En grupp människor träffas en gång i veckan och har vattengymnastik tillsammans. Där är jag med. Tror det är fem år jag gått i den gruppen och grundstommen är densamma, lite nya tillkommer och några försvinner. En del kommer tillbaka igen.
Vi har ganska roligt och är lite pratsamma ibland. Det är fler män än kvinnor och på något sätt har jag blivit en person som de gillar och som de retas med på ett vänskapligt sätt. Jag är slagfärdig själv så det blir ett givande och tagande. En av dem ropar alltid högt när jag kommer - Men nu kommer Gullan! Heeej!! (Nä, jag heter inte det. Heller.)
När det kommer nya personer så är de ofta lite avvaktande till en början men snart är de med i gemenskapen på ett naturligt sätt. Men den här terminen hände något som är lite intressant. En herre började och han har tydligen varit med för jättelänge sen. Många av de andra herrarna hälsade honom glatt och pratade mycket med honom. Helt plötsligt förändrades hela gruppen. Han tog väldigt stor plats och pratade mycket. Jag blev väldigt tyst. Nu har det gått några gånger (och jag har dessutom varit borta ett par) men idag var det annorlunda. Jag kände att jag var som vanligt igen, inte sådär tyst som jag blev när han kom. Och då tystnade han istället.
Jag kom på att jag vid ett tillfälle rent kroppsligt stängde av honom. (uteslöt honom ur cirkeln). Sedan valde han bort den långsidan jag var på fast det var längre till den andra. Det fick mig att fundera lite. Har vi en maktkamp han och jag? En hyfsat omedveten och ganska oskyldig eftersom det inte är något viktigt det gäller, men kan det vara så?
Vi har ganska roligt och är lite pratsamma ibland. Det är fler män än kvinnor och på något sätt har jag blivit en person som de gillar och som de retas med på ett vänskapligt sätt. Jag är slagfärdig själv så det blir ett givande och tagande. En av dem ropar alltid högt när jag kommer - Men nu kommer Gullan! Heeej!! (Nä, jag heter inte det. Heller.)
När det kommer nya personer så är de ofta lite avvaktande till en början men snart är de med i gemenskapen på ett naturligt sätt. Men den här terminen hände något som är lite intressant. En herre började och han har tydligen varit med för jättelänge sen. Många av de andra herrarna hälsade honom glatt och pratade mycket med honom. Helt plötsligt förändrades hela gruppen. Han tog väldigt stor plats och pratade mycket. Jag blev väldigt tyst. Nu har det gått några gånger (och jag har dessutom varit borta ett par) men idag var det annorlunda. Jag kände att jag var som vanligt igen, inte sådär tyst som jag blev när han kom. Och då tystnade han istället.
Jag kom på att jag vid ett tillfälle rent kroppsligt stängde av honom. (uteslöt honom ur cirkeln). Sedan valde han bort den långsidan jag var på fast det var längre till den andra. Det fick mig att fundera lite. Har vi en maktkamp han och jag? En hyfsat omedveten och ganska oskyldig eftersom det inte är något viktigt det gäller, men kan det vara så?
Haha, tänk hur det kan bli!
SvaraRaderaOch ja, jag tror inte att du har en medveten maktkamp med honom - men jag tror absolut att han har en med dig. Karlar *s*!
Ojdå... jag anntar att han känner att du är en stark kvinna! Säkert därför som han bytte plast... karlar alltså!
SvaraRaderaSå verkar det absolut vara, sådant sker i vårt undermedvetna först och sedan reagerar vi med kroppen. Du får väl känna efter om du vill bjuda in honom eller inte.
SvaraRaderaDet är jag helt säker på att ni kan ha. Vad spännande.
SvaraRaderaJag är inte så pratsam mera en iakttagare och jag har ofta lagt märke till det som du beskriver. Jag har tre pratsamma män i min närhet, två av dem klarar inte av det medan den tredje är lika pratig oberoende av gruppens sammansättning. Usch va högtravande det blev, jag menar bara hur det snackas runt fikabordet.
SvaraRadera