Ibland, utan förvarning, sätter min fantasi igång. Någon gång tillsammans med dråpliga bilder men oftast bara i tankeform. Några saker jag minns från resan:
När damen på det B&B vi bodde på i Nelson visade oss runt och vi kom till den inbyggda verandan bad hon mig: "Kom och ställ dig här, precis här, på golvet". Det var ett gammalt lackat trägolv med breda springor. Snabbt tittade jag så det inte var skåror runt om platsen hon ville jag skulle stå på. För inuti mig såg jag bilden av en fallucka, en kort färd ner i mörkret och ett plask ned i floden. Men så var det förstås inte. Hon ville jag skulle stå där för från den platsen kunde man se pinnen som indikerade Nya Zealands geografiska mittpunkt.
Nästa sak som fick igång mig var hotellet i Auckland. Där fanns (förstås) ingen trettonde våning. Vi bodde på fjortonde som alltså egentligen var den trettonde våningen. Vid ett tillfälle stod jag och tittade på siffrorna som visade vilken våning hissen var på. Då la jag märke till att det tog lite längre tid mellan 12 och 14 än mellan de andra våningarna. Alltså så fanns den trettonde våningen i alla fall! Vem bor där? Hur små är de? De måste vara snabba ur hissen och de måste vara svåra att få syn på.
Framför mig på planet hem satt en asiatisk dam. Hon var ganska kort och klängde upp i stolen för att nå sin väska ovanför som hon sen ställde på stolen. Ur väskan tog hon upp ett vitt munskydd och satte över näsa och mun. Samtidigt som hon gjorde det såg jag två små flugor som smet ur väskan och dansade upp och ner i skenet från hennes läslampa. Mmmhmmm. De var alltså smittsamma eftersom hon satte på sig skydd innan hon släppte ut dem. Undrar vilka symptom vi kommer få? Kommer vi somna? Bli förlamade? Börja blöda okontrollerat ur näsan? Hur lång tid kommer det ta innan vi märker något?
Inget av det här gör mig rädd på något vis, jag är fullt medveten om att jag fantiserar utan jag roas istället av de krumsprång och irrvägar som mina tankar tar.
När damen på det B&B vi bodde på i Nelson visade oss runt och vi kom till den inbyggda verandan bad hon mig: "Kom och ställ dig här, precis här, på golvet". Det var ett gammalt lackat trägolv med breda springor. Snabbt tittade jag så det inte var skåror runt om platsen hon ville jag skulle stå på. För inuti mig såg jag bilden av en fallucka, en kort färd ner i mörkret och ett plask ned i floden. Men så var det förstås inte. Hon ville jag skulle stå där för från den platsen kunde man se pinnen som indikerade Nya Zealands geografiska mittpunkt.
Nästa sak som fick igång mig var hotellet i Auckland. Där fanns (förstås) ingen trettonde våning. Vi bodde på fjortonde som alltså egentligen var den trettonde våningen. Vid ett tillfälle stod jag och tittade på siffrorna som visade vilken våning hissen var på. Då la jag märke till att det tog lite längre tid mellan 12 och 14 än mellan de andra våningarna. Alltså så fanns den trettonde våningen i alla fall! Vem bor där? Hur små är de? De måste vara snabba ur hissen och de måste vara svåra att få syn på.
Framför mig på planet hem satt en asiatisk dam. Hon var ganska kort och klängde upp i stolen för att nå sin väska ovanför som hon sen ställde på stolen. Ur väskan tog hon upp ett vitt munskydd och satte över näsa och mun. Samtidigt som hon gjorde det såg jag två små flugor som smet ur väskan och dansade upp och ner i skenet från hennes läslampa. Mmmhmmm. De var alltså smittsamma eftersom hon satte på sig skydd innan hon släppte ut dem. Undrar vilka symptom vi kommer få? Kommer vi somna? Bli förlamade? Börja blöda okontrollerat ur näsan? Hur lång tid kommer det ta innan vi märker något?
Inget av det här gör mig rädd på något vis, jag är fullt medveten om att jag fantiserar utan jag roas istället av de krumsprång och irrvägar som mina tankar tar.
Jag framförde hälsningen till Marianne Hühne som tyvärr inte visste vad jag menade. Så nu är jag nyfiken, kan jag få en förklaring... tack
SvaraRaderaÄh, hon har väl blivit gammal och glömsk. :-) Hon var kompis med min syrra och var hos oss (syrran och mig) när vi bodde ihop. Då lagade vi Glass au Four som aldrig blev klar någon gång och Marianne hade brådis till flyget. Jag får mejla henne och förklara! Nu är vi snubblande nära verkligheten, hörru!
SvaraRaderaHahahaha min första tanke när jag läste inlägget var att du har sett alldeles för många skräckfilmer
SvaraRaderaJag roas också av dem, haha, ser de små flugorna som dansar och sedan kommer scenen där ni alla sitter och blöder ur näsorna men inte upptäckt det ännu. Om nu det egentligen är något att skratta åt.
SvaraRaderaMea: Jag ser oerhört lite på film och skräckfilmer vågar jag inte se alls. Jag sitter och hoppar till så fort nån slår i en dörr. Det kanske är jag som borde skriva dem istället!
SvaraRaderaEnligt detta inlägg så är det inte alls nån omöjlighet att du skulle kunna skriva en skräckfilm eller en thriller. Jag tittar inte heller på skräckfilmer. Jag gjorde det i tonåren men nu vågar jag inte längre. Klarar inte av att sitta så spänd och hoppa till både när det händer nåt och när jag tror det ska hända nåt. Dessutom roar såna filmer inte mig alls.
SvaraRadera