Det är tomt här hemma. Tur att jag var på bio på lördagskvällen annars hade jag inte pratat med någon på hela helgen. Förutom med mig själv.
Ibland går jag in i hennes rum. Överkastet ligger på, det har det väl gjort sammanlagt 3 gånger det senaste året. Jag har satt en timer på lampan i fönstret så att det lyser därinne. Jag sätter mig på sängkanten och plockar lite med sakerna på hennes nattygsbord. En ask. Ett hårspänne. En komihåglista. En väckarklocka utan batteri. Ett ospelat Yatzyblad.
Tre veckor har gått. Inte en enda gång har jag pratat med henne. Hon vill inte. Hon saknar inget och är rädd för att göra det och få hemlängtan om hon pratar. Det förstår jag men det är tråkigt för mig.
Jag vet så lite. Inte visste jag väl så mycket när hon bodde här heller men då pratade vi i alla fall med varandra och jag visste lite grand om vad som hände i hennes liv. Nu är jag hänvisad till hennes blogg, inlägg på facebook och ett och annat mejl. Det är faktiskt inte lätt. Det är svårt att vara utan henne. Jag har svårt att vänja mig även om mitt intellekt och logik säger mig att det är så här det ska vara. Så här det måste vara. Men mitt hjärta talar ett annat språk.
Jag kämpar för att inte känna mig bortvald och oviktig. Eller är det jag ska försöka förstå att jag är?
Men för att övergå till det positiva, hon trivs jättebra, familjen är trevlig och de visar att de verkligen bryr sig om henne. Hon har gjort saker hon egentligen inte vågar och har lyckats med dem. Hon växer som människa. Det gläder jag mig åt. På riktigt. Men den glädjen sitter liksom innanför saknaden och har svårare att komma ut och till tals. Om ett tag kanske de känslorna har bytt plats och glädjen ligger ytterst.
Ibland går jag in i hennes rum. Överkastet ligger på, det har det väl gjort sammanlagt 3 gånger det senaste året. Jag har satt en timer på lampan i fönstret så att det lyser därinne. Jag sätter mig på sängkanten och plockar lite med sakerna på hennes nattygsbord. En ask. Ett hårspänne. En komihåglista. En väckarklocka utan batteri. Ett ospelat Yatzyblad.
Tre veckor har gått. Inte en enda gång har jag pratat med henne. Hon vill inte. Hon saknar inget och är rädd för att göra det och få hemlängtan om hon pratar. Det förstår jag men det är tråkigt för mig.
Jag vet så lite. Inte visste jag väl så mycket när hon bodde här heller men då pratade vi i alla fall med varandra och jag visste lite grand om vad som hände i hennes liv. Nu är jag hänvisad till hennes blogg, inlägg på facebook och ett och annat mejl. Det är faktiskt inte lätt. Det är svårt att vara utan henne. Jag har svårt att vänja mig även om mitt intellekt och logik säger mig att det är så här det ska vara. Så här det måste vara. Men mitt hjärta talar ett annat språk.
Jag kämpar för att inte känna mig bortvald och oviktig. Eller är det jag ska försöka förstå att jag är?
Men för att övergå till det positiva, hon trivs jättebra, familjen är trevlig och de visar att de verkligen bryr sig om henne. Hon har gjort saker hon egentligen inte vågar och har lyckats med dem. Hon växer som människa. Det gläder jag mig åt. På riktigt. Men den glädjen sitter liksom innanför saknaden och har svårare att komma ut och till tals. Om ett tag kanske de känslorna har bytt plats och glädjen ligger ytterst.
Det har ju inte gått så lång tid än och det kanske dröjer ett par månader innan glädjen och saknaden byter plats. Hon kommer nog att vilja prata snart. Hon har ju rätt på något sätt att saknaden kan bli större av att höra din röst. Bortvald och oviktig är du alldeles säkert inte. Kanske måste man bara inse att det är dags att ta ett steg ifrån varandra hur svårt det än må vara.
SvaraRaderaVad fint du skriver. En mammas tankar. Och vi andra mammor känner igen oss så väl i det du skriver.
SvaraRaderaVisst gör det ont när knoppar brister. Både för knopparna och dess mammor... ;)
kommer ihåg när sista dottern flyttade..vilken kris jag gick igenom då..tycker livet saknade mening..nu har det gått tre år.vi har lagom kontakt..men när det gäller kan inget komma emellan oss..kramar om
SvaraRaderaDet är tufft att gå till total ensamhet hemma. När sambon försvinner någon vecka för jakt är det superskönt, men det är precis lika härligt när han kommer tillbaka. Det blir ett svart hål efter människor som man älskar som försvinner en längre tid. Kommer ihåg hur det var när min äldsta dotter drog till Israel och kibbutz i ett par år.
SvaraRaderaSäger som Annabellan; och du beskriver så fantastiskt bra att jag känner det redan fast min tonårsdotter bara är 13 år. Jag tror att du vänjer dig. Och om ett tag, har ingen aning om hur långt ett tag är; så är du nöjd att vara själv. Det är jag, varannanvecka jag får vara det. Stor kram.
SvaraRadera