Jag tror inte jag har förstått hur sant uttrycket ”att skiljas är att dö en smula” är. För det känns som en sorts död. Jag går in i hennes rum och ser sakerna hon lämnat. Lappar, högtalarna till mobilen, småpengar, kläder och hårband. Någonstans här förstår jag föräldrar vars barn dött lämnar rummet som ett minnesmärke, ett mausoleum. Men det här är bara dag ett och mitt barn kommer förhoppningsvis tillbaka.En del av mig har flugit iväg. Så här tydligt kände jag det inte alls när hennes storebror flyttade, kanske för att då var vi tre i familjen kvar, nu är jag alldeles ensam. Själv i mina tårar och min sorg och längtan. För det är tomt, framtiden känns tom och innehållslös. Halva teamet är borta. Det team som rörde sig runt varandra i en sorts dans, som satelliter i samma bana, runt samma sol. Inga sammanstötningar men samma väg framåt. Inga fler roliga kommentarer, inga fler fnissanfall mitt i maten, inga nya musikaliska infallsvinklar, ingen motpart i diskussioner på daglig basis. Kvar är tystnad och ensamhet. Nu måste jag hitta ett sätt att förhålla mig till det. Det kommer att gå, för det måste gå.
Nu har jag bara pratat om mig själv, men det är därför jag skriver. Först nu när jag skrev kom de riktiga tårarna. Tårarna som fyller mina ögon, strömmar nedför kinderna och samlas i en vågdal. De som kommer göra mina ögonlock så tjocka att det inte döljs med ögonskugga imorgon.
För på något sätt är jag inte orolig för C. Det är det här hon vill göra och hon kommer att fixa det. Hon kommer ha sina dalar men hon är stark och tar sig upp igen. Det är vad jag tror.
Det vill bli bra Maj!
SvaraRaderaJag önskar jag kunde säga nåt för att det ska kännas lite bättre, men jag har ingen aning om vad jag ska säga. Tiden går snabbt och snart kan du börja räkna ner dagarna tills hon ska komma hem igen.
SvaraRaderaC är säkert stark. Är minsann inte alla som vågar sticka iväg så långt på egen hand. Det kommer att bli en bra erfarenhet för henne som kommer att följa med henne i livet.
Åh, jag säger lite som Mea - jag har inget bra att säga. Mer än att jag tror att C kommer att klara det galant - med en sådan mamma i ryggen - även om hon är lite långt borta ett tag.
SvaraRaderaDu har format henne sådan här. Att hon vågar ge sig iväg. Var stolt över det!
Här kommer en stor kram från mig.
SvaraRaderaOch du, du kommer också att klara det. Hitta nya vägar, nytt i livet som är ditt.
SvaraRaderaSom mamma känner jag verkligen med dig! Även om det var jag som så att säga var i din dotters skor för nästan på dagen 6 år sen (7:e oktober). Det Gör ont, och det Är långt bort. Men som sagt, krisar det till sig för henne, så bara maila mig så ska jag gärna göra vad jag kan för att hjälpa. Fast jag är ju övertygad om att hon kommer att klara sig alldeles galant, och kommer att ha ett helt fantastiskt år!
SvaraRaderaStor kram från andra sidan :-)
Nu kommer mina tårar också...
SvaraRaderaDet är sorgligt att skiljas.
Det är det som jag misstänker, det är inte barnen som behöver frigöra sig det är föräldrarna. I alla fall är det så här hemma hos mig. Ungarna har inga problem, det är jag som står här med all saknad, de är ju på äventyr. Men du du fixar det. Alldeles säkert även om det känns tufft i början.
SvaraRadera