloggar, än mindre kommentera. Vågar knappt kolla i Bloglovin hur många olästa inlägg där är.

Idag har det var en planeringsdag. S kom mitt på dagen och tog först en löprunda innan vi satte och och pratade. K kom lite senare. Så nu har vi bokat hotell i San Francisco och ett boende i Auckland för våra första nätter där. Sen har vi läst guideböcker och sökt på nätet och har en preliminär plan för hur vi ska åka på Sydön. Vi har inte bestämt om det ska bli husbil eller bil och B&B. Det lutar åt bil för annars kanske vi blir sittande på campingplatser om kvällarna. Vi får se. Det finns så oerhört mycket att se och göra på Nya Zeeland att hälften kunde vara nog! Beslutsångesten ångar om oss när vi pratar fram och tillbaka.

Det ska bli jättekul att vi stannar två nätter i San Francisco på vägen dit. Jag vill se en spårvagn och en backe, sen är jag nöjd.

På hemvägen blir det stop over i Singapore, undrar vad jag vill se där?

Heldag

Wow, vilken dag jag haft!

Först en träff med 9 jobbarkompisar från 80-talet. Fantastiskt att vi fortfarande har kontakt. De var snälla nog att tidigarelägga träffen så jag skulle hinna vara med så vi träffades redan klockan tre. Det är några år sen vi sågs senast och det var jättekul att träffa alla igen. Vi körde en ganska organiserad genomgång av varje person, var de jobbar nu, vem de är gifta med och hur det är med ungarna.

Sen var jag på Björn Skifs show på Cirkus. Och jag säger bara det, han är bäst! Det var i särklass det bästa jag varit på på länge. Fullfjädrad artist, bra röst, bra repertoar, sexiga dansare, häftiga luftakrobater och en publik som är med på noterna. Värsta öset! Jag tror jag log från det att jag kom in tills långt efter jag gått därifrån. Satt perfekt, på sjätte raden i mitten. Hade dessutom tur att sitta bredvid ett par som levde sig in i musiken på samma sätt som jag och det förhöjer faktiskt upplevelsen.

Jag är lyckligt lottad jag!

Medlockad

Hängde med några kollegor till O'Learys efter jobbet. De hade druckit champagne på jobbet men jag var korkad nog att ha bilen så jag fick agera chaufför istället. Men eftersom stället vi gick till bara ligger tio minuters promenad från mig så lämnade jag bilen där. Drack två öl och åt nån hamburgare. De drog vidare och jag gick hem. Kände inte för att klämma in mig på något ställe där jag ändå bara känner mig malplacerad. Och jag är märkligt trött. Tänker faktiskt lägga mig redan nu. Det är full rulle helgen som kommer så det är lika bra jag är utvilad.

När det snöat

I morse.

Kliver ut i den nya decimeter snö som kommit över natten.
Försöker utröna vilken av de höga snötäckta vita bilarna som egentligen är röd och liten.
Borstar av runt bildörren med vanten så det inte ska rasa in snö när jag öppnar den.
Sätter mig, fortfarande med fötterna utanför.
Lägger ur växeln.
Startar.
Jag hade glömt stänga av vindrutetorkarna kvällen innan...
En decimeter gånger en vindrutestor halvcirkel med snö fyller bilen!

Veckotidningar & hår

Jag har aldrig varit mycket för veckotidningar. Jag är den enda jag känner som börjar med att läsa innehållsförteckningen och slår upp sidan med det jag vill läsa. Andra bläddrar från början till slut har jag sett. Kom att tänka på det när jag var hos frissan idag och läste M-magasin när jag satt i torken.

Min frissa var lika gullig som vanligt och håret ser ut ungefär som vanligt också. Pratade med en nyfrissad dam och sa att "när jag blir stor ska jag också ha kort hår och grått". Ibland skulle jag verkligen vilja slippa färga det men det innebär så mycket negativa konsekvenser att jag hittills avstått. Mitt hår är grått högst upp på skulten men resten är brunt. Vet inte hur snyggt det skulle bli med tvåfärgat. Ska jag ha grått hår så känns det som att jag måste klippa det kort också, jag tror inte det blir så snyggt med halvlångt hår i den färgen. Lite häxvarning över det, tycker jag, i alla fall på mig. Och om jag ska ha kort hår måste jag klippa mig iderligen och antagligen fippla med det på morgonen och det vet jag inte om jag har lust med. Nästa grej är att jag kommer se ut som ett jehu medan det växer ut. Så jag har nog färgat in mig i ett hörn.

Och så tror jag att min styrka sitter i håret.

Svag antydan till panik

Alltså, vi åker om tre veckor och har inget mer än flygbiljetterna klara. Vi ska ju bo någonstans och har tänkt åka bil/husbil någon vecka också. Och då är det bra om man har någon sorts plan för vart man vill och vad man vill se. Försöker läsa och hitta upplevelser och sevärdheter på Nya Zeeland men kommer liksom ingen vart.

Sen fasar jag väldigt mycket för själva flygresan. Jag försöker tänka bort det men det poppar upp hela tiden så jag måste väl tänka klart på det och övertala mig själv att det kommer gå bra.

Jag är inte rädd att flyga eller så, men jag har aldrig flugit så här långt och länge och vet inte alls hur min kropp kommer reagera. Mest ryggen då förstås. Jag inser att jag inte kommer kunna sova men det går nog bra ändå, vi ska stanna i San Fransisco två nätter på vägen dit och en natt i Singapore på vägen hem. Där kommer för övrigt S & K att stanna för en extra vecka på Malaysia så den sista biten hem reser jag själv. Jag vet att folk hjälper mig om jag bara ber om det, men jag har så svårt att be ibland. Särskilt om jag är kass i ryggen och helst inte vill finnas eller synas alls. Men jag måste. Så det blir en tuff utmaning för mig rent psykiskt. Och fysiskt.

Nu låter det som att allt bara är besvär och elände, så är det givetvis inte. Men lite grann ligger oron ivägen för glädjen. Just precis nu i alla fall.

Paprika

Blev sugen på att göra gulasch när jag var och handlade igår. Jag kan inte recept rakt av i huvudet men vet att det är kött och paprika, ungefär. Så det köpte jag. En röd och en gul paprika för det är fint tycker jag. Dock står det i receptet att det ska vara grön. Nåja, det blir nog bra med det.

När jag rensar (?) paprika så delar jag den på längden och sen skär jag bort blomfästet och det vita med kärnor inuti. Förra helgen såg jag att man kan skära runt blomfästet, uppifrån liksom. Glömde testa det idag. Vill ju gärna ha den optimala paprikarensnings- metoden. Hur gör du?

Kom också att tänka på en dag förra hösten när C skulle göra köttfärsfyllda paprikor och delade dem på längden. Jag brukar dela dem på andra hållet. Min vana trogen när det gäller köksarbete så låter jag var och en göra på sitt sätt, det finns inget som säger att min metod är bäst. Och det var bättre på hennes sätt, det fick plats mer köttfärs.

Jag minns också första gången jag åt paprika. Eller rättare sagt, kände lukten av den, för åt gjorde jag då rakt inte! Det var min mellansyrra som hade köpt den främmande nyheten och då kunde ju inte jag tycka det var gott. Det kan man inte bjuda på när man är tolv.

Viktigt blogginlägg, jag vet!

Begravningar

Begravningar har jag varit på några stycken. Idag var den senaste, ingen jättenära person, det var min svärmors syster. Men begravningar är sorgsna även om personen som dött inte är en nära anhörig. För mig är det nästan som att trycka på en knapp när jag satt mig ner i bänken och orgeln spelar något vackert, i det här fallet Air.

Jag gråter för de som lever kvar. För dem som verkligen kommer sakna personen som dött. Och jag gråter för alla de som jag stått nära och vars begravningar jag varit på. Mamma, en pojkvän, min bästa kompis mamma, mormor, syrran och pappa. Alla de döda radar upp sig i mitt medvetande och jag gråter.

Begravningar är vackra. Det är en vacker miljö, vackra blommor och vackra ord. Stillsamt och sorgligt.

Idag när jag satt med blicken högt och ögonlocken blinkade och näsduken som en våt boll i högra handen så skulle jag ha velat att det inte skulle varit fullt så stillsamt. Inte så behärskat. Alla snörvlar tyst. Alla torkar försikigt tårarna med en halvt dold näsduk. Ingen gråter hörbart. Ingen ser på någon annan.

Jag skulle vilja ha mer synlig sorg, mer obehärskning. Nu känns det som alla sitter och håller igen och uppför sig. Jag gjorde det också, jag undvek att se på svärmor som är den person jag lider mest med och som kommer sakna sin syster oerhört. Jag lät taggen på rosen jag hade i handen trycka hårt in i min tumme, som behärskningsmedel.

Jag funderar på hur och om begravningar kommer förändras nu när så många inte tror på Gud och inte är med i kyrkan. Kommer vi ta med konceptet oförändrat eller kommer begravningarna bli annorlunda?

Jag tycker om när det är samkväm efteråt. Själva begravningen är avslutet och fikat efteråt är början. Början på resten av livet för oss som är odöda.

Känslolock

Jag är en person som alltid varit taktil. Jag har alltid tyckt om att röra vid andra människor och det har varit helt naturligt för mig och alltid kommit av sig själv. Och till min sorg ser jag att jag inte skriver i presens. För så är det, jag har lagt någon form av lock över mitt behov av beröring. Kanske för att jag inte kan få behovet tillfredställt, då är det enklare att stänga av och låtsas som att jag klarar mig utan det.

Jag insåg det här i helgen när jag träffade två kompisar varav den ena har jag haft ett väldigt nära kompisförhållande med. När hon kramade mig och kallade mig ”älskade” så lyfte hon lite på det där locket. Mina tårar överrumplade mig.

Hon är massör och gav den andra kompisen en behandling. Eftersom vi givetvis måste prata precis hela tiden så var jag med och satt på en stol i ett hörn medan hon jobbade. Och märkligt nog berörde det mig som om det var jag som fick massage. Eller så var det att jag tänkte på att det var tur att det inte var jag för om mina tårar steg i ögonen bara av att titta på så hur skulle de då ha strömmat om det hade varit jag som hade fått massage? Blivit rörd vid, hud mot hud, värme mot värme. Som när jag var hos frissan och hon helt oväntat började massera min hårbotten, då rann tårarna också. Det är som att det finns så mycket känslor i den sortens beröring när den kommer från en person som man tycker mycket om

Jag har inte bestämt mig för om jag tycker det är bra att locket över mina känslor är gläntat på. Jag tror jag tycker det är bra även om jag inser att det medför mer tankar på det och mer saknad av det.

Det goda är att jag känner att jag är på väg att hitta tillbaka till mitt riktiga jag. För det var länge sen jag kramade någon på jobbet, vilket jag gjorde för jämnan förut. Men denna vecka har jag, när jag tänker efter, kramat två personer, strykt en över ryggen och säkert något mer som jag inte minns. Och jag har gjort det spontant, precis sådär som jag egentligen är.

Soporna

Nu knöt jag igen soppåsen. Den har jag haft i en vecka! Och då var det ändå bara en systempåse. Så är det med ensamhushåll, det blir inte så mycket skräp. Att det sen står en jättelik kartong som tvn var i i hallen, det bortser vi från va? Den måste jag ju såga ner i mindre bitar för att få plats med i kartongåtervinningen.

Biljett & prat

Känner mig helt uppspelt!

Idag har jag köpt biljett till Nya Zealand!

Idag har jag (äntligen!) pratat med C på Skype.

Det kändes som om vi pratade häromdan senast. Men så skönt att få prata och höra lite detaljer, allt går ju inte att läsa sig till på hennes blogg och i facebook. Otroligt bra ljudkvalité, vi pratade trekvart och det var bara på slutet som jag tydligen började låta konstigt.

Hur ska jag kunna sova nu? Jag kom dessutom inte hem förrrän vid halvtio för Storebror och hans tjej och jag gick och firade biljettköpet genom att äta middag på stan.

Kvinnor, vin och glass

Jag blev upphämtad mitt på dagen i fredags och då började det. Resan tog dryga fyra timmar och det pågick hela tiden. Hela lördagen och hela söndagen var fylld av det, ända tills jag blev avlämnad vid min bil som stod ensam och övergiven på parkeringen på jobbet.

Prat. Vi har pratat och pratat, lyssnat och lyssnat, pratat och lyssnat. Varje vaken timme under hela helgen. Det var länge sedan jag så intensivt har umgåtts med andra. Och det var, förutom att det var roligt, nyttigt. Jag såg nya sanningar om mig själv. Insåg saker jag förträngt. Fick en lust att förändra och förbättra. Jag ifrågasatte mig själv.

För - när någon jag inte träffat på väldigt många år blir glad att se mig, kramar mig och säger "älskade", hur kan jag då svara "säg inte så" Det måste jag försöka förstå. Är min självkänsla verkligen så låg att jag inte ens tillåter en person jag varit (och är) nära vän med, älskar mig? Tycker jag verkligen att jag inte är värd det? Det måste jag fundera över. Jag har mycket att tänka på.

Förutom att prata var vi i och tittade i en klosterkyrka som egentligen var stängd, jag råkade handla ny badrumsmatta med matchande handdukar, vi lagade mat tillsammans och åt. Och så åt vi världens godaste glass. Klings glass. Med polkasmak. Mmmm!

Hemfärden var ett äventyr i sig. Den lilla damen med det runda ansiktet har dåligt mörkerseende och ibland kändes det som ett under att vi var kvar på rätt sida av vägen.

Mycke' nu!

Då står nya tvn på plats, stor och svart. Och som vanligt så funkar inte allt riktigt som jag tänkt mig. Ibland tror jag att det är bättre att låta bli att tänka, jag måste ju ändå tänka om! För min gamla dvd som jag tänkt ha i hyllan under, den var för stor, fick inte plats. Och det innebär att jag måste hitta på någon annan lösning. Jag har en halv på gång, i huvudet.

Jag borde nog packa, jag ska fara söderut över helgen. Vet faktiskt inte riktigt vart jag ska, någonstans i närheten av Skara. Jag åker med den lilla damen med det runda ansiktet som visade sig vara en arbetskamrat från väldigt länge sen. Vi ska hälsa på en tredje kompis. Det ska bli jätteroligt!

NZ news

Det var länge sen jag skrev något om C. Hon trivs fortfarande väldigt bra med sin familj i Nya Zealand och nu har de kommit till den helt avslappnade nivån eftersom de tydligen kastade pommes frites på henne häromdagen. *me like*

Äventyr har hon varit på också. Åkt till någon ö nära där hon bor för att bestiga ett berg av lava. Det var nog inte så högt för det tog bara 45 minuter.

Hon var ledig en vecka och åkte med en annan au-pair, en tjej från Spanien, till Sydön där de kollade på valar och simmade med definer! Delfinsimningen var med våtdräkt och snorkel. De passade på att hyra fyrhjulingar och körde runt i bergen också.

Sen har hon träffat en kille. Förstås. Det gläder mig, så länge han är villig att flytta till Sverige!

Och för första gången och äntligen! har hon bett att vi ska prata med varandra. Hon har inte velat det förut, hon var väl tvungen att kapa rejält först. Men nu gäller det att vi är online på Skype samtidigt, det kan var svårt nog. Det skiljer tolv timmar så hennes kväll är min morgon och vice versa.

Lite korkad

Jag har sagt förut att jag är lättlurad och i det konceptet ingår ett visst mått av korkadhet.

Maj sitter och fikar med sina jobbarkompisar när en glad melodi spelas någonstans till höger på hennes kropp. Mobilen. Hon svarar:

- Maj Korner
- Hej, det är *mummel mummel* på posten

Här tror Maj att det är någon på den interna postavdelningen, oklart vem dock.

- Har du lust att kolla på tv ikväll?

Majs tankar flyger, eller flaxar är kanske en bättre beskriving. Vem är det som vill kolla på tv med henne? Någon nyanställd på postavdelningen?

Då! Men först då! Fattar hon att det är Postens leveransavdelning som vill meddela att de levererar den nyköpta tvn ikväll.

Bah!

Färgskifte

Eftersom jag aldrig tog mig för att åka och handla mat i helgen så gjorde jag det efter jobbet idag. När jag körde in i garaget vid mataffären hade jag en vit bil men när jag hämtade den var den röd! Snön på taket hade smält. Det är inte så att jag inte sopar av den när det snöat men lite fryser alltid fast ändå. Jag kör inte heller så långa sträckor att den hinner tina helt och hållet. Idag hade jag till och med frost på insidan av vindrutan.

För övrigt har jag köpt en ny tv. Den ska komma någon gång i veckan. Inte för att jag tittar särskilt mycket på tv, men jag är väldigt sugen på att köpa Wii. Och det blir ju lite patetiskt på en 17-tumsskärm.

För övrigt en gång till så ska jag faktiskt lägga mig nu. Redan. Är aptrött.

Plåster

När jag var liten fanns det bara tygplåster. De blev jätteblöta när man badade. Sen kom det plastplåster, de blev inte blöta när man badade.

När mina barn var små fanns det Bamseplåster. Nu finns det Mumin och alla möjliga figurer.

Hudfärgade plåster. Hudfärgade? Om man är mörkhyad så är de väl de där beiga så lagom hudfärgade?

Eller finns det bruna plåster i Afrika?

Gåshud

Det är något särskilt med vissa röster. De får mig att rysa och alla mina småhår på armarna att resa sig. Idag har jag sett och hört Bryn Terfel och hans röst är sån. Att han sen verkar vara en charmknutte gör inte saken sämre. Jag var på Trettondagskonsert på Berwaldhallen, tror det är femte gången i rad jag är där på just den. Det är två akter med olika biljetter, vi var på den andra och den sänds på tv på torsdag. Det allra första han sjöng var Ain't necessarily so, av Gershwin och det var rysansvärt. Helen Sjöholm var också med och hon går ju inte heller av för hackor.

Men nu har klockan blivit för mycket igen. Fastnade i mitt spel, såklart.

Att göra

Jag är för närvarande helt renons på energi. Att ta mig för minsta sak är som att bestiga ett berg. För att kanske motivera mig själv så har jag gjort en plan och en Nilla-lista. Jag kanske får energi av att åtminstone en av punkterna är klar.

• byta skosnören - klart!
• byta lampa i fönstret- klart!
  
• kolla en grej hos facket
• betala räkningar - klart!
  
• mejla om intyg
• fixa almanackan
• stryka en kjol
• stryka en till kjol
• gå ned med papper
• vattna i trapphuset - klart!
  
• leta björn skifs biljett
• sälja annan björn skifs biljett
  
• kolla vad det ska vara för lampa i bilen
• gå ned med resväskan
• städa papperslådan
• ringa bilmecken
• ringa frissan

Himla hälsande!

När man bor i en storstad som jag gör är det inte så ofta man träffar på folk man känner när man rör sig i omgivningarna. Jag hör på er som bor på mindre ställen att ni ofta träffar folk ni känner.

Men idag har jag hälsat flera gånger!

På väg ut från systemet träffade jag en gammal granne, kände knappt igen honom med svart mössa neddragen i pannan.

En bil parkerar bredvid min och ut hoppar en jobbarkompis som retsamt frågar om det är Coop jag varit på.

Sen var det visst inga fler. Men när jag parkerade på ett annat ställe så ser jag en man i min ålder i en bil snett emot. Han tutar! Glatt vänder jag mig dit men han säger ursäktande att han kommit åt tutan av misstag. Synd, säger jag, det var länge sen någon tutade på mig och jag hann bli glad över det!

Nu ska jag inte hälsa eller prata med någon mer idag. Nu ska jag ägna mig åt skriftlig kommunikation istället.

Prata om vädret

Prata om vädret ska man. Nu ska jag prata om vädret. Det är. Det är alltid väder. Nu är det kallt väder.

Imorse när det var åtta grader så kändes det nästan varmt jämfört med de arton som var igår. Det behövs inte så många dagars kyla innan jag acklimatiserat mig och fått andra referensramar.

Vad som är skönt är att luften är torrare och det innebär att jag inte behöver skrapa bilrutorna. Och snön som fallit är som om Fru Holles skakat sin dunkudde över min bil. Men snart måste jag tina upp bilen, det står inte på förrän det är en skridskobana under pedalerna. Snö som smält och frusit igen, bilen hinner aldrig tina så mycket att det smälter och torkar bort. Torra är mina händer också, jag måste nog investera i en handkräm. Torrt är trägolvet, det känns att det reser sig lite i skarvarna. Det är det gamla mellangolvet som är slipat och lackat så springorna är rejäla.

Lite kallt är det inne, tjugo grader är lite för lite när man mest är stilla. Men det finns koftor och sockor. Dock finns här inga offerkoftor.

Sisådär, nu har jag pratat om väder!

Läsningsgråt

Det är dumt att inte gå och lägga sig förrän halvett när man ska upp och jobba.
Ändå mer osmart att läsa ut de sista sidorna i Boktjuven.

Jag har svårt att läsa när tårarna strömmar ur ögonen och när man ligger på sida så blir glasögonen randiga.

Kudden blir blöt och jag blir snorig.

Och sen kunde jag inte somna.

Jaja, det kommer nya nätter med nya sovtimmar.

Tidsflykt

Det är två saker som får tiden att rinna iväg mellan mina fingrar just nu.

För det första har jag börjat med ett nytt spel och det får mig att tappa både tid och rum. Jag tycker det är så vansinnigt roligt. Jag vet också att alla inte förstår hur engagerad man kan bli i det. Men för min del är tusen gånger roligare än att titta på något "enfaldigt" och enkelriktat tv-program och jag tillbringar hellre tiden med att vara interaktiv mot att vara enbart mottagare. (blev lite försvarstal där, men jag är så van att bli kritiserad för min hobby att det går igång av sig självt)

För det andra läser jag Boktjuven och tycker den är väldigt bra. Ni som inte har läst den kanske inte ska läsa vidare nu. Jag tycker så mycket om hans språk. När han ger något som inte är synligt, fysiska egenskaper och beteenden, då njuter jag och läser om igen. Jag letade lite i boken för att hitta ett exempel, ofta är det rösten han låter få ett eget liv men det här duger som fingervisning.
Hon kunde inte riktigt avgöra varifrån orden kom. Det viktiga var att de nådde fram till henne. De kom och sjönk ner på knä intill sängen.

Sen beskriver han människor på ett fantastiskt sätt också:
När hon kom ut i köket stod mamma och pappa med krökta ryggar och konserverade ansikten. De hade stått på det sättet i trettio sekunder av evigheten.

Jag tycker också mycket om på det sätt han personifierar döden och ger honom ett liv, ett seende, egenskaper och även humor.

Jag har några sidor kvar.

På skarpen

Kan någon säga till mig på skarpen att jag ska gå och lägga mig? Det här går ju inte! Jag har försökt i flera timmar men nä, sängen står tom där den står och jag är där jag är.

Det var idag det var middag, jag ringde och kollade. Så fick jag klämma lite på femveckorsbebisen igen. Yttepyttefötter.

Nu gör jag ett nytt försök. Tandborstning. Vattendrickning. Läsning. Sovning!

Vill

Jag är vill.

När jag åkte till jobbet i morse var det så lite bilar ute att jag för ett ögonblick trodde att det var söndag och att jag kunde vända om och krypa ner i sängen igen.

Sen hade jag ingen aning om vilken dag i veckan som är Trettondagsafton, men det berättade en kille på jobbet.

Och nu sitter jag och funderar på om det är Aftonen eller Dagen jag är bjuden på middag.

Dagen som försvann

Med goda intentioner vaknade jag imorse. Jag hade en plan om att röja upp i min "papperslåda" och städa undan gamla räkningar och lägga viktiga papper för sig. Det stannade vid en plan kan jag säga. För jag började ju med ett nytt onlinespel igårkväll och det har engagerat mig alla dagens ljusa timmar idag. Jag är fullständigt hopplös när det gäller sån't och blir totalt fokuserad. Tänk om jag kunde ha den sortens fokus på vettigare ting.

Men det dåliga samvetet dängde till mig vid fyratiden så jag bakade två dinkel-limpor för att få tyst på det.

Och varför kan jag inte sluta ha dåligt samvete? Det drabbar ju ingen annan än mig själv. Det är mitt val. Snart tror jag att jag har ett organ som heter "dåligt samvete". Hur opererar man bort det?

Jag har drömt!

Eller rättare sagt, för en gångs skull minns jag vad jag har drömt.

Jag åker hissen upp där jag bor. Jag hör någon som borstar tänderna. När jag går ur hissen ser jag att de har installerat två stycken Tvättomater på mitt våningsplan. De sitter på väggen mellan dörrarna till lägenheterna och är inte större än ett ihopfällt sängskåp. Man stoppar i tvätten där uppe och alldeles strax kommer den ut där nere. Färdigvikt!

Sen var det en annan dröm också men den är mycket suddigare så den skriver jag inte om.

Jag önskar verkligen att jag kom ihåg mina drömmar oftare, det är så intressant. Det är som en kommunikation mellan mig och mig själv. Jag tror också att drömmar kan ge anslag till en dag, en grundstämning som drömmen har gett en och som man inte förstår varifrån den kommer om man inte minns drömmen. Man kan må bra, som att man hade något roligt framför sig men inte kommer på vad. Det kan även vara tvärtom, en obehagskänsla som smyger och hänger sig kvar under dagen.

Men just nu är jag mest glad över att jag minns!

Skön dag

Idag tror jag tamesjutton att det har varit den skönaste dagen av alla de senaste lediga dagarna. Sov som en stock i natt och var jättepigg när jag vaknade. Har mått bra hela dagen och inte haft dåligt samvete för någonting. Har småpysslat och plockat här hemma. Hur kan så mycket saker vara på "fel plats" när man bara är en? Märkligt. Såg på Harry Potter-filmen. Gjorde god middag till mig själv, hemgjord pizza. Boken jag läser är bra. Det är vackert ute. Och så har jag börjat spela ett nytt spel och det är alltid spännande och roligt. Ja, det har varit en härlig dag!

En lyssnare

Nere i urberget ligger salen insprängd. Inredningen är i ljust trä och rött tyg och taket är fullt med numrerade strålkastare i svarta höljen. Det sorlar förväntansfullt och glittrar av uppklädda damer och flugsnappade herrar.

En kvinna sätter sig och tar ursäktande av sina knähöga ljusgrå mockastövlar, hon har blivit blöt om fötterna och fryser. På hennes andra sida sitter en man, hennes man.

Ovetande blir han en lika viktig del av upplevelsen som föreställningen.

Han har spetiga ben med nästan fyrkantigt knotiga knän. Anklarna sticker upp som gärdesgårdsstörar ur hans stora och breda vinterkängor. Byxorna är inte tillräckligt långa för att dölja stycket med vintervit hud mellan dem och de svarta strumporna. Kavajen hänger löst på överkroppen som vore den gjord för en tidigare, mer fyllig upplaga av honom. Han har tagit bästa julslipsen på. Mörkt röd med små gröna granar.

En stund in i första akten ser jag i vitögat något silvrigt som rör sig sakta framåt och nedåt. Det är hans grålockiga huvud som sänker sig mot bröstet och hans andetag blir långsamma.
När han vaknar till kompenserar han sin mentala frånvaro med att ivrigt nicka takten en stund tills huvudet blir för tungt igen och faller framåt.

Andra akten innehåller för hans del bara en enda kort slummer. Han blir väckt av sin frus milda tappande med fingertopparna på låret. Orkestern spelar ett stycke jag tror han tycker om för hans högerhand får ett eget liv och dirigerar osynligt orkestern på samma sätt som dirigenten gör. Tumme mot pekfinger i en osluten ring.

Lite balansfritt lämnar han och hans fru lokalen innan de sista tonerna klingat ut.

Dagen efter

Min nyårsafton i år var inte lik den som jag beskrev i förra inlägget. Den här började med wienermusik i Berwaldhallen. Wienermusik är väldigt lättlyssnat och glatt. Det var roligt att se så många festfina människor, det var glitter och flugor både här och där.

Den fortsatte med middag hos en av syrrans kompisar och efterföljade sällskapsspel. Jag önskar jag kunde lägga ut videon på syrran när hon ska illustrera Leif Loket Olsson och först börjar hoppa omkring och härma ett tåg och sedan börjar slita ut specerier ur öppnade köksluckor för att få sin medspelare att tänka på Bingolotto!

När vi gick hem till syrran framåt morgonkvisten var det tydligen någon som inte gick in igenom porten på sedvanligt sätt. Hoppas personen inte gjorde sig allför illa, det är spår av blod på en av skärvorna så det var med handen denne slog sönder glaset.

Nu har jag tagit en promenad i det så vackra vinterlandskapet, i sällskap med min nya kamera. Jag känner mig lite blyg att gå omkring med en systemkamera så jag hade den i en plastpåse. Men jag ska vänja mig av med tanken "tror du att du är något bara för att du har en systemkamera?". Det lustiga är att så fort jag börjar fotografera så försvinner allt runt omkring. Idag gick jag ned på knä för att jag skulle få siluetterna av killarna som satt på ryggstödet på bänken mot himlen istället för mot träden. Och att gå ner på knä är något jag tänker mig för innan jag gör i vanliga fall, jag kan ha svårt att ta mig upp igen. Men den bilden har jag inte laddat över till datorn än. Jobbigt med två kameror!