Aprilskämt

Det var länge sen jag lurade någon på första april, jag kanske ska göra det imorrn?

En gång när S var i körkortsåldern ringde jag honom när han var ute och promenderade med sin tjej. Jag sa att det var ett erbjudande om en massa gratislektioner på bilskolan om man ringde innan klockan 16. Gav honom telefonnumret och han ringde. Personen som svarade tänkte inte alls ge honom några gratislektioner. Det var lyckat.

Men han gav tillbaka ett annat år. Han ringde från Paris och sa att det var taxistrejk och kunde jag kolla upp hur de skulle ta sig från hotellet till flygplatsen? Jag brukar agera sambands och upplysningcentral så jag började leta hur de skulle ta sig fram tills han ringer igen och säger April April!

Kan ni komma med lite bra tips och lyckade aprilskämt som ni gjort eller blivit utsatta för? Antingen i en kommentar eller i eget inlägg. Snälla!

Frusen & dimma

Det är en fuktig råkall dimma som sänkt sig mellan husen. En isande kallfingrad dimma som lägger sina svala fingrar mot mitt bara skinn den lilla stund jag var utomhus nyss.

Dessvärre är det kyligt inne också. Värmen la tydligen av någon gång under gårdagen så innetemperaturen har hunnit sjunka en del. Sådär så att saker och ting är kalla att ta i. Stolsryggen får mig att rygga. Men termometern är i stigande, den är på över 19 grader nu. Men min röda kofta får förbli på en stund till. Och ljuset får brinna.

Hoppade över vattengympan idag. Kände mig omotiverad och dessutom vet jag att det brukar vara glesbefolkat när det är skollov. Och det tror jag det är just nu, i alla fall verkar det så på trafiken. Jag har tappat greppet lite eftersom jag inte har skolbarn längre. Imorrn lär det vara ändå ödsligare, de flesta jobbar väl halvdag då?

Antiklimax

Vet inte vad jag tycker, måste nog smälta informationen jag fick hos läkaren på ryggkliniken. Men på något sätt hade jag nog hoppats på ett mirakel eftersom jag, just nu, närmast känner mig besviken. Att jag ska bestämma själv om jag vill operera ditten, med den prognosen eller även datten med den prognosen. Att det beror på min upplevelse av smärtan och minskade livskvalité om jag ska göra det eller inte, gör det svårt. Att jag ska bestämma, att inte tester och prover och fakta ska bestämma. Jag är tålig och jag klarar mig nog. Eller inte. . Jo, jag hade nog hoppats på en trollkarl som hade sagt: Nu gör vi så här, så blir det bra.

Hushållerska

Jag har skaffat en hushållerska. Förra veckan lagade hon Biff a la Lindström. Märkligt nog fick jag det idag med. Hon är väldigt duktig på att laga mat faktiskt, det blir gott varje gång och hon låter mig inte komma undan med fil och flingor eller mackor till middag.

Igår dammsög hon och städade. Idag tror jag att jag ska be henne sy i en knapp i min röda kjol och stryka lite. Hoppas hon går med på det, ibland är hon lite omedgörlig.

Det enda problemet är att hon är väldigt tystlåten. När jag pratar med henne svarar hon aldrig, hon inte ens hummar till medhåll. Jag försökte skämta med henne idag och sa att jag själv var senil för att jag tänkte ta samma vitamintablett två gånger. Men inte ett ljud hördes så jag skrattade lite för mig själv. Hellre att jag skrattar än att ingen gör det.

Inga heter hon. Präktigt och bra namn på en hushållerska. Jag tror jag ska säga till om lite te nu. Den där nya sorten, med lingon i.

Inga! Hoho!

Inte som jag tänkte

Men så blir det ibland. Det jag tänkte var att åka till Bergianska och växthuset där. Antingen ta med mig svärmor eller en bok och fika där. Men dagens minuter skred förbi utan att jag tog mig för att ge mig iväg. Men det är okej, när jag har bestämt mig för att det är okej.

Istället har jag fixat lite här hemma. Tvättat ett antal maskiner. Dammsugit. Smörjt in soffan. Och flängt omkring lite allmänt. Mår bra i kroppen idag och då gäller det att passa på. Har till och med varit upp i överskåpen. Ja, inte med hela kroppen men med händerna. Bra nog.

Fast jag börjar bli trött på min uppkoppling som lägger av hela tiden. Tror inte det är leverantörens fel utan jag tror det är mitt trådlösa modem som börjar lida av ålderssymptom. Det har sex år på nacken och kanske skulle jag ha uppgraderat mjukvaran i den eller nåt. Ska nog fixa en ny router från leverantören istället.

Glöm inte bort del två av dokumentären Sluten avdelning ikväll.

Ingen sen kväll

Det blev inte sent när jag var hos S&K. Vid åtta började Ss ögonlock krympa ögonen till smala springor och jag förstod att det var dags för mig att ge mig av hemåt. De kom ju hem i torsdags och lider fortfarande av jetlag. (som jag i många år trodde hette jet-leg....)

Vi åt kåldolmar och det var väldigt gott och det var länge sen jag gjorde såna själv. Sen hade han gjort Creme Brule och det var gott det med. Särskilt knäcktäcket.

Jag tog lite av deras bilder från vår semester och vi bytte lite alla möjliga grejor med varandra.

Nu sitter jag och funderar över om jag ska ställa om tiden redan nu eller vänta tills imorrn. Tror jag väntar och tar alla klockorna på en gång.

Jag har hundra sidor kvar i boken och jag vill att den ska ta slut så jag får börja med nästa. Inte för att den inte är bra, för det är den, utan för at jag har levt med den i flera veckor nu. Sen ska jag läsa Shutter Island. S läste den på semestern och när jag såg författarnamnet så sa jag " Åh, det är ju samma författare som skrivit Patient 67, som jag har tänkt läsa". Det är samma bok! Fast den fått ny titel nu när den blivit film. Lurigt.

Dunder och brak

Det skrapar, dunsar och smäller härutanför när de kör bort berget som de sprängt i mindre bitar. Allt inför bygget av ett nytt hus i bortändan av huset jag bor i.

Själv tänker jag bege mig strax. S&K som fortsatte till Malaysia när vi skildes åt i Singapore har kommit hem nu. Vi ska byta bilder & kameror med varandra och så ska de få tillbaka den packning som jag tog hem åt dem. Ett antal böcker, lite kläder och cirka 2 kg sten. Jodå, jag har varit i samlaråldern själv så jag säger ingenting.

Gissningsvis får jag en god middag också.

Spännande morgondag!

Den här lappen har suttit i porten några dagar och jag är så spänd på vad som kommer att hända imorgon!

Är han så stor, Herr Berg på fjärde våningen att det tar många timmar att få ut honom? Vad ska han göra ute?

Eller är det bäst att stanna inne imorrn kanske? Kommer min ytterdörr vara spärrad av ett jättelikt bergsmassiv som dundrande tumlar nedför trappstegen? I sju timmar. Tur att jag handlade idag ifall jag inte kommer ut.

Om jag överlever så återkommer jag i ämnet.

Våfflor och bibel

Jag hade faktiskt tänkt göra våfflor åt mig när jag kom hem från jobbet igår. Men jag hade inte någon våffelmix. Då tänkte jag göra riktig smet men när jag läste receptet och såg att det skulle vara grädde i då gav jag upp det med. Gjorde en omelett istället.

Sen åkte jag iväg till min bokcirkel. Och gissa vad vi fick? Våfflor! Som på beställning.

Nästa gång ska vi läsa valda delar ur Bibeln. Var och en får ju bestämma varsin gång och det här var hennes val. Kan kanske bli intressant även om det inte direkt kommer bli något jag sträckläser.

Härmapa

Nu har jag vart hos trollet och blivit inläggsinspirerad igen!

Man googlar på sitt förnamn och ordet är inom citationstecken.
”Maj är” (fast jag tog mitt riktiga namn istället eftersom annars stod det bara om månaden maj)
Sen skriver man upp de fem första träffarna.


Maj är en bastant dam - Näää, inte så farligt faktiskt! Bara lite.
MAJ ÄR SÅ ÄGD! - Minsann. Av vem?
Maj är här verkligen en underbar person - Inte bara här, om jag får be!
Maj är ingen vanlig donna - Just det!
Maj är alltså en riktig Kalevalafantast - Tror inte jag ens läst den. Än

Anteckningsbok

Läste hos tandgnisslur om hennes nya anteckningsbok.

Jag är en stor vän av anteckningsböcker. Tittar ofta efter såna när jag är i en bokhandel. När det gäller böcker att skriva text i är jag lite petig. Den ska vara så liten att jag utan besvär kan ha den med mig i handväskan. Men tillräckligt stor för att mer än 4 ord ska få plats på en rad. Och den måste ha rader, annars funkar det inte med löpande text för mig. Allra helst skriver jag nämligen på dator, det är då texten hinner med tankarna. Så att skriva i den gör jag bara när jag ser något som jag absolut måste minnas för att kunna skriva om det "på riktigt" senare.

Lustigt nog är det tvärtom på jobbet. Då vill jag absolut ha en bok som är olinjerad. Då kan jag jag breda ut mig som jag vill, ringa in och rita pilar, förstärka, förflytta och fylla på. Jag hade en gång en kollega som var strukturerad och skrev allt på raka rader i sin bok, jag provade men det funkade inte alls för mig. Jag antecknar nästan alltid när jag pratar med folk och de kan börja säga något som de sen återkommer till i slutet av samtalet och då måste det finnas yta, fri yta.

Sen är det såklart så att uteseendet på pärmen är viktigt. Det ska spegla den jag är. Eller den jag vill vara.

Och jag skriver med blyerts.

Teaterkväll

Ikväll var jag och såg publikrepetionen av Harold Pinters Födelsedagskalaset. Just teater går jag inte så väldigt ofta på men eftersom det var gratis så var det gott.

Jag har lite blandade känslor såhär efteråt. Många av dialogerna var helt suveräna och ofta roliga. Han har verkligen ett speciellt sätt med orden. Jag har aldrig läst någon av hans böcker så jag visste inte det. Det var helt klart en tillgång.

Men. Jag har lite svårt för pjäser som är outgrundliga och oklara. När jag inte fattar riktigt vad det egentligen handlar om. Då tror jag att det finns ett budskap eller en mening som går mig spårlöst förbi. För jag fattade bara den yttre handlingen och det känns inte som det vore nog. Och i det läget är jag nog ovanligt fantasilös, jag kan inte fylla i själv. Det blir som ett halvt ord, jag kan säkert fylla i de saknade bokstäverna men var det det ordet som författaren ville förmedla?

Jag tror jag känner mig lite dum. Som när jag tittar på modern konst, det är samma sak. Alla säger ooo och aaa och själv står jag förtvivlat och stirrar på bilden och ser ett gult fält och ett rött streck.

Men som sagt, dialogen gjorde den sevärd och Ingvar Hirdwall är så suverän.

En "äntligen"-dag!

Äntligen ringde jag Spine Center och efter ett och ett halvt år i kö så var det faktiskt min tur! Fick tid redan nästa vecka då jag ska träffa herrn till vänster på bilden. Oerhört skönt och oerhört läskigt.

Äntligen åkte jag förbi en bilmek och bytte halvljuslampa och skruvade åt vindrutetorkarskruven.

Undrar om dagen har fler äntligen i beredskap?

Faktiskt så tror jag att skälet till att jag ibland (eller ofta) skjuter upp saker är för att få känna den här härliga känslan av befrielse när jag äntligen gjort det. Mitt sätt att tröstäta kanske. Väldigt korkat egentligen. Men då är jag väl korkad på den punken då. *rycker på axlarna*

Ska jag, eller inte

Motståndet mot att ge mig iväg till kören är just nu stort. Jag är trött. Verkar som jag är det hela tiden nu. Jag är rädd för att få ont, det är så svårt att åka buss då. Jag tycker inte det är riktigt lika roligt på kören numera. Men, vad ska jag göra istället? Stryka? Titta på teve? Sova? Försöka fatta det där med pensionen? Betala räkningar? Läsa ut boken? Inget känns lockande. Vare sig att åka iväg eller att avstå. Bussen går om en kvart. Bah!

Resan - Waiheke

Det här får bli sista inlägget om resan. Inte för att jag på långa vägar har berättat allt men det känns som det är dags att runda av.

Vi tog en båt till en av öarna utanför Auckland.Det var inte långt, det tog bara 40 minuter. Väl där tog vi en guidad busstur på en och en halv timme. Det var helt klart värt det! Vi hade en helt underbar guide, Brian, han hade bott på ön länge och var full av historia, historier och fakta. T.ex. finns inget färskvatten på ön utan de använder regnvatten som renas och körs ut i tankbilar. Där fanns många vingårdar men vi valde att gå till den folktomma stranden och slöa lite istället för att prova vin.
Den här ön skulle jag kunna tänka mig att bo på ett tag. Särskilt nu på sensommaren när tempot säkert var mycket lugnare än under högsommaren.

De här bilderna är så vackra att du måste klicka på dem och se dem i full storlek.

Från det ena till det andra

Gårdagen började tidigt för att vara lördag, redan klockan åtta. Kan bero på att jag somnade tidigt, sov i tolv timmar! Helt makalöst, men jag får sån'a där sovpass ibland. Känns som att kroppen behöver det.

På eftermiddagen var jag på bröllop, en av "ungarna" där jag bodde förut gifte sig. Det är en så positiv upplevelse att gå på bröllop, det andas så mycket lycka och hopp. En riktigt fin vårdag fick de till bröllopsdag dessutom.

Sen åkte jag till syrran, hon har köpt ny tv så den invigde vi genom att kolla på Millenium, del 2. Vi drack drinkar och åt mat och godis, sen somnade jag ovaggad i hennes säng. Frukosten imorse tog minst två timmar, vi hade mycket att prata om.

Resan - Mat

Första kvällen i Auckland blev vi bjudna på middag av Cs värdföräldrar. Dagen efter bjöd vi tillbaka genom att laga köttbullar i deras kök. Vi fick improvisera lite, buljongen tex var inte koncentrerad som här utan mer utspädd. Lingon fanns såklart inte men det gick hyfsat med tranbär till. Vi gjorde även inlagd gurka och ättikan var inte heller som vi är vana vid. Alla tyckte det var gott och de tyckte köttbullarna var "cute".

Ute på restauranger var det mycket asiatisk mat som vi åt, S&K är särskilt förtjusta i japansk mat. Och jag hängde på, för mig är sorten inte så viktig, bara jag blir mätt. Äta med pinnar är inget jag gjort sen jag var barn men man får ju anpassa sig. Tog kanske lite längre tid för mig att bli mätt men det gjorde inget.

En lunch (och här pratar vi lagad lunch, jag är van att ta en macka eller något bara för att bli mätt, men med S&K kommer man inte undan så lätt!) åt vi på en koreansk sylta. Jag var inte så hungrig och beställde en nudelsoppa. Men oj! Mina läppar var bedövade en halvtimme efteråt så starkt var det!



I Nelson åt vi på en fin restaurang som heter Hopgood. Vi satt ute. Molnen hopade sig. Det började regna och det fanns ingen plats inne! Men precis när vår mat var klar så hade de fixat 4 platser åt oss. De tog det reserverade bordet vid fönstret så de som egentligen skulle setat där fick sitta längre in i lokalen. Schysst!



Sen måste jag berätta om durianfruken också. Herregud. Jag hade läst om att den luktar starkt och att man inte får ta med den på flyget. Vi läste även att det var böter att ta den med på lokaltrafiken i Singapore. Men på hotellet fanns en hel disk med olika bakverk med durianfrukt så det måste ju vara gott, även om den luktar illa, tänkte jag. Så jag beställde glass med durian till efterrätt. Direkt när tallriken kom in spred sig en äcklig doft över bordet. Jaja, det måste ju smaka bättre än det luktar, tänkte jag och tog en halv tesked. Fy fan! Det var det mest motbjudande jag ätit i hela mitt liv! Om du inte gillar surströmming så tänk dig det gånger tio. Och sen rapade jag den där vedervärdiga smaken i flera timmar. Men kom inte och säg att jag är feg i alla fall!

Resan - Fantasi

Ibland, utan förvarning, sätter min fantasi igång. Någon gång tillsammans med dråpliga bilder men oftast bara i tankeform. Några saker jag minns från resan:

När damen på det B&B vi bodde på i Nelson visade oss runt och vi kom till den inbyggda verandan bad hon mig: "Kom och ställ dig här, precis här, på golvet". Det var ett gammalt lackat trägolv med breda springor. Snabbt tittade jag så det inte var skåror runt om platsen hon ville jag skulle stå på. För inuti mig såg jag bilden av en fallucka, en kort färd ner i mörkret och ett plask ned i floden. Men så var det förstås inte. Hon ville jag skulle stå där för från den platsen kunde man se pinnen som indikerade Nya Zealands geografiska mittpunkt.

Nästa sak som fick igång mig var hotellet i Auckland. Där fanns (förstås) ingen trettonde våning. Vi bodde på fjortonde som alltså egentligen var den trettonde våningen. Vid ett tillfälle stod jag och tittade på siffrorna som visade vilken våning hissen var på. Då la jag märke till att det tog lite längre tid mellan 12 och 14 än mellan de andra våningarna. Alltså så fanns den trettonde våningen i alla fall! Vem bor där? Hur små är de? De måste vara snabba ur hissen och de måste vara svåra att få syn på.

Framför mig på planet hem satt en asiatisk dam. Hon var ganska kort och klängde upp i stolen för att nå sin väska ovanför som hon sen ställde på stolen. Ur väskan tog hon upp ett vitt munskydd och satte över näsa och mun. Samtidigt som hon gjorde det såg jag två små flugor som smet ur väskan och dansade upp och ner i skenet från hennes läslampa. Mmmhmmm. De var alltså smittsamma eftersom hon satte på sig skydd innan hon släppte ut dem. Undrar vilka symptom vi kommer få? Kommer vi somna? Bli förlamade? Börja blöda okontrollerat ur näsan? Hur lång tid kommer det ta innan vi märker något?

Inget av det här gör mig rädd på något vis, jag är fullt medveten om att jag fantiserar utan jag roas istället av de krumsprång och irrvägar som mina tankar tar.

Isvak

Jag känner att jag sakta sjunker ner i det svarta iskalla vattnet. Naglarna skrapar viljelöst mot iskanten men händerna får inte fäste. Fingrarna domnar av kylan och jag tittar på dem som om de inte längre tillhör min kropp. Om jag blundar nu, om jag sover, blir det bra då? Blir vattnet varmt och vilsamt när det böljar över mitt ansikte och blandas med tårar? Blir den vita isvidden mindre smärtsamt ljus sedd genom vatten? Ena handen får lite fäste men kroppsviktens förändring får benen att flyta upp mot isen och jag tappar greppet igen. Jag slutar kämpa emot. Sluter ögonen. Blundande ser jag det röda mönstret pulsera på insidan av ögonlocken.

Jag saknar min familj. Mina barn. Jag saknar någon som bryr sig om just mig. Jag saknar att älska.
Jo, jag vet att det finns de som har det som jag. Som har det värre.

Jag vill ha en kropp som inte gör ont. Jag vill kunna planera och göra saker utan rädsla för att kroppen ska svika mig.
Jo, jag vet att jag ska vara glad för att jag kan gå.

Jag vill inte ha det nya jobb jag kommer bli tvungen att ta. Jag vill inte jobba heltid, vill inte ha min frihet beskuren. Jag vill inte ha lägre lön. Jag vill inte jobba på den platsen.
Jo, jag vet att det finns de som är arbetslösa.

Jag vill inte vara tapper. Jag vill gråta och jag vill bli tröstad.

Jag vill inte längre le.

Resan - Upplevelser

Jag ska inte räkna upp alla upplevelser, de går från små händelser som skrattanfall i bilen till hisnande högtuppiluftenhändelser men några ska jag berätta om.

En barnslig sak som var jätterolig var ett ställe som heter Puzzle world. De hade en labyrint där man skulle ta sig fram till de fyra tornen i hörnen och sen tillbaka till ingången. Vi delade upp oss i två lag och jag var listig och såg till att de sämsta förlorarna (=de med mest vinnarinstinkt) kom i olika lag. På så sätt kunde bara en av dem bli sur. C och jag travade iväg och det tog inte lång stund innan vi hittade det gula tornet. Men sen blev det knepigare. Efter en dryg halvtimme hade vi ett torn kvar och då hade Cs tålamod trutit. Då mötte vi det andra laget som även de letade efter sitt sista torn och hon fick förnyad energi.

De hade även lite olika optiska villor i ett hus, tjejen på bilden är i verkligheten två huvuden kortare än killen!



Vi gick över en hängbro över en flod en dag. Den var öppen så man såg vattnet brusa långt nedanför fötterna. Det syns inte så bra på bilden hur högt det var. Man får titta noga för att ens se hängbron, tror jag. Två av de modigaste tog "linbana" tillbaka. Inte jag med andra ord.



Det finns två skapligt stora glaciärer på sydön. Vid Fox Glacier tog de andra en halvdagstur över den och det hade varit jätteintressant. (Min rygg hindrar den typen av aktiviteter. Också.) Själv tog jag en fika och läste ut boken istället.

En dag på nordön åkte vi till Goat Island. Där finns det gott om fisk i sundet mellan ön och fastlandet och det snorklades för fullt. Många skolklasser var där, tänk att få snorkla på friluftsdagen! Fåglarna var väldigt orädda, de promenerade omkring precis där vi var. Det här var en av de första dagarna och jag tyckte det var så fantastiskt att det var varmt!

Komma ikapp

I lördags kämpade jag för att hålla mig vaken tills kvällen för att komma lite mer i rätt tid. När klockan var sju så började risken bli överhängande för att jag skulle somna stående så då borstade jag tänderna och drog ner persiennerna. Tack och lov ringde mitt x då och då var jag tvungen att hålla mig vaken och berätta om resan. Men klockan åtta somnade jag. Sov som en stock till fem på morgonen då jag var pigg som attan. Hann med så mycket på den förmiddagen att hälften hade kunnat räcka.

Igår somnade jag nio men sov lite mer oroligt. Vaknade flera gånger och visste inte var jag var. Gick upp vid halvsex och tränade innan jobbet. Min kropp har verkligen inte mått bra av att vara träningslös de här veckorna, det är väldigt tydligt att min träning gör nytta.

Idag var det roligt att vara på jobbet. Så många kramar som jag fått idag var det länge sen jag fick. Jag kände att jag varit saknad och det kändes så bra. En kille att hade satt en lapp på min skärm där han önskade mig välkommen tillbaka. Sån't värmer.

Nu hoppas jag att jag är ikapp med både sovning och tidsomställning så jag inte somnar under körövningen om en stund. Var nästan på väg att ställa in, dels för att jag är trött men mest för att jag har ganska ont och det är smärtsamt att åka buss då. Men det är dumt att missa en gång till.

Resan - Naturen

På de tre veckor jag var borta kördes en snabbspolning av årstiderna för mig. I San Fransisco var det vår. När vi var i Auckland var det högsommar, varmt och ofta fuktigt. På sydön var det lite kyligare och en del regn och det kändes en aning av höstvarning. I Singapore var det tropisk sommar. Och så hem till minusgrader, snö och vinter.

Sydöns natur var otroligt vacker och väldigt skiftande. Ibland var det slättmark med kor eller får och bergen bara i fjärran. Ibland var vi högt uppe på ett berg och sedan djupt nere i en ravin. En vägsträcka minns jag särskilt, även fast det regnade den dagen. Det var mellan Wanaka och Haast och vi satt trollbundna. Vägen var smal och vindlande med många vattenfall som sprang ur bergen på alla möjliga och omöjliga ställen. Ibland fick bilen sig en dusch, så nära var de. Ormbunkar stora som träd och jag önskar jag vetat vad alla olika träd hette. Det fanns något som trivdes där det var fuktigt som kallas "cutting grass" med blad så vassa att man fick skärsår om man drog handen över bladen.



Vi stannade ofta och ibland vände vi och körde tillbaka när någon oooat eller aaaat över något natursceneri.

Resan - San Francisco

Första stoppet var i San Francisco i två nätter. Det var skönt att inte ta hela transporten i ett svep. Efter allt trassel i tullen tog vi tunnelbanan till hotellet och sedan skyndade vi oss att hitta en restaurang för middag, allt för att vi inte skulle somna. Där var klockan kväll men för oss tidig morgon. Så halvfem på morgonen sitter vi och äter middag medan ögonlocken är tunga och täcker halva pupillen. Tydligen ser vi likadana ut på ögonen, S och jag, när vi är trötta. Det var otroligt skönt att lägga sig sen, jag somnade utan att hinna släcka lampan ens. Vi sov i 10-12 timmar men sen var vi ikapp med tiden och sömnen och kände oss hur pigga som helst.


Första dagen regnade det men det var inte kallt. Jag fick se det jag hade som målsättning, spårvagn och backe. Vi åkte vanlig buss när det väl kom en som inte var proppfull, till Fisherman's Warf där vi gjorde det man ska som turist där, åt soppa i bröd. Ingen höjdare tyckte jag men så var jag kanske inte tillräckligt hungrig heller. Såg även Golden Gatebron och Alcatraz på avstånd.


Andra dagen sken solen! Det var 18 grader och påskliljorna blommade och jag fick omedelbart vårkänslor. Vi var iväg till Cable Car Museum där, förutom gamla prylar, kablarna från spårvagnarna kommer in och åker ut igen. För er som inte vet det det så rör sig spårvagnarna med hjälp av kablar som ligger nedsänkta i gatorna. Det är själva kablarna som rör sig, spårvagnsföraren greppar tag om den med en "grip" och om han håller hårt så går vagnen i samma hastighet som kablen, släpper han på greppet går den långsammare och släpper han helt så stannar vagnen. Himla fiffigt faktiskt.



Shoppade gjorde jag också, en grapefruktsked... :-)

Resan - Flygandet

Det har blivit många timmar på flygplan.

3 Sthlm - London
12 London - San Francisco
13 San Francisco - Auckland
2 Auckland - Queenstown
1 Nelson - Auckland
4 Auckland - Melbourne
7 Melbourne - Singapore
14 Singapore - London
3 London - Sthlm

(Nilla kan räkna ihop det!)

På långflygningarna är det bättre benutrymme och så har man en egen liten skärm där man kan se på film, spela spel och lyssna på musik. Jag såg bara två filmer, jag tycker det är jobbigt när det är oöversatt. Jag måste koncentrera mig för att förstå vad de säger och ljudnivån på musiken är alltid mycket högre än på talet. Så då fick jag sitta och fippla med volymkontrollen och det tröttnade jag snabbt på. Jag såg iaf "This is it" och en film om Dorian Gray.

Flygbolagen skiljer sig åt när det gäller trevlighet och mat. I särklass trevligaste personalen var British Airways till San Francisco. Vi hade en manlig flygvärdinna som pysslade om oss väldigt mycket. Kom och bjöd på extra vin och stod på knä för mig och lite sådär. Godaste och mesta maten var med Quantas från Melbourne, jag tror vi åt hela tiden! De kom med frukt och dricka och mat i en aldrig sinande ström.

Sen lyckades jag krångla till det för mig när vi skulle genom immigration i San Francisco. Det var en timmes kö till passkontrollen och jag hade ganska ont och S tog hand om min rygga. Eftersom vi är "familj" så hade vi fyllt i ett gemensamt tulldeklareringskort. Men väl framme blev vi skilda åt och där stod jag utan kort. Jag fick en barsk tillsägelse att gå tillbaka och fylla i ett eget. Utan glasögon gick det sådär lagom bra. (glasögonen låg i ryggan som just då befann sig inom landet medan jag stod utanför). Jag lyckades så småningom och var dum nog att glatt säga till killen som tog emot det "hoppas det funkar bättre med dig" varför han genast ansatte mig med Tjugo Frågor.

I Auckland fick jag berätta vad det var för mat jag hade med, det var inga problem. Jag hade även deklarerat att jag hade trä med och han frågade vad det var. - Ett pussel, svarade jag. Då log han.

Sen lyckades jag med konststycket att få 12 rader med personer på ett flygplan att vända sig om samtidigt. Det var när jag skrek för att jag fick en väska i huvudet när någon öppnade utrymmet för handbagage ovanför och den trillande ner, rakt i huvudet på mig. Tur för mig att den var rosa med texten Hello Kitty så att den inte var så tung.

När det är ett så begränsat utrymmme som det är på ett flygplan så blir min toleransnivå lite lägre än i vanliga fall. Jag tycker det kräver mer hänsyn när man är många personer på liten yta. Så de tre som satt bakom oss och började diskutera högljutt precis när de släckte kabinbelysningen för att vi skulle kunna sova, de blev jag irriterade på. Likaså mannen bakom som satt och körde in knäna i min stolsrygg hela tiden. Ungar som gallskriker kan också vara jobbigt men där vet jag ju att det inte kan hjälpas.

Jag lyckades med att sova flera timmar på långflygningarna. Visserligen en väldigt ytlig och avbruten sömn men det var skönt att kunna sova lite. S sa att jag snarkade men det tror jag väl inte!

Hemma!

Någon gång igår eller när det var åkte jag hem. Klockan visade 2255 i Singapore när jag flög och sen var det 14 timmar på planet innan jag landade i London och då blev det morgon där. Vi flög liksom ifrån morgonen hela tiden. Det var mörkt och natt överallt på marken vi flög över och först efter en stund i på Heathrow kom morgonen och ljuset ikapp.

Jag har sovit på planet, svårt att säga hur mycket eftersom sömnen blir så fragmentarisk. Syrran hämtade mig på Arlanda, det var så gulligt hon grät lite när hon såg mig. Vi fikade lite här hemma och pratade. Men orden kommer lite fel ibland märker jag och jag känner mig lite vimmelkantig. Ska göra mitt bästa för att hålla mig uppe till kvällen så jag får rätt tid i kroppen.

Jag har en massa att berätta, skrev lite stödord på planet. Jag kommer inte berätta kronologiskt utan temamässigt, ni får se sen när hjärnan har landat.