söndag 20 juni 2010

Mat

Matlagningsgen i rakt nedstigande led, det har han, min son. Ja, inte från mig utan från sin pappa. Han inte bara är en mästare på att baka (fast det har han nog från mig) utan tycker också det är roligt och är bra på att laga mat. Hans flickvän delar intresset och det är ett rent nöje att se dem samarbeta. Vad sägs om det här?

Till förrätt fick vi snittar, tänker inte räkna upp allt som var på dem. Dem åt vi framför teven och bröllopet. Sen fick vi majskycklingfiléer inlindade i parmaskinka, sås, potatis/selleripuré, sherryvinägerstekt savoykål och sallad. Efterrätten bestod av en portionsrabarberpaj, ett glas med lime/rabarbersorbet och en skål Cremé Brulee med vanilj/kardemumma. Ja, underst på den vita tallriken låg tre tunna skivor rabarber kokta i sockerlag.

Tror ni jag blev mätt eller?

Sen körde jag svärmor hem i den ljusa stockholmsnatten. Midnatt, halvmåne och den sortens lugn som vilar över staden när natten fallit men inte mörkret.

Jag vill inte sova.

7 kommentarer:

  1. Kan jag få hyra son med flickvän till en middagsbjudning måntro? *hoppas*

    SvaraRadera
  2. Jag tror inte det. Jag tror de är obetalbara. :-)

    SvaraRadera
  3. Jösses, vad det där låt gott! Och att dom kunde... Jag är impad!

    SvaraRadera
  4. Härlig gen den där matlagningsgenen!

    SvaraRadera
  5. Låter som en god högtidsmiddag det där. Nån matlagningsgen har jag tyvärr inte berikats med.

    SvaraRadera
  6. Mums vilken tillgång. Jag har en son som är kock. Sorgligt nog lagar han i stort sett aldrig någon mat här hemma, men kritik får jag på det jag gör oftast positiv som tur är.

    SvaraRadera
  7. Mums, säger jag, precis som den där blonda saken till Hollywoodfru, Maria någonting.

    SvaraRadera