Nu har det gått en vecka och C har etablerat sig hos familjen hon bor och jobbar hos i Nya Zeeland. Allra först var det tre dagars "orientation", med första hjälpen för barn och körlektion i vänstertrafik och lite annat. Så först i fredags träffade hon familjen. De har lärt känna varandra lite och varit på utflykter. 9-åringen är pratsam och social medan 2-åringen är lite blyg än.
Hon har med sig sin dator och nu får jag läsa lite mer om hur resan var. Det gläder mig ofantligt, det blir lite grann som att sitta vid middagsbordet och prata. Som det här exemplet nedan:
Hon som söker igenom min väska (och tittar i mina skor och kroppsvisiterar mig) är ganska butter, men ändå artig. Hon plockar ut en socka, min bok och en påse med mina vätskor och frågar om jag har en tändare i väskan. Det har jag inte, och då orkar hon nog inte leta mer, för hon stänger väskan och säger "thank you". Jag svarar "thank you" och då säger hon det igen.
På planet förundras jag över hur kaptenen kallar oss "boys and girls". Men han berömmer oss även för att ha boardat effektivt. Sen ber han om ursäkt fyra gånger. Jag förstod inte riktigt för vad, men jag hoppas att han blev förlåten.
Nu får vissa mat. Inte andra. Undrar om vi som behövde göra den extra security checken får extra god mat...
Att hon sen berättar att hon går i shorts och linne och att det växer en palm utanför, det lyssnar jag inte så noga på denna dag. Denna dag när jag för första gången i höst inte går barbent längre och det hotas med frost till natten. Eller om det var snö.
Hej hopp, nu ska jag ila iväg till kören!
Hon har med sig sin dator och nu får jag läsa lite mer om hur resan var. Det gläder mig ofantligt, det blir lite grann som att sitta vid middagsbordet och prata. Som det här exemplet nedan:
Hon som söker igenom min väska (och tittar i mina skor och kroppsvisiterar mig) är ganska butter, men ändå artig. Hon plockar ut en socka, min bok och en påse med mina vätskor och frågar om jag har en tändare i väskan. Det har jag inte, och då orkar hon nog inte leta mer, för hon stänger väskan och säger "thank you". Jag svarar "thank you" och då säger hon det igen.
På planet förundras jag över hur kaptenen kallar oss "boys and girls". Men han berömmer oss även för att ha boardat effektivt. Sen ber han om ursäkt fyra gånger. Jag förstod inte riktigt för vad, men jag hoppas att han blev förlåten.
Nu får vissa mat. Inte andra. Undrar om vi som behövde göra den extra security checken får extra god mat...
Att hon sen berättar att hon går i shorts och linne och att det växer en palm utanför, det lyssnar jag inte så noga på denna dag. Denna dag när jag för första gången i höst inte går barbent längre och det hotas med frost till natten. Eller om det var snö.
Hej hopp, nu ska jag ila iväg till kören!
Men visst är det roligt att läsa om deras upplevelser!
SvaraRaderaKan spåra samma undefundiga humor hos henne som hos dig =) Äpplet och trädet, you know...
(Sitter här med ett fånleende på läpparna.)
Så skönt att det ändå verkar gå bra där nere. 2-åringar kan ju vara lite egna i början men det lättar alldeles säkert inom kort. C verkar få in mycket humor när hon skriver. Är hon likadan när hon pratar lär hon inte få några som helst problem där nere. Frost har det redan varit här nere i Skåne. Idag har det varit riktigt isande vindar och helst hade jag sluppit gå ut överhuvudtaget. Ha så kul med kören och sjung en trudelutt för mig också.
SvaraRaderaVi lever ju som tur är i rätt tid, undrar ibland hur det kändes för min mor då jag åkte iväg som 21-åring, då var det mest brev som gällde.
SvaraRaderaVilken upplevelse för dottern och dig med.
Det där med palmer känner jag igen :-) Det var det första som slog mig när vi åkte från flygplatsen första gången jag var här. Jag var helt förundrad över att det faktiskt växer palmer här, nu har jag en egen liten ponytail palm i trädgården :-)
SvaraRaderaHahaha, ska bli spännande att få följa med på hennes äventyr. Hoppas det blir fler NZ uppdateringar.
SvaraRaderaTekniken är fantastisk. Att vara så långt bort och samtidigt nära. Men linne och shorts nej det förstår jag att du inte lyssnar på för fy så kallt det är.
SvaraRaderaNilla: Ja, vi har nog rätt lika humor. Särskilt när vi viker oss av skratt åt något som inte är ett dugg kul. Egentligen.
SvaraRaderaMea: Det hade varit bra om du hade varit med, vi sjunger Anthem och det var inte helt lätt.
Helena: Så var det när min syrra var aupair, det var brev som gällde. Tror inte ens vi ringde.
Whitelady: Palmer är liksom så exotiska. Det är själva definitionen på främmande land.
tandis: Jodå, jag kommer berätta mer, jag är väldigt mycket mamma på den punkten!
Kersti: Nyss var hon för första gången inloggad på Skype samtidigt som jag. Och så "har hon inte tid" att prata med mig! Bah! Ungar! Men vi skulle visst prata imorrn, samma tid.
Den hade jag kanske kunnat reda ut, iallafall förr. Kanske kan kraxa fram den om inget annat. Men å andra sidan borde jag nästan kunna reda ut den med lite röstträning med tanke på att jag reda ut en del av Kempe.
SvaraRadera