På många olika sätt kan man hälsa på folk, det tänkte jag på idag när jag gick i korridoren på jobbet. Först mötte jag en man jag inte tycker om. Han ser väldigt bra ut men har ljugit för mig en gång och det har jag svårt att tolerera. (ett jobbrelaterat ärende, men ändå). Då såg jag ner i marken tills vi möttes, då lyfte jag ögonen och sa hej. Tror leendet mitt var minimalt.
Strax därpå kommer en annan man, lite udda och lite blyg men smart som attan. Jag minns ett möte där han hade ett förslag på en lösning, ett mycket smart förslag, men det tog tid innan de andra gav honom plats nog att förklara. Honom gillar jag. Jag sa: Hello xxxx, och log. Jag har märkt att mina hälsningsleenden till människor jag tycker om liksom stannar kvar i mitt ansikte. Det för med sig att personer jag inte känner hälsar på mig, om de kommer strax efter. Så blev det idag. Med lagom avstånd mellan personerna jag möter så kan det bli många hej.
En del personer på jobbet har utvecklat en sorts hälsa-inte hälsa teknik. Den innebär att de nickar yttepyttelite med huvudet utan att säga något. Sådär så man inte vet om han verkligen hälsade eller om han hade en fluga i nacken han ville bli av med. Till sådana säger jag gärna tydliga och ljudliga hej. Om jag är på det humöret.
Strax därpå kommer en annan man, lite udda och lite blyg men smart som attan. Jag minns ett möte där han hade ett förslag på en lösning, ett mycket smart förslag, men det tog tid innan de andra gav honom plats nog att förklara. Honom gillar jag. Jag sa: Hello xxxx, och log. Jag har märkt att mina hälsningsleenden till människor jag tycker om liksom stannar kvar i mitt ansikte. Det för med sig att personer jag inte känner hälsar på mig, om de kommer strax efter. Så blev det idag. Med lagom avstånd mellan personerna jag möter så kan det bli många hej.
En del personer på jobbet har utvecklat en sorts hälsa-inte hälsa teknik. Den innebär att de nickar yttepyttelite med huvudet utan att säga något. Sådär så man inte vet om han verkligen hälsade eller om han hade en fluga i nacken han ville bli av med. Till sådana säger jag gärna tydliga och ljudliga hej. Om jag är på det humöret.
Ibland kan jag tycka det är kul att jäklas med surpuppor genom att hälsa högt på dem med ett brett leende på läpparna. Sen finns det stunder då jag inte vill hälsa alls eller se någon i ögonen och då kör jag en låtsas-jag-inte-ser variant. Men visst är det så att ett leende kan dröja sig kvar länge när man möter någon man tycker om. Sen finns det även de jag inte tycker om alls och de hälsar jag medvetet inte på.
SvaraRaderaDet jobbiga är, tycker jag, när man möter samma människa flera gånger under en dag - på olika ställen i huset. Första gången får det bli ett HEJ av något slag - men sedan blir det bara en nickning eller ett leende.
SvaraRaderaJag har börjat med att hälsa mina kollegor välkomna till jobbet. Inte alla, inte varje dag - men så gott som alltid någon varje dag. Och varje gång blir det mer eller mindre succé. Den man möter med mer än bara ett "god morgon" utan istället "god morgon, och välkommen hit!" eller något i den stilen - den får man automatiskt igång ett litet samtal med och så mådde vi bra tillsammans idag igen :-).
Min guldkant idag var när jag skulle över gatan och en man stannade och med en elegant gest bjöd mig att gå över. Då svarade jag med att blåsa en slängkyss till honom. Det gladde mig och förhoppningsvis honom också.
SvaraRadera