Klockan är halvsju och vi går upp båda två. Äter frukost, var och en efter sitt val, och läser tidningen. C duschar. Jag bäddar och plockar lite. C säger att hon inte får plats med allt i handbagaget, den nyinköpta ryggsäcken. Det hade vi haft på känn så istället tar jag fram min ryggsäck och eftersom den har dragsko och lock istället för blixtlås så är den mer rymlig. Det funkar. Hon ber mig ställa in låset på resväskan så det gör jag. En kvart efter den tid vi tänkt åka är vi klara att fara iväg. Men vi har mycket gott om tid så det är ingen fara. Nattfukten ligger i luften, resväskan får precis plats i skuffen och det är ingen trafik en tidig söndagsmorgon.
Vi är båda lite tysta i bilen på väg mot flygplatsen. Alla förmaningar har hon redan fått och flertalet av dem har hon inte ens behövt, det inser jag.
Framme väntar självincheckning och bagage-drop. Mannen där säger ingenting om hennes 23 kilos resväska och handbagaget som innehåller datorn och snuddar vid maxvikten 8 kg väger han inte ens.
På flygplatsen är det en mängd tailändska bärplockare. De kavar omkring i rejäla stövlar och tjocka jackor. På damtoaletten står några av dem och borstar tänderna och strax utanför ser jag några som köpt en mängd konservburkar av något slag. Ser inte vad de innehåller. De är vita med röd bild och text.
Vi tar rulltrappan upp för att ta en fika. C dricker Ramlösa och jag tar en femtedel av hennes kanelbulle till mitt kaffe. Det är ju kanelbullens dag. Hennes bror fixar lång rast och kommer till oss. Vi småpratar. Hon får pund av honom så hon kan handla på Heathrow, mycket smart.
Vi går ner i avgångshallen. Stannar ett tjugotal meter innan passkontrollen. Det är dags att skiljas åt. Att skiljas åt för en lång tid. Alla tre gråter. Jag viskar i hennes öra att jag älskar henne. Hon går i den snirkliga bandavdelade gången fram till passkontrollen, vid ett tillfälle tvekar hon mellan höger och vänster men sedan går hon. Jag ser hennes lila tröja försvinna i myllret av människor.
Nu åker hon. Min älskade dotter. Nu har livet kommit även till denna skiljeväg. Inget kommer någonsin bli som förr. Så ska det vara. Men det gör ont.
Vi är båda lite tysta i bilen på väg mot flygplatsen. Alla förmaningar har hon redan fått och flertalet av dem har hon inte ens behövt, det inser jag.
Framme väntar självincheckning och bagage-drop. Mannen där säger ingenting om hennes 23 kilos resväska och handbagaget som innehåller datorn och snuddar vid maxvikten 8 kg väger han inte ens.
På flygplatsen är det en mängd tailändska bärplockare. De kavar omkring i rejäla stövlar och tjocka jackor. På damtoaletten står några av dem och borstar tänderna och strax utanför ser jag några som köpt en mängd konservburkar av något slag. Ser inte vad de innehåller. De är vita med röd bild och text.
Vi tar rulltrappan upp för att ta en fika. C dricker Ramlösa och jag tar en femtedel av hennes kanelbulle till mitt kaffe. Det är ju kanelbullens dag. Hennes bror fixar lång rast och kommer till oss. Vi småpratar. Hon får pund av honom så hon kan handla på Heathrow, mycket smart.
Vi går ner i avgångshallen. Stannar ett tjugotal meter innan passkontrollen. Det är dags att skiljas åt. Att skiljas åt för en lång tid. Alla tre gråter. Jag viskar i hennes öra att jag älskar henne. Hon går i den snirkliga bandavdelade gången fram till passkontrollen, vid ett tillfälle tvekar hon mellan höger och vänster men sedan går hon. Jag ser hennes lila tröja försvinna i myllret av människor.
Nu åker hon. Min älskade dotter. Nu har livet kommit även till denna skiljeväg. Inget kommer någonsin bli som förr. Så ska det vara. Men det gör ont.
Att skiljas är att dö lite grann. En tröstekram till dig.
SvaraRaderaMofsKram
SvaraRaderaOch nu gråter jag ännu mer.
SvaraRaderaLäste inläggen i "fel" ordning.