måndag 11 maj 2009

På en annan bänk

Förra helgen när jag tog en promenad i en botanisk trädgård så satte jag mig på en vitmålad bänk i solen. Bredvid mig satt en dam i samma ålder som jag och vi började prata med varandra. Samtalet flöt på lätt och fint, jag har sällan svårt att prata med folk jag inte känner och hon var likadan. Jag tyckte hon var trevlig och vi bytte telefonnummer. Men sen kommer det knepiga. Jag är inte säker på att jag verkligen vill längre. Just då kändes det naturligt och bra men nu vet jag inte längre.

På vägen tillbaka genom parken berättade hon att hon inte har någon kontakt med sin dotter och barnbarn. Hon har två systrar som hon inte heller umgås med. Hon berättade att en väninna hon haft i 15 år helt plötsligt slutat höra av sig. Bara sådär. När det är så många nära personer hon inte har kontakt med längre så blir jag lite fundersam. En eller annan kan ju bero på den andra parten men om det är så här många så borde kanske viss del av skälet bero på henne själv. Då undrar jag vad det skälet är. Samtidigt känner jag mig väldigt fördomsfull som ”dömer” henne utan att veta ett dugg, men jag känner mig lite obekväm. Om hon skulle visa sig vara en instabil person som äter min energi så vill jag inte vara med, jag har försökt rensa bort såna ur mitt liv. Men verkar ändå dras till den sortens personer. Och har svårt att säga ifrån.

Vi ska träffas ikväll så får jag se hur det utfaller. Ibland undrar jag om det är något fel på mig själv som gärna pratar med människor på en bänk men som drar öronen åt mig när det ställs krav på mig. De nära vänner jag har är inte så många och jag kanske har svårt för de där mittimellankontakterna, relationerna mellan nära och ytligt?

Jag har flera gånger varit på väg att skicka ett feg-sms och ställa in men feglätbli istället.

5 kommentarer:

  1. Varför skulle det vara fel på dej för det? Jag förstår inte riktigt hur du tänker. Du kanske just nu inte vill ha några krav. Oavsett hur nära eller långtifrån kravställaren står dej. Jag är så nyfiken på hur det gick. Jag kan hålla med dej om att det verkar lite mysko, men att ha fördomar tycker jag är kul, speciellt om det visar sej att de är helt fel. Människor som överraskar, det finns inget bättre. Jag gillar din blogg. Den är fridfull och tänkvärd.

    SvaraRadera
  2. Hmm, ingen Maj hemma än. Det gillar jag däremot inte.

    SvaraRadera
  3. Jag tänker att jag inte är så lättsam och trevlig som jag tycker att jag vill vara. Ibland. Svårflörtad liksom.

    Jag är hellre utan mina fördomar, jag tycker de krymper mitt synfält och begränsar mig. Även om de inte är skrivna i sten.

    SvaraRadera
  4. För mej är huvudsaken att jag inte agerar utifrån dem, att jag tänker dem är en sak. Jag kan tänka om. Lättsam och trevlig, i benämningen enkel att ha att göra med för omgivningen? Är du för stort djup?

    SvaraRadera
  5. Jag är lite likadan. Jag tror det är en självbevarelsedrift stöpt i den formen av erfarenheter man haft tidigare.

    SvaraRadera