En del människor ger aldrig upp det där med uppfostran. De håller sig inte ens till sin egen familj utan vill gärna uppfostra hela världen till att bete sig på det sätt som de tycker är lämpligt. Deras sätt att tänka och deras åsikter är nämligen rätt och alla andra har fel eller har bara inte kommit på hur det ska vara och därmed ska de uppfostras in i den rätta läran. Sådana människor har jag lite svårt för.
I måndags på bussen satt en dam bredvid mig. Längst bak i bussen satt en mamma med två barn. Det yngsta tjöt redan när hon klev på bussen. Hela resan var en kamp för mamman. Jag hörde henne lirka/hota/avleda men inget hjälpte, ungen hojtade ändå. Damen bredvid mig vände sig om mer än en gång och jag kan tänka mig att det inte var för att le uppmuntrande mot mamman utan det var nog mer onda ögat hon skickade. Jag hörde hennes små fnysningar av komprimerad luft ut genom näsborrarna.
Sen har vi människorna som har åsikter om vad andra har för kläder på sig. De ska uppfostras till att ha vinterkläder när det är vinter och sommarkläder när det är sommar. Och det är inte den som bär kläderna som har tolkningsföreträde utan just uppfostraren. Tänk så lite man vet om varför människor har de kläder de har. Är de varma av sig? Är de frysskitar? Spillde de kaffe över blusen och var tvungen att låna en? Gick strykjärnet sönder och de ville ändå ha just den skjortan? De kanske inte hade tänkt ta av kavajen, men gjorde det ändå?
Det finns fler exempel av uppfostrare, men jag låter det bero här. Du vet säkert vad jag menar och har alldeles egna exemplar i din omgivning.
I måndags på bussen satt en dam bredvid mig. Längst bak i bussen satt en mamma med två barn. Det yngsta tjöt redan när hon klev på bussen. Hela resan var en kamp för mamman. Jag hörde henne lirka/hota/avleda men inget hjälpte, ungen hojtade ändå. Damen bredvid mig vände sig om mer än en gång och jag kan tänka mig att det inte var för att le uppmuntrande mot mamman utan det var nog mer onda ögat hon skickade. Jag hörde hennes små fnysningar av komprimerad luft ut genom näsborrarna.
Sen har vi människorna som har åsikter om vad andra har för kläder på sig. De ska uppfostras till att ha vinterkläder när det är vinter och sommarkläder när det är sommar. Och det är inte den som bär kläderna som har tolkningsföreträde utan just uppfostraren. Tänk så lite man vet om varför människor har de kläder de har. Är de varma av sig? Är de frysskitar? Spillde de kaffe över blusen och var tvungen att låna en? Gick strykjärnet sönder och de ville ändå ha just den skjortan? De kanske inte hade tänkt ta av kavajen, men gjorde det ändå?
Det finns fler exempel av uppfostrare, men jag låter det bero här. Du vet säkert vad jag menar och har alldeles egna exemplar i din omgivning.
Den sorten står man inte ut med. Man får helt enkelt anse dem mindre vetande, le avväpnande och sedan ignorera dem.
SvaraRaderaRysare! Väcker trotsåldern i mig.
SvaraRaderaVet precis vad du menar. Jag fräser oftast ifrån om någon tar sig friheten att tycka hur jag ska göra med det eller det, och sen hör jag inget mer. =)
SvaraRaderaDet vågade jag dock inte alltid göra när jag var yngre och jag minns väldigt väl de där onda ögonen från äldre när de tyckte barnen störde. Det är ju inte precis så att deras blickar förbättrar situationen. Man blir ju, som förälder, bara än mer stressad och då blir ungarna också det och skriker högre.
Såhär i efterhand: Rätt åt de gamla surkarten haha!
Nä, de där som tror att det räcker att blänga på en stackars förälder med kinkiga barn för att hon ska få tyst på dem, det har jag inte mycket fördragsamhet med!
SvaraRaderaOckså de där som så fort de fick barn visste precis. Jag är inne i en över 20 år lång diskussion med en när väns man om just detta, att det inte finns ett sätt utan många. Att göra i stort sett allt på.
Men sen måste jag få försvara mig, för jag uppfattas säkert om en uppfostrare eller besserwisser ibland. Jag slutar aldrig att stirra med förundrade ögon på omvärlden och hur den gör! Och jag kan inte låta bli att kommentera det jag ser i bloggen, eller för all del till människor jag möter. När goda vännen kommer åkande hem till oss den vinande kalla septemberkvällen barbent med sandaler och kort kjol och ärmlöst för att hon vill att det ska vara sommar, och sen har mage att gnälla om att det är kallt, då känner jag mig inte som en uppfostrare utan som en undrare över hur hon egentligen tänker, ber henne för guds skull behålla skorna på, erbjuder sockor och kofta till middagsbordet och föreslår en titt på termometern innan hon går ut nästa gång.