Ingenting har jag gjort idag. Inte ett pillemuck. Att inte göra något går att göra på två olika sätt. Det ena är att njuta av att ta det lugnt, inte känna någon press och bara låta vara. Det andra är att ha dåligt samvete, att skämmas och att bli paralyserad. Dessvärre är det den sista varianten som jag gör. Och jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån de känslorna. Så här har det känts idag.
Jag skäms över att jag inte utnyttjar det fina vädret, är ute i solen och solbränner mig eller över huvudtaget är ute.
Jag känner något jag sällan känner, avundsjuka. Jag avundas dem som så självklart packar en picknickkorg och drar iväg med familj eller vänner till badbart vatten och umgänge.
Jag blir rastlös och istället för att göra något vettigt inomhus, där jag ändå är, så gör jag ingenting. Sitter på balkongen en kvart och läser. Sitter vid datorn en halvtimme och gör meningslösa saker. Äter något. Läser igen. Datorn igen. Och så håller det på.
Det jag skulle vilja är att tillåta mig själv att inte göra något. För det drabbar ju ingen annan, det gör ingenting. Men ändå ska jag slå mig själv med det dåliga samvetet. Jag är dålig. Jag gör inget. Alltså är jag dålig.
Såna här dagar längtar jag till kvällen. För då är det okej att vara hemma. Okej att inte göra något. Då är det ändå snart läggdags. Dit kan jag också längta.
Vad är det för fel på mig? Vad ska jag göra, hur ska jag tänka för att komma ur den onda cirkel som det här blivit för mig?
Jag skäms över att jag inte utnyttjar det fina vädret, är ute i solen och solbränner mig eller över huvudtaget är ute.
Jag känner något jag sällan känner, avundsjuka. Jag avundas dem som så självklart packar en picknickkorg och drar iväg med familj eller vänner till badbart vatten och umgänge.
Jag blir rastlös och istället för att göra något vettigt inomhus, där jag ändå är, så gör jag ingenting. Sitter på balkongen en kvart och läser. Sitter vid datorn en halvtimme och gör meningslösa saker. Äter något. Läser igen. Datorn igen. Och så håller det på.
Det jag skulle vilja är att tillåta mig själv att inte göra något. För det drabbar ju ingen annan, det gör ingenting. Men ändå ska jag slå mig själv med det dåliga samvetet. Jag är dålig. Jag gör inget. Alltså är jag dålig.
Såna här dagar längtar jag till kvällen. För då är det okej att vara hemma. Okej att inte göra något. Då är det ändå snart läggdags. Dit kan jag också längta.
Vad är det för fel på mig? Vad ska jag göra, hur ska jag tänka för att komma ur den onda cirkel som det här blivit för mig?
Jag känner också avundsjuka fast jag avskyr den känslan. Jag är just nu avundsjuk på alla dem som kör iväg till stranden eller kör iväg överhuvudtaget faktiskt. Jag avundas dem som har andra vuxna att prata med och inte bara en massa småbarn. Jag avundas dem som har grillpartyn i trädgården. När det är sommar kan jag bli så pass less att jag inte bara längtar efter kväll/natt utan till och med vintern. Då är det liksom berättigat att vara inne. Jag behöver inte känna dåligt samvete över att inte kunna åka till stranden och jag kan vara inne hela dagen om jag vill.
SvaraRaderaJag har bara ett recept mot avundsjuka och det är tacksamhet.
SvaraRaderaVarje dag.
Mot det dåliga samvetet tror jag att träning är det bästa. Träning på att faktiskt inte göra något.
Problemet med ett "korkat" samvete är att vi ofta agerar på det, men jag tror på att istället studera det; prata med det lite och undra vad det egentligen vill mig?
Efter 25 träningar har samvetet fått sig en törn och brukar ge sig av...
Det vore som att du beskrev mig, jag vill också vara så där spontan och dra iväg utan bekymmer till badet eller skogen eller vart som helst. Jag har inte heller fått något av större vikt gjort idag mest bara lallat runt mellan datorn, TV:n och ett varv på tomten. Jag tänkte tidigare idag att nog är det väl tusan att jag inte ens kan använda den lediga tiden till att läsa när jag har så många böcker på mitt sängbord som är olästa. Ingen ro i kroppen och knoppen helt enkelt.
SvaraRaderaMea: Känner inte du oxå att du skulle vilja bli av med den känslan?
SvaraRaderaÅsa: Det låter så lätt när du beskriver det, men jag är inte alls säker på att mitt samvete skulle svara om jag konfronterade det. Men jag måste såklart försöka.
kaiza62: Precis så. En krypande rastlöshet och otillfredställelse.
Du ska inte ha dåligt samvete, i princip alla gör så ibland. Sen ska du komma ihåg att långt ifrån alla GÖR saker tillsammans med sin familj och andra nära. Det här kanske låter mysko, men vad jag saknar just din dag. Få vara ensam, göra vad jag vill, eller INGENTING, utan att nån kommenterar det. Kram på dig :-)
SvaraRaderaSäger som Fru Venus och det kanske är den berömda känslan att gräset är grönare på andra sidan som gör att du känner som du gör. Själv är jag alldeles jättenöjd när jag får göra ingenting som du skriver. Men du har ju gjort saker. Ingenting hade varit att ligga typ i soffan eller sängen och just bara andas. Och mer än så har du ju gjort.
SvaraRaderaVenus och Singlis: Jo, så kan det vara, det där med att sakna det man inte har.
SvaraRaderaJust den rastlösheten känner jag väl igen. Och tankarna.
SvaraRaderaEtt citat: "Det svåra är inte att vänta. Det svåra är att inte förvänta sig något."
Gissa om jag känner igen mig i det du skriver?! Att stå öga mot öga mot dåligt samvete är ett svårt möte. Ibland nödvändigt för att mota bort det. Så många dagar som jag tänkt "gått till spillo", men så tänker jag att det är någon annan som bestämt att man måste känna sig nyttig jämt, göra något och inte bara vara. Inte är det lätt inte. Och himla skönt när det blir kväll och helt ok att inte göra något. Man blir som lite legitim då! Helt fel egentligen, vi disponerar ju vår egen tid. Ändå.
SvaraRaderaKram!
Vet ni, allihop. Det är otroligt skönt att känna att jag inte alls är ensam om de här känslorna. Det gör det hela lite mer okej, faktiskt.
SvaraRaderaJo du är det en känsla jag har svårt för så är det avundsjuka. Jag känner mig som en väldigt dålig människa när jag får denna känsla
SvaraRaderaDet var det här inlägget jag kom att tänka på när jag läste din kommentar inne hos mej. Den suck jag hörde inne hos mej var en skön suck, en sån där njutningsfull suck och jag har tänkt på det här med avundsjuka. Att inte vilja vara avundsjuk. Men är det verkligen så fel att känna att vi är avundsjuka? Är det inte hur mänskligt som helst. Det finns ju ingen som helst missunsamhet i dina tankar. Inte vad det verkar i alla fall. För mej ger du bara intryck av att bära på en längtan. Sen kanske inte avundsjukan leder oss någonvart. Eller så leder det tankarna till att det som finns på ytan inte alltid ser ut så när vi skrapat lite. De som åker med sin korg kanske helst av allt vill rymma från sin utflykt. Och sen kanske tankarna börjar närma sej alla bra saker som finns runt oss och då kanske avundsjukan bara likt ånga stiger och försvinner ut i tomma intet utan att vi gör något alls egentligen. Bara tänker i fler alternativ.
SvaraRaderaTrollis: Jo, du har helt rätt i att det är en himmelsvid skillnad mellan avundsjuka och missunnsamhet och jag ska nog vara mer varsam med orden. För missunnsam är det väldigt sällsynt att jag är. Avundsjuka kan göra lite ont, ett litet stick för att jag så väl kan sätta mig in i situationen och så gärna skulle vilja vara där. Samtidigt som jag vet att allt inte är guld som glimmar.
SvaraRaderaDet blir lite som barfotasomrarna när man var barn, det är bara det goda man minns.