En eftermiddag

Eftermiddagen började i gråt och slutade i förnöjsamhet.

Jag tränar de dagar jag slutar tidigt, vi har en lokal på jobbet. Dessvärre förstår inte alla, trots stora skyltar, att de ska ta ned vikterna efter sig. Så när jag kom var två av de stationer som jag använder nedtyngda av 10- och 15-kilosskivor. Jag kan till nöds ta bort 10 kg från en av maskinerna, om jag sätter skivan mellan knäna och bara lägger den på golvet sen. Men 15, det går inte. Jag får inte ens lyfta den tyngden. Jag hade hyfsat ont när jag kom dit och när jag insåg att 40% av min träning skulle gå bort för att andra inte kan ta undan efter sig, då brast det. Jag satte mig på en bänk och grät. Det var folktomt så ingen behövde ömka mig. Men så kom mannen i den gröna tröjan och räddade mig. Han vet att jag inte kan bära tungt och tog bort skivorna åt mig. Då blev det lite bättre.

Sen åkte jag till min favorithandelsträdgård och köpte lite prydnadskål och vintergrönt till balkongen. Och cyklamen. Flera. Är den inte för ljuvlig, den på bilden? Den ser ut som ett par mamelucker! Den ska jag ge bort imorgon, men ikväll är den min att njuta av. Jag tände en massa levande ljus när jag kom hem och lagade god middag åt mig själv. Så nu känns det okej igen.

Släkt

Jag kom att tänka på släkt när jag var på bio med mitt Xs brorson i lördags. Han presenterade mig för sina kompisar som "min faster" och helt plötsligt insåg jag att det var det jag var. Faster. Tufft!

Moster är jag, med besked. Syrran och jag bestämde oss för 30 år sedan när vi båda väntade barn att vi skulle kalla varandra moster "Maj" och moster "Eva" när vi pratade med barnen. På samma sätt som vår mamma alltid talade om sina syskon som moster Harriet och morbror Hans. Det gjorde vi och det har resulterat i att vår barn faktiskt använder epitetet ibland.

Släktingar var mer närvarande när jag var barn. Vi umgicks med mostrar och morbröder, med mormor och min mammas mostrar. En faster hade jag också, de hade teve först av alla vi kände så där var vi ofta. Men när mamma dog när jag var arton så försvann sammahållningen i släkten. Kanske var det så att hon var länken. Jag själv hade inte förstånd nog att upprätthålla kontakten med dem. Jag tror jag träffade mormor två gånger efter det. En gång hemma hos henne, på mitt initiativ och en gång hälsade jag på henne när hon låg på sjukhus. Mina kusiner har jag inte träffat sedan dess heller.

Jag kan ibland avundas dem som har många släktingar och umgås med dem. Samtidigt som jag många gånger är glad för att inte behöva bli utsatt för den sociala kontroll och det tvång som jag förstår finns som en biverkan i många släkter.

Din kommentar

Den här informationen får man på en del bloggar när man skrivit en kommentar.
När jag ser den så ler jag. För att den går att läsa på mer sätt än ett.

Din kommentar kommer att synas efter att den godkänts.

Först godkänner man den och sen synar man?

(ja, jag vet, det är min humor!)

Jäkla AIK

Eller - Vådan av att bo nära.

Jag borde vara på vattengympan nu. Istället har jag varit ute och luftat bilen en sväng. Det fanns nämligen ingen parkingsplats eftersom AIK spelar idag och en massa AIKare hade tagit alla parkeringsplatser utanför äldreboendet där min bassäng är. Jag är inte direkt en person med tidsmarginaler i det här sammanhanget och en sväng runt omgivningen visade att ingen p-plats fanns att uppbåda på ett sån't avstånd att jag skulle hinna promenera till vattengympan, hinna duscha och vara i vattnet 1845. Klockan var nämligen 1838. Osis. Och otaktiskt av mig, jag visste ju att de spelade idag. Fast de har de gjort förut och då har det gått bra. Gissar på publikrekord idag.

För övrig så brann mp3-spelaren jag köpte igår upp. Iaf batteriet. Jahapp.

Varför inte?

You've got so much to say
Say what you mean
Mean what you're thinking
And think anything

Why not?


Cat Stevens, Can't keep it in.

Bah!

Nu är jag irriterad. När jag skulle logga in på Blogger så har de tydligen gjort om något så att bloggen ska knytas till ett google-konto. Jag avskyr när någon annan bestämmer hur jag ska göra, var jag ska ha mina grejor och vad som hänger ihop med vad. Fullkomligen avskyr! Jag känner mig kringränd och styrd av en jättes hand och jag gillar inte det. Alls. Det var nummer ett på irritationslistan.

Nummer två är att min dator inte riktigt uppför sig som jag vill. Jag tror det är Firefox som helt plötsligt fått för sig att äta upp allt mitt minne så att växlingsfilen går i taket och jag inte kan göra någonting alls på flera minuter. Och minuter är evigheter när man sitter framför datorn. Tror jag ska avinstallera den och installera på nytt och hoppas på att det hjälper. Aldrig i livet att jag använder Explorer, därtill är jag alltför förtjust i Firefox och framförallt Adblock som gör att jag slipper se annonser. För blinkande och störande annonser kan jag vara utan. Vill jag vara utan.

Den tredje saken är jag inte irriterad över på riktigt, mest ler jag och drar en resignerad suck. Jag var på Överskottsbolaget idag och köpte en ny MP3 eftersom C fick ta min när hon for. Den kostade bara 149 kr så jag vet att jag inte ska begära så mycket. Jag började med att läsa bruksanvisningen (en hobby jag har). Det stod ingenstans hur man laddade batteriet, men jag antog att man gör det genom att ha den inkopplad i USB-porten. Sen läste jag det engelska avsnittet i bruxen, och där stod det! Men inte i den svenska delen. När man läser på engelska så får man också lära sig att om man trycker länge på "forward" symbolen så blir det "fast forward". Störigt. Om man gör en bruksanvisning så ska den väl innehålla samma saker på alla språk.

Så. Tack. Nu har jag gnällt av mig och kan gå vidare med mitt liv! :-)

Tomt

Det är tomt här hemma. Tur att jag var på bio på lördagskvällen annars hade jag inte pratat med någon på hela helgen. Förutom med mig själv.

Ibland går jag in i hennes rum. Överkastet ligger på, det har det väl gjort sammanlagt 3 gånger det senaste året. Jag har satt en timer på lampan i fönstret så att det lyser därinne. Jag sätter mig på sängkanten och plockar lite med sakerna på hennes nattygsbord. En ask. Ett hårspänne. En komihåglista. En väckarklocka utan batteri. Ett ospelat Yatzyblad.

Tre veckor har gått. Inte en enda gång har jag pratat med henne. Hon vill inte. Hon saknar inget och är rädd för att göra det och få hemlängtan om hon pratar. Det förstår jag men det är tråkigt för mig.

Jag vet så lite. Inte visste jag väl så mycket när hon bodde här heller men då pratade vi i alla fall med varandra och jag visste lite grand om vad som hände i hennes liv. Nu är jag hänvisad till hennes blogg, inlägg på facebook och ett och annat mejl. Det är faktiskt inte lätt. Det är svårt att vara utan henne. Jag har svårt att vänja mig även om mitt intellekt och logik säger mig att det är så här det ska vara. Så här det måste vara. Men mitt hjärta talar ett annat språk.

Jag kämpar för att inte känna mig bortvald och oviktig. Eller är det jag ska försöka förstå att jag är?

Men för att övergå till det positiva, hon trivs jättebra, familjen är trevlig och de visar att de verkligen bryr sig om henne. Hon har gjort saker hon egentligen inte vågar och har lyckats med dem. Hon växer som människa. Det gläder jag mig åt. På riktigt. Men den glädjen sitter liksom innanför saknaden och har svårare att komma ut och till tals. Om ett tag kanske de känslorna har bytt plats och glädjen ligger ytterst.

Det jäser

Inspirerad av Rutans inlägg så skaffade jag ett konto på YouTube. Urvalet av videoinspelningar var inte så rackarns stort så här kommer mitt jäsrör!

Klockoman

Två gånger om året inser jag att jag gillar klockor, jag har många.

Nu har jag ställt om tiden på:
Väckarklockan
Armbandsklockan
Kameran
Mobilen

Kvar är:
Väggklockan (på bilden)
Köksklockan
Badrumsklockan
Timglasklockan
Klockan på termometern
Klockan i bilen

Jag slår vad om att det är någon jag glömt. Nån timer eller så.

Ljud

Jag tror jag är lite känslig för ljud. Att ha radion eller, gud förbjude, teven på på morgonen är fullkomligt otänkbart för mig. Vore det bara musik och musik jag gillar skulle det gå an, men så funkar ju inte verkligheten. När det blir reklam får jag tuppjuck och byter kanal omedelbart. Jag har även lite svårt för gälla röster. Affekterade röster passerar inte heller mitt störningsfilter. Jag tror att det en del beror på att jag inte har förmågan, som en del har, att stänga av öronen. Jag lyssnar hela tiden och då blir det för mycket.

Sen skrämmer jag mig själv ibland. Det värsta var nog när jag hade installerat ett nytt antivirusprogram en kväll. Gick ut på krogen, kom hem och satte på datorn. Höll på att få hjärtsnörp när en sonor mansröst plötsligt fyllde rummet och annonserade att ”your virus data base has been updated”. Hjälp. Jag kan ibland undra vem som pratar när jag ska lägga mig. Det är när jag tryckt bort teven från standby-läget. Tror jag alltså. Nä, jag har satt på den och får fnatt där jag står och fäller persiennerna medan någon höjer rösten bakom mig.

Uppfostran

En del människor ger aldrig upp det där med uppfostran. De håller sig inte ens till sin egen familj utan vill gärna uppfostra hela världen till att bete sig på det sätt som de tycker är lämpligt. Deras sätt att tänka och deras åsikter är nämligen rätt och alla andra har fel eller har bara inte kommit på hur det ska vara och därmed ska de uppfostras in i den rätta läran. Sådana människor har jag lite svårt för.

I måndags på bussen satt en dam bredvid mig. Längst bak i bussen satt en mamma med två barn. Det yngsta tjöt redan när hon klev på bussen. Hela resan var en kamp för mamman. Jag hörde henne lirka/hota/avleda men inget hjälpte, ungen hojtade ändå. Damen bredvid mig vände sig om mer än en gång och jag kan tänka mig att det inte var för att le uppmuntrande mot mamman utan det var nog mer onda ögat hon skickade. Jag hörde hennes små fnysningar av komprimerad luft ut genom näsborrarna.

Sen har vi människorna som har åsikter om vad andra har för kläder på sig. De ska uppfostras till att ha vinterkläder när det är vinter och sommarkläder när det är sommar. Och det är inte den som bär kläderna som har tolkningsföreträde utan just uppfostraren. Tänk så lite man vet om varför människor har de kläder de har. Är de varma av sig? Är de frysskitar? Spillde de kaffe över blusen och var tvungen att låna en? Gick strykjärnet sönder och de ville ändå ha just den skjortan? De kanske inte hade tänkt ta av kavajen, men gjorde det ändå?

Det finns fler exempel av uppfostrare, men jag låter det bero här. Du vet säkert vad jag menar och har alldeles egna exemplar i din omgivning.

En intensiv torsdag

Ätit champagnefrukost
Lögat mig i ett spa
Ätit räkmacka och vitt vin
Varit på teater och sett Sista dansen
Puh. Men ett gott puh.

Var iväg med syrran på en Ålandstripp för att se The Dubliners på båten. Ett gäng numera väldigt gråhåriga herrar men musik har ingen ålder. Nu är barskåpet påfyllt också.

Direkt från båten åkte jag till Stadsteatern och lämnade in väskan i garderoben. Mötte svärmor och skrattade åt Sista dansen. Ett skratt som ibland fastnade lite i halsen av igenkänning.

Är duktigt trött nu och är glad att det är fredag imorgon, det blev en kort arbetsvecka kändes det som.

När det är mörkt

När det är mörkt kan jag tända ett ljus och intala mig själv att den svaga lågan driver det mörka i mörkret på flykten. Jag kan se lågan darra som vore den rädd för sin egen kraft. Se den ge stolen en skugga så mycket större än stolen själv. Skuggan rör sig en aning på väggen. En aning.

När det är mörkt lyssnar jag på Sting och min blick söker månen på himlen men molnen skymmer den.

The brim of my hat hides the eye of a beast
I've the face of a sinner but the hands of a priest
Oh you'll never see my shade or hear the sound of my feet
While there's a moon over Bourbon Street

När det är mörkt blir gatlyktorna förvandlade och lyser inte längre. De drar allt ljus åt sig. Till slut har det smalnat till en tunn stråle och försvinner.

Det är mörkt.

Om man handlar

Om man handlar och i korgen lägger ner:

1 liter mjölk
4 äpplen
2 champinjoner
1 paket salladsärtor
1 paket Singoalla Lakrits
och 4 gravljus

och i kylen har kvar två isterband och en förpackning ärtsoppa sen förra handlingen.

När en systempåse inte hinner bli fylld med sopor innan den börjar lukta skunk.

När man tvättar en halv maskin tvätt, och det knappt.


Då har man verkligen ett enpersonshushåll.

Språkblandning

Dagens skratt kom när jag var på kören. Vi skulle öva på ett slut av en sång som heter Will you be there. Det stod Slut will you be there! Kanske inte helt genomtänkt. Kören jag är med i är bra övning om man har kontrollbehov också. Det har jag inte särskilt mycket av men jag hör många som har väldigt svårt att inte få veta allt om hur konserten ska vara, vilken ordning sångerna ska komma i och andra exakta ting. Det löser sig. Vi har ju två körledare och de leder oss, det är bara att luta sig tillbaka och åka med. Jag tycker det är skönt att släppa greppet. Det ger sig. Och kan jag inte alla sånger perfekt så får jag väl röra på munnen utan att höras på de ställen jag är osäker. Snart bara en månad kvar till konserten, det ska bli så roligt.

För övrigt har jag inget vettigt att skriva om märker jag. Vissa inlägg blir väldigt dagboksaktiga, men det må vara hänt.

Kissnödig

Hur kommer det sig att jag kan vara ute en hel eftermiddag, dricka kaffe, åka bil och inte vara ett dugg kissnödig? När jag sedan kommer in i porten hemma känner jag att det nog vore lagom med ett toalettbesök, i hissen blir behovet påträngande och sen har jag knappt tid att ta av mig skorna innan jag ilar till toaletten med benen i kors. Hur fungerar hjärnan egentligen? För jag måste ju ha varit kissnödig en lång stund och totalt ignorerat de signalerna. Och det är ingen engångsföreteelser, så här är det för jämnan.

Kände mig lite rastlös mitt på dagen (eller så var det för att jag visste att om jag stannade hemma var jag tvungen att stryka) och ringde syrran och föreslog en promenad. Vackert höstväder och både varmt och kallt ute. Det funkar bra med syrran just nu. Hon har insett att vissa samtalsämnen helt enkelt inte funkar med mig och avstår från dem. Och jag har taggat ner och går inte i polemik lika ofta som förut. Det känns bra.

Vi fikade utomhus och jag orkade inte ens min halva av brownien med grädde. På vägen hem åkte jag förbi svärmor och blev sittande där en stund och pratade medan skymningen föll.

Nu har även mörkret fallit och stearinljusets låga speglar sig i fönstret. Jag har inte strukit.

Pappershanddukar

Om jag haft födgeni hade jag satsat på pappershandduksbranchen. Eftersom svenska folket lytt uppmaningen att tvätta händerna noga och ofta så går det åt mycket fler pappershanddukar än tidigare. De börjar ta slut hos leverantörerna. Det skulle man tänkt på som en följdeffekt av influensan.

Idag har jag faktiskt jobbat. Sprungit runt på en folktom arbetsplats och uppdaterat saker i 7 timmar. Trevligt, som omväxling till mitt i vanliga fall stillasittande jobb. Och så blev jag så varm i hjärtat av att en kollega hade hört att jag skulle jobba och hade beställt mat till mig! Väldigt omtänksamt.

Igår var S och flickvännen hans här på middag. Jag berättade om mina siffror som jag skrev om i förra inlägget och lustigt nog hade han en liknande bild. Likaså huvudräknar han på samma sätt som jag gör. 23+28 är liksom 53 minus 2, alltså 51. Hans flickvän ställde istället upp talen i huvudet och hade inte heller den där kartan som vi har. Kan det vara ärftligt, sättet vi tänker på? Vi började även planera vår resa till Nya Zealand framåt eftervintern. Alla besparingar ryker väl men å andra sidan kan jag bli överkörd på ett övergångsställe imorrn. Om jag går ut.

Sifferbild

När jag tänker på siffror så är det ingen strukturerad rak rad. Det är som en väg som slingrar sig hit och dit. Baklänges dessutom. Från siffrorna 1 till 29 är det en särskild väg, sen blir det en återkommande vågform där tiotalet är överst. Undrar hur det har blivit så? Lärde jag mig räkna till 30 med möda och tankeverksamhet medan resten blev en upprepning?

När jag tänker på årtal så följer de samma bana med skillnaden att jag befinner mig längst till vänster och liksom ser tillbaka på åren.

Det här har jag tänkt på länge och ibland frågat andra hur deras siffror ser ut. Nu såg jag en dokumentär på teve och då ritade jag ner min sifferväg. Hur ser din ut?

Cirkeln på bilden är året. Lustigt att vissa månader fick så lite utrymme medan andra ser ut att vara väldigt långa. Årsskifte och halvårsskifte stämmer men däremellan är det väldig trångt på vissa ställen och gott om plats på andra.

Bokstäverna i alfabetet är däremot i en lång rad fram till ungefär O eller P där sjunker raden nedåt. Märkligt att den är så fantasilös, det är ju bokstäver jag tycker mest om och de borde ha en lite mer fantasifull tankebild, tycker jag.

Två bra saker

Två bra saker har jag varit med om idag. Först var jag hos tandläkaren och hon är så trevligt och vettig att prata med. Ingen dussinmänniska utan en intressant person som ger och tar. Att jag sen inte hade något att åtgärda när det gäller tänderna var också väldigt bra.

I trappuppgången hos tandläkaren finns så vackra fönster. Ett ser ut som en diamant och sitter på en dörr som leder ut mot en gård. Där stod utemöblerna kvar och äpplen hade dråsat ner över både bord och stolar. Jag är inte skicklig nog som fotograf för att få med den grågröna färgen på dörren utan blixt. Och blixten kan jag inte rikta så den speglar sig såklart i rutan. Men jag tyckte det var vackert ändå.

Den andra braiga saken är att jag låtit sätta på vinterdäcken. Känns lagom att få på dem nu innan värsta ruschen hos de som byter börjar och framförallt innan första snön.

Livstecken från NZ

Nu har det gått en vecka och C har etablerat sig hos familjen hon bor och jobbar hos i Nya Zeeland. Allra först var det tre dagars "orientation", med första hjälpen för barn och körlektion i vänstertrafik och lite annat. Så först i fredags träffade hon familjen. De har lärt känna varandra lite och varit på utflykter. 9-åringen är pratsam och social medan 2-åringen är lite blyg än.

Hon har med sig sin dator och nu får jag läsa lite mer om hur resan var. Det gläder mig ofantligt, det blir lite grann som att sitta vid middagsbordet och prata. Som det här exemplet nedan:

Hon som söker igenom min väska (och tittar i mina skor och kroppsvisiterar mig) är ganska butter, men ändå artig. Hon plockar ut en socka, min bok och en påse med mina vätskor och frågar om jag har en tändare i väskan. Det har jag inte, och då orkar hon nog inte leta mer, för hon stänger väskan och säger "thank you". Jag svarar "thank you" och då säger hon det igen.

På planet förundras jag över hur kaptenen kallar oss "boys and girls". Men han berömmer oss även för att ha boardat effektivt. Sen ber han om ursäkt fyra gånger. Jag förstod inte riktigt för vad, men jag hoppas att han blev förlåten.

Nu får vissa mat. Inte andra. Undrar om vi som behövde göra den extra security checken får extra god mat...

Att hon sen berättar att hon går i shorts och linne och att det växer en palm utanför, det lyssnar jag inte så noga på denna dag. Denna dag när jag för första gången i höst inte går barbent längre och det hotas med frost till natten. Eller om det var snö.

Hej hopp, nu ska jag ila iväg till kören!

Bio

Ni som känner mig lite nu vet att jag väldigt sällan tittar på film, vare sig hemma eller på bio. För mig är det en upplevelse att gå på bio. Storögt förundras jag, likt ett barn. Och jag njuter av allt. Bilderna är så vackra. Kameran flyger över tak och zoomar in blyinfattade fönster. Ett rum fyllt av sepiafärgade ting i milt ljus. Torra löv rasslande i vinden framför ett fönster med en milsvid utsikt. Snapes släpiga sätt att tala tilltalar mig. Jag tycker om mystiken och det fantastiska, det gör inget alls att det är helt orimligt. För mig är det helt sant så länge jag sitter där. Jag blir rädd när något oväntat kommer upp ur vattnet och jag flämtar och händerna far upp och täcker munnen. Jag knäpper min vänstra hand om min högra, på så sätt lurar jag mig själv att jag håller någon i handen. Jag gråter när alla som en hyllning lyfter trollstavarna mot skyn. Jag vill inte gå när det är slut.

Jag har varit och sett Harry Potter och halvblodsprinsen tillsammans med min kompis. Jag är fortfarande uppfylld av magi.

Så väldigt passande!

Promenad

Jag tror jag får med mig kroppen på en promenad i det obarmhärtiga och vackra höstljuset. Ska bara vänta lite till så att domningen i foten släpper. Ha, vad knäppt det låter! Knepig temperatur ute bara, jag är ju så oerhört varmblodig av mig att mockajackan kanske blir för varm. Men poplinjackan kan vara för kall när det bara är 5 grader ute. För övrigt kan jag meddela att jag fortfarande går barbent. Men idag har jag jeans på mig.

Syrran kommer över och kollar på fotbollen med mig. Det är bra, det är ruggigt tråkigt att jubla i ett människotomt rum. Om det nu blir något jublande förstås, det är inte ett dugg säkert. Mat ska hon få också. Jag kanske får ett städryck innan hon kommer, hoppas det. Har två blommor jag behöver plantera om och lite annat pyssel som vore trevligt att få gjort. Sådär så jag känner mig nöjd med mig själv.

Nä, hårborstning nu och iväg!

Fredagskväll

Fredagskväll i timmerkojan. Bestämmer mig för att laga något gott till middag. Tänk på att jag den senaste veckan ätit lasagne x 3 och rotmos x2. Så nu ska här festas! Kött och potatis. Eller närmare bestämt "nästan oxfilé", serranoskinka, klyftpotatis, balsamvinägersås och sallad. Till det lite rött vin och efteråt min favoritost Gruyere. Behöver jag säga att jag är mätt? Om mättnaden skulle gå över så har jag en bit choklad i kylen. Och glass i frysen. En halv Ben&Jerry som C lämnat och Rom&Russinglass.

För övrigt har jag börjat prata för mig själv. Jag berömde mig för den goda maten och sa tack till mig själv.

Vissa kvällar

Vissa kvällar väntar jag bara på att klockan ska bli sovdags. Har ingen särskild lust att göra något fast det finns många både roliga och tråkiga saker att göra. Jag fördriver tiden i någon sorts väntan på något som inte kommer. Men det jag vet kommer är sömnen. Som en befriare ibland. En befriare från tristessen som vissa dagar lurar i hörnen. Ingen farlig tristess, bara en tråkdag.

Sen kan det märkliga hända att när jag väl bestämt mig för att nu, nu är klockan tillräckligt för att jag ska kunna lägga mig, då börjar jag göra saker. Som nu. Skriver ett inlägg. Kommer plocka ur tvättmaskinen. Och vem vet vad mer saker jag fastnar i. Nyss beställde jag egenblandad musli från Saltå Kvarn.

En grupp

En grupp människor träffas en gång i veckan och har vattengymnastik tillsammans. Där är jag med. Tror det är fem år jag gått i den gruppen och grundstommen är densamma, lite nya tillkommer och några försvinner. En del kommer tillbaka igen.

Vi har ganska roligt och är lite pratsamma ibland. Det är fler män än kvinnor och på något sätt har jag blivit en person som de gillar och som de retas med på ett vänskapligt sätt. Jag är slagfärdig själv så det blir ett givande och tagande. En av dem ropar alltid högt när jag kommer - Men nu kommer Gullan! Heeej!! (Nä, jag heter inte det. Heller.)

När det kommer nya personer så är de ofta lite avvaktande till en början men snart är de med i gemenskapen på ett naturligt sätt. Men den här terminen hände något som är lite intressant. En herre började och han har tydligen varit med för jättelänge sen. Många av de andra herrarna hälsade honom glatt och pratade mycket med honom. Helt plötsligt förändrades hela gruppen. Han tog väldigt stor plats och pratade mycket. Jag blev väldigt tyst. Nu har det gått några gånger (och jag har dessutom varit borta ett par) men idag var det annorlunda. Jag kände att jag var som vanligt igen, inte sådär tyst som jag blev när han kom. Och då tystnade han istället.

Jag kom på att jag vid ett tillfälle rent kroppsligt stängde av honom. (uteslöt honom ur cirkeln). Sedan valde han bort den långsidan jag var på fast det var längre till den andra. Det fick mig att fundera lite. Har vi en maktkamp han och jag? En hyfsat omedveten och ganska oskyldig eftersom det inte är något viktigt det gäller, men kan det vara så?

Hälsa

På många olika sätt kan man hälsa på folk, det tänkte jag på idag när jag gick i korridoren på jobbet. Först mötte jag en man jag inte tycker om. Han ser väldigt bra ut men har ljugit för mig en gång och det har jag svårt att tolerera. (ett jobbrelaterat ärende, men ändå). Då såg jag ner i marken tills vi möttes, då lyfte jag ögonen och sa hej. Tror leendet mitt var minimalt.

Strax därpå kommer en annan man, lite udda och lite blyg men smart som attan. Jag minns ett möte där han hade ett förslag på en lösning, ett mycket smart förslag, men det tog tid innan de andra gav honom plats nog att förklara. Honom gillar jag. Jag sa: Hello xxxx, och log. Jag har märkt att mina hälsningsleenden till människor jag tycker om liksom stannar kvar i mitt ansikte. Det för med sig att personer jag inte känner hälsar på mig, om de kommer strax efter. Så blev det idag. Med lagom avstånd mellan personerna jag möter så kan det bli många hej.

En del personer på jobbet har utvecklat en sorts hälsa-inte hälsa teknik. Den innebär att de nickar yttepyttelite med huvudet utan att säga något. Sådär så man inte vet om han verkligen hälsade eller om han hade en fluga i nacken han ville bli av med. Till sådana säger jag gärna tydliga och ljudliga hej. Om jag är på det humöret.

Vinden

Vinden vräker fram över den blanka nyasfalterade vägen. Den jagar lönnlöven framför sig så de i rädsla gör vådliga luftfärder högt över marken. Det blåser från söder så vinden i sig känns inte kall men hastigheten gör den kylig. Det är mörkt ute. Inne doftar det gott av vaniljljuset. (åh, vilka vackra bokstäver det blev tillsammans där!)

Min dag har varit bra. I kvällningen var jag på bokcirkel och det var trevligt såklart. Jag har fått sms från C och hon har uppdaterat både blogg och facebook så jag känner mig lite med. Har tusen frågor men de får anstå tills hon har kommit till familjen och fått ordning på datorn. Måtte de ha en hyfsad uppkoppling, när jag såg bilden av huset på Google Earth såg jag att de hade luftledningar. Det är inte så vanligt i storstäder här hos oss.

En sak som jag tänkte på. När vi ser symboler för månen, halvmånen och skäran, då är de ju likadana som månen vi ser på himlen. På södra halvklotet ser månen ut som en mun, skäran ligger ju ned där. Men ändå är symbolen samma som vår. Så märkligt det måste vara. Så obekant.

Dag ett - den nya tideräkningen

När kören precis hade börjat vid åttatiden fick jag ett sms om att hon landat i Auckland. Skönt. Visserligen har jag följt flighten ända sedan igår eftermiddag när hon lyfte från Heathrow och när hon mellanlandade och tankade i Los Angeles, men skönt att hon är på marken igen. Hon skrev att hon inte tänkte göra om resan den närmsta veckan i alla fall!

Tack alla ni som skrivit så rara kommentarer på mina förra inlägg. Det känns faktiskt väldigt bra och värdefullt för mig att känna er omtanke och medkänsla. Vad ni än skriver så känner jag att ni vill mig väl och det uppskattar jag verkligen.

Jag grät en del i går eftermiddag och kväll och det är som det ska vara. Idag har jag inte gråtit, bara blivit tårögd någon gång ibland. Nu ska jag försöka börja anpassa mig. Jag försöker tänka på allt som är bra med att bo själv. Det här har jag kommit fram till idag:

Jag behövde ingen kundvagn och jättekassar när jag handlade, det räckte så bra med en korg och en vanlig kasse.

Det var lika (o)stökigt när jag kom hem som när jag gick.

Jag kommer bara behöva köra diskmaskinen en gång i veckan, bergis.

Det gör inget att det har varit lasagne till middag tre dagar på raken.

Strunt samma att det inte fanns mjukt bröd till frukost, det går bra med knäckbröd också.

Jag fick "ärva" Cs busskort, det känns lyxigt att inte betala på bussen.

Hmm.. det var nog allt. Det kommer säkert komma inlägg där jag skriver allt jag saknar också, men just nu försöker jag se det som är bra. Jag tror det hjälper mig att komma över den första saknads-puckeln.

Att skiljas är att dö en smula

Jag tror inte jag har förstått hur sant uttrycket ”att skiljas är att dö en smula” är. För det känns som en sorts död. Jag går in i hennes rum och ser sakerna hon lämnat. Lappar, högtalarna till mobilen, småpengar, kläder och hårband. Någonstans här förstår jag föräldrar vars barn dött lämnar rummet som ett minnesmärke, ett mausoleum. Men det här är bara dag ett och mitt barn kommer förhoppningsvis tillbaka.

En del av mig har flugit iväg. Så här tydligt kände jag det inte alls när hennes storebror flyttade, kanske för att då var vi tre i familjen kvar, nu är jag alldeles ensam. Själv i mina tårar och min sorg och längtan. För det är tomt, framtiden känns tom och innehållslös. Halva teamet är borta. Det team som rörde sig runt varandra i en sorts dans, som satelliter i samma bana, runt samma sol. Inga sammanstötningar men samma väg framåt. Inga fler roliga kommentarer, inga fler fnissanfall mitt i maten, inga nya musikaliska infallsvinklar, ingen motpart i diskussioner på daglig basis. Kvar är tystnad och ensamhet. Nu måste jag hitta ett sätt att förhålla mig till det. Det kommer att gå, för det måste gå.

Nu har jag bara pratat om mig själv, men det är därför jag skriver. Först nu när jag skrev kom de riktiga tårarna. Tårarna som fyller mina ögon, strömmar nedför kinderna och samlas i en vågdal. De som kommer göra mina ögonlock så tjocka att det inte döljs med ögonskugga imorgon.

För på något sätt är jag inte orolig för C. Det är det här hon vill göra och hon kommer att fixa det. Hon kommer ha sina dalar men hon är stark och tar sig upp igen. Det är vad jag tror.

Resedagen

Klockan är halvsju och vi går upp båda två. Äter frukost, var och en efter sitt val, och läser tidningen. C duschar. Jag bäddar och plockar lite. C säger att hon inte får plats med allt i handbagaget, den nyinköpta ryggsäcken. Det hade vi haft på känn så istället tar jag fram min ryggsäck och eftersom den har dragsko och lock istället för blixtlås så är den mer rymlig. Det funkar. Hon ber mig ställa in låset på resväskan så det gör jag. En kvart efter den tid vi tänkt åka är vi klara att fara iväg. Men vi har mycket gott om tid så det är ingen fara. Nattfukten ligger i luften, resväskan får precis plats i skuffen och det är ingen trafik en tidig söndagsmorgon.

Vi är båda lite tysta i bilen på väg mot flygplatsen. Alla förmaningar har hon redan fått och flertalet av dem har hon inte ens behövt, det inser jag.

Framme väntar självincheckning och bagage-drop. Mannen där säger ingenting om hennes 23 kilos resväska och handbagaget som innehåller datorn och snuddar vid maxvikten 8 kg väger han inte ens.

På flygplatsen är det en mängd tailändska bärplockare. De kavar omkring i rejäla stövlar och tjocka jackor. På damtoaletten står några av dem och borstar tänderna och strax utanför ser jag några som köpt en mängd konservburkar av något slag. Ser inte vad de innehåller. De är vita med röd bild och text.

Vi tar rulltrappan upp för att ta en fika. C dricker Ramlösa och jag tar en femtedel av hennes kanelbulle till mitt kaffe. Det är ju kanelbullens dag. Hennes bror fixar lång rast och kommer till oss. Vi småpratar. Hon får pund av honom så hon kan handla på Heathrow, mycket smart.

Vi går ner i avgångshallen. Stannar ett tjugotal meter innan passkontrollen. Det är dags att skiljas åt. Att skiljas åt för en lång tid. Alla tre gråter. Jag viskar i hennes öra att jag älskar henne. Hon går i den snirkliga bandavdelade gången fram till passkontrollen, vid ett tillfälle tvekar hon mellan höger och vänster men sedan går hon. Jag ser hennes lila tröja försvinna i myllret av människor.

Nu åker hon. Min älskade dotter. Nu har livet kommit även till denna skiljeväg. Inget kommer någonsin bli som förr. Så ska det vara. Men det gör ont.

Slutfasen

Slutfasen är inledd, om 25 timmar sitter hon på planet, först till London och sen vidare till Auckland. Det känns som läget är under kontroll. Igår köpte vi resväska, jag har tvättat en massa och insåg att det nog är en hangup hos mig. Allt ska vara rent. Jag ville tvätta hennes mössa men fick en trött blick samtidigt som hon sa "Den är ju nästan ny!" Så jag taggade ner på den punkten. Ska sy upp ett par shorts som jag inte ens visste att hon hade köpt. Om jag lyckas leta fram symaskinen från botten av garderoben.

Stöp i säng vid 22 igår vilket är otroligt tidigt för att vara mig. Särskilt eftersom jag varit ledig på dagen och natten innan sovit 10-11 timmar.

Ikväll kommer Cs pappa och hans fru (haha, det känns tokigt att skriva det! Hans fru, det är ju jag!) och äter middag med oss. C har önskat lasagne så det blir det. Märkligt att det är båda ungarnas favoriträtt.

Enda oklarheten är hur mycket bagaget får väga. Vi har fått olika svar. Resebyrån säger att hon får ta lika mycket med SAS som hon får ta med New Zealand Air, som är 46 kg. Men SAS säger 20 kg, även fast de är "feeder" till det andra flygbolaget. Åt andra hållet går däremot SAS med på 46 kg. Märkligt. Det här innebär att hon kommer packa det hon behöver, väger väskan mer än 20 så har hon en mental förberedelse på vilka grejor hon ska ta bort så får jag skicka dem till henne istället. Det kan ju hända att incheckningen har en annan åsikt än de vi pratat med.