Två bra saker har jag varit med om idag. Först var jag hos tandläkaren och hon är så trevligt och vettig att prata med. Ingen dussinmänniska utan en intressant person som ger och tar. Att jag sen inte hade något att åtgärda när det gäller tänderna var också väldigt bra.
I trappuppgången hos tandläkaren finns så vackra fönster. Ett ser ut som en diamant och sitter på en dörr som leder ut mot en gård. Där stod utemöblerna kvar och äpplen hade dråsat ner över både bord och stolar. Jag är inte skicklig nog som fotograf för att få med den grågröna färgen på dörren utan blixt. Och blixten kan jag inte rikta så den speglar sig såklart i rutan. Men jag tyckte det var vackert ändå.
Den andra braiga saken är att jag låtit sätta på vinterdäcken. Känns lagom att få på dem nu innan värsta ruschen hos de som byter börjar och framförallt innan första snön.
I trappuppgången hos tandläkaren finns så vackra fönster. Ett ser ut som en diamant och sitter på en dörr som leder ut mot en gård. Där stod utemöblerna kvar och äpplen hade dråsat ner över både bord och stolar. Jag är inte skicklig nog som fotograf för att få med den grågröna färgen på dörren utan blixt. Och blixten kan jag inte rikta så den speglar sig såklart i rutan. Men jag tyckte det var vackert ändå.
Den andra braiga saken är att jag låtit sätta på vinterdäcken. Känns lagom att få på dem nu innan värsta ruschen hos de som byter börjar och framförallt innan första snön.
Det ser nästan ut som ett titthål mot en sagovärld. Tycker till och med belysningen där med den runda glaskupan.
SvaraRaderaHåller med Mea, det är som en magisk värld där utanför. Dit vill jag, kan vi inte träffas och dricka saft och käka bullar där ute?
SvaraRaderaJaa! Man kan låtsas att det är ett mystiskt hemligt svävande ljusklot som strax landar på bordet och förvandlar det till guld! Äpplena blir diamanter och snart kommer en pojke in från höger.Han har ljusblå knäbyxor med hängslen men ingen tröja. Mellan träden till vänster ser man en mörk skugga skymta. Den blir mörkare och större ju längre man tittar på den. Pojken ser förundrat på guldbordet och böjer sig fram för att ta en av de jättestora diamanterna. Då! ....
SvaraRaderaMen så här får du ju inte göra. Nu kommer jag att sitta och fundera hela natten på en fortsättning och det har jag inte kapacitet till just nu. Men nu vill jag veta fortsättningen så jag inväntar den från dig Maj.Var pojken barfota? Smutsiga fötter? Rufsigt blont hår? Var skuggan en jätte? Var det kanske en dvärg? Blev vi så lurade av skuggan? En häxa, troll? Hann pojken snudda vid en diamant? Vad hände? Förvandlades han till något? Fick han krafter? Vad var ljusklotet för något? Kanske är det utomjordingar som är på väg mot honom. Tillhör skuggan någon elak eller är det någon som ska skydda pojken från annat? Är det hela en hallucination?
SvaraRaderaDu ser själv nu hur huvudet arbetar febrilt med att hitta fortsättningen.
Mea: Inte kapacitet? Det ser ut som om du har hela historien i din hand redan!
SvaraRaderaMen lite lust fick jag där, att skriva fantasi istället för att skildra verklighet som jag ju gör för det mesta.
Undrar hur det skulle vara att skriva tillsammans med någon. Att sitta vid ett köksbord och prata, låta fantasin skena, fylla i, inspirera och bli inspirerad. Det måste vara roligt tillsammans med rätt person.
Det är roligt att skriva fantasihistorier och sagor. Ibland behöver man inte ens skriva ner det utan man berättar historien efter hand inne i huvudet. Mina barn hade en period då de alltid ville höra mina påhittade sagor. Så jag satt och hittade på samtidigt som de lyssnade. Det köksbordet hade jag gärna suttit vid och inspireras och fantisera dagen lång. Kanske även hade kunnat resultera i en liten sagobok.Dessutom har jag en känsla av att både du och jag tycker om att skriva i presens.
SvaraRadera