Jag kom att tänka på släkt när jag var på bio med mitt Xs brorson i lördags. Han presenterade mig för sina kompisar som "min faster" och helt plötsligt insåg jag att det var det jag var. Faster. Tufft!
Moster är jag, med besked. Syrran och jag bestämde oss för 30 år sedan när vi båda väntade barn att vi skulle kalla varandra moster "Maj" och moster "Eva" när vi pratade med barnen. På samma sätt som vår mamma alltid talade om sina syskon som moster Harriet och morbror Hans. Det gjorde vi och det har resulterat i att vår barn faktiskt använder epitetet ibland.
Släktingar var mer närvarande när jag var barn. Vi umgicks med mostrar och morbröder, med mormor och min mammas mostrar. En faster hade jag också, de hade teve först av alla vi kände så där var vi ofta. Men när mamma dog när jag var arton så försvann sammahållningen i släkten. Kanske var det så att hon var länken. Jag själv hade inte förstånd nog att upprätthålla kontakten med dem. Jag tror jag träffade mormor två gånger efter det. En gång hemma hos henne, på mitt initiativ och en gång hälsade jag på henne när hon låg på sjukhus. Mina kusiner har jag inte träffat sedan dess heller.
Jag kan ibland avundas dem som har många släktingar och umgås med dem. Samtidigt som jag många gånger är glad för att inte behöva bli utsatt för den sociala kontroll och det tvång som jag förstår finns som en biverkan i många släkter.
Moster är jag, med besked. Syrran och jag bestämde oss för 30 år sedan när vi båda väntade barn att vi skulle kalla varandra moster "Maj" och moster "Eva" när vi pratade med barnen. På samma sätt som vår mamma alltid talade om sina syskon som moster Harriet och morbror Hans. Det gjorde vi och det har resulterat i att vår barn faktiskt använder epitetet ibland.
Släktingar var mer närvarande när jag var barn. Vi umgicks med mostrar och morbröder, med mormor och min mammas mostrar. En faster hade jag också, de hade teve först av alla vi kände så där var vi ofta. Men när mamma dog när jag var arton så försvann sammahållningen i släkten. Kanske var det så att hon var länken. Jag själv hade inte förstånd nog att upprätthålla kontakten med dem. Jag tror jag träffade mormor två gånger efter det. En gång hemma hos henne, på mitt initiativ och en gång hälsade jag på henne när hon låg på sjukhus. Mina kusiner har jag inte träffat sedan dess heller.
Jag kan ibland avundas dem som har många släktingar och umgås med dem. Samtidigt som jag många gånger är glad för att inte behöva bli utsatt för den sociala kontroll och det tvång som jag förstår finns som en biverkan i många släkter.
När jag var liten fick jag lära mig att de äldre släktingarna hette Tante Liv, Tante Mary, Onkel nåt osv. Jag trodde verkligen att de hette så på riktigt och blev chockad den dagen jag insåg att tante och onkel inte var en del av deras förnamn. Men jag erkänner att jag fortfarande säger tante och onkel åt dessa människor. Kan liksom inte låta bli och att inte säga det låter fel.
SvaraRaderaI vår släkt var det nog mormor som höll ihop allt och alla. När hon dog -89 så slutade nästan alla att träffas. Jag tror jag träffade morfar ett par gånger efter det innan han dog för ett par år sen. De äldre Tante-personerna har jag inte träffat sen dess. En av dem bor här i stan och henne har jag inte heller träffat på en herrans massa år. Men jag önskar att jag hade en stor släkt. En sprudlande släkt som man kan träffa då och då. Alla samlas till julen och man sjunger, dansar och äter god mat tillsammans. Alla hjälps åt med mat och barn. En trevlig släkt. En omtänksam släkt för annars kan det vara.
Själv har jag en splittrad släkt, där mormor och farmor varit de som höll i allt. Dem umgicks jag med så länge de levde. Nu är det min äldre syster som tagit stafettpinnen, men vi får inte ihop det och för mig räcker det med mina syskon och syskonbarn.
SvaraRaderahåller med..det var bättre förr..med hela släkten..en del finns kvar men sedan mamma dog så försvann de en efter en
SvaraRaderaJag föredrar att skaffa ett eget självvalt kollektiv om jag inte blir helt för mej själv förstås, jag pendlar mellan ytterligheterna.
SvaraRaderaJag känner igen mig i dina funderingar. Precis så är det hos mig också. Jag kan också känna de där kluvna känslorna inför släkt, skulle både vilja ha en stor och självklar men ändå inte. men nu har ja inte det och då får man välgilla läget och umgå med de man tycker om. Som en vän till min mor säger (han har själv 7 syskon)Sina vänner väljer man. Kram
SvaraRadera