Doa

En riktigt intressant kväll har jag haft. En kille som sjunger i samma kör som jag har skrivit en låt som han ville ha hjälp med bakgrundskör till inspelningen. Själv spelar han gitarr och sjunger och sen hade en av de som spelar i samma hårdrocksband som han spelat in basgitarrdelen. Så var det jag och två till från kören som skulle spela in. Först sjöng vi alla tre tillsammans, både i samma tonart som hans sång och en oktav högre. Sedan blev vi modigare och sjöng en och en så kan han lägga ihop spåren sen. Och. Jag sjöng bra! Jag är hur nöjd som helst med hur jag lät. Jag tycker vanligen att jag är lite medioker, hyfsad, sådär. Men när jag hörde inspelningen så lät det hur bra som helst! Snacka om självförtroendeboost.

C passade på att ha några vänner på middag så det var full rulle här när jag kom hem. Tog min bok och var på hennes rum efter att jag hälsat. Nu har C röjt upp och jag ska lägga mig. Känner mig mör. Men glad.

Bristning

Det brast lite vid middagen idag. Jag försöker hela tiden att vara sansad och motar undan mina känslor och för det mesta går det bra. Jag tänker att jag har tid på mig att ta itu med dem och alla andra nya känslor som kommer komma när hon åkt. Jag vet inte riktigt vad som gjorde att det inte riktigt höll vid middagen idag. Kanske för att hon berättade att hennes pappa inte kommer följa med till flygplatsen och vinka av henne på söndag. På något sätt tror jag att jag hade behövt det. För han kommer nämligen gråta ögonen ur sig och då måste jag ju vara stark. Nu blir det bara jag och jag har svårare att vara stark inför mig själv enbart än att vara stark för någon annans skull. Kanske var det det som gjorde det. Eller så är det helt enkelt för fullt inuti och jag var tvungen att släppa på trycket. Tårarna rinner nu också, men bara lite stilla. Känner mig lite som jag ska bli sjuk och det är en psykisk reaktion, jag känner igen den. Pappan kommer på middag på lördag istället, lite jobbigt för C tror jag eftersom hon då får två stycken känslofyllda avsked. Eller så är jag dum som försöker hålla masken, det är svårt att säga. Men jag tror att det skulle bli kaos både praktiskt och känslomässigt om jag släpper, det är därför jag behärskar mig. Så, nu känns det bättre. *snyter mig*

Klockan

Nu blev klockan sådär plötsligt alldeles för mycket igen. Nästan midnatt. Regnet trummar på smidesräcket på balkongen och mina ögon har smalnat lite av trötthet. Vill komma i säng nu så jag kan läsa lite. Har börjat på en ny bok igen, den heter Hungerspelen och verkar lovande. Pausar Shantaram lite, orkar inte riktigt med alla filosofiska utläggningarna, vill ha mer flykt än tankar just nu. Ser fram emot att borsta tänderna, fick nämligen tillbaks min eltandborste idag, glömde den hos syrran i fredags och vanlig tandborste har känts så otillfredställande.

Sista

Nu har "sista" av allt börjat. Sista gången vi fikade på en uteservering och C fick äta upp halva min nybakade bulle för att jag blev mätt. Sista gången vi handlade mat tillsammans och sista gången hon bar upp de tunga kassarna. Handlade ovanligt dyrt, det känns som att jag vill att sista veckan ska hon få precis allt. Ben&Jerry-glass som jag vanligen ratar för att jag tycker den är oskäligt dyr. Bortgjort "extra prima" hallonkräm. Och sådär.

Sen gjorde jag kalvstek och försökte dra paralleller med "att slakta den gödda kalven" men det blev så tvärtom och tokigt att vi bara skrattade när hon väl förstod hur jag tänkte.

Hennes dator har vi fixat till lite smågrejor på och laddat hem Skype och testpratat i varsitt headset. Med två decimeter mellan oss.

Hon slutade på jobbet i fredags och denna vecka ska hon vara ledig. Det är bra, så hon hinner gå ner i varv lite och handla och fixa det där sista.

Om en vecka sitter hon på planet till Nya Zealand. Om en vecka.

Insläppt igen

Igår hade C avskedsfest för sina kompisar. Hon hade satt en varningslapp till grannarna i porten där hon skrev "jag flyttar till andra sidan jorden och ska ha avskedsfest, om ni hör konstiga ljud som gråt, bra/dålig/hög musik så tveka inte att ringa på, vi tar emot mutor". Det gick uppenbarligen bra, ingen har klagat och lägenheten finns kvar i ganska orört skick. Lite tomflaskor i hallen, en kvarglömd läsk och en ölburk med fimpar på balkongen. Själv var jag utlokaliserad och sov hos syrran. Som en stock. Tror jag det när hon försökte få mig att se på teve, somnade redan i fåtöljen.

Hela dagen idag har vi varit på Lidingöloppet i alldeles strålande vackert väder. Min förstfödde och hans tjej sprang tremilen och dem hejade vi på. Och på en massa andra. Om man vill ha leenden ska man ställa sig vid ett löpspår och klappa händer och komma med uppmuntrande tillrop, den saken är klar.

Efteråt åt vi middag hos dem, gott som vanligt. Han måste brås på sin far. Vi fick en helt underbar efterätt som var en vit kräm (typ som pannacotta) med smak av mandelsbiskvier och på toppen en gelé av nyponskal. Makalöst.

Storebror hade gjort ett fotoalbum till C. En mängd bilder från hans kamera när de var små, det var väldigt kul att se. Tänk så långt hår jag hade då, nästan till rumpan, och så ung jag såg ut. Kan ju bero på att jag var det.

Sen minns man saker när man ser bilder. Att vi lurade S att det skulle bli pant på mjölkpaketen vilket gjorde att han samlade en jättehög i sitt rum! Det hade jag glömt helt. Men han fick sina 90 öre paketet av oss i alla fall. Tur det.

Idag - Opera

Idag har jag sett Pärlfiskarna på Folkoperan, det var helt okej. För mig gäller det att jag måste försätta mig i en viss sinnesstämning för att det ska funka och det tar en liten stund innan öronen har ställt in sig så jag förstår vad de sjunger. Det är lite som att lyssna på danska, man måste kalibrera först, sen går det bra.

Det går i hundraåttio nu. Imorrn ska C ha avskedsfest så då ska jag sova annorstädes. Hos syrran. På lördag ska jag se på Lidingöloppet.

Puh. (fast roligt också förstås)

Nu är det en dryg vecka kvar tills hon åker. På sätt och vis önskar jag det vore snarare så jag kan börja anpassa mig och jobba på att må bra igen. För det gör jag inte just nu, mår illa titt som tätt och lite andra fysiska symptom på att jag förtränger allt vad jag kan just nu.

Rån och tjugor

Igår köpte jag en present till en kollega för insamlade pengar. Men jag betalade med mitt kort.

Idag var jag ute och åt med några gamla (i dubbel bemärkelse) arbetskamrater.

Jag betalade med 17 begagnade tjugor.

Idag var helikopterrånet.

Inte undra på att servitören tittade undrande på min tjocka sedelbunt.

Systembolaget

Nilla berättade om ett tillfälle när inget hon kunde säga gjorde saken bättre och det fick mig att tänka på den här händelsen.

Barnen var små och farmor skulle vara barnvakt en fredagskväll. Det var inte första gången och jag hade lagt märke till att trots att vi sa att hon gärna kunde öppna en flaska vin så gjorde hon aldrig det. Hon nändes inte, tyckte det var onödigt att öppna och sen bara dricka ett glas eller två, förstod jag.

Aha, tänkte jag och när jag slutade tidigt på tisdagen gick jag till systemet för att handla en halvflaska vin. Det här var på den tiden när man handlade över disk. Det var mitt på dan och i början på veckan och folktomt därinne. Glatt bad jag om en halv flaska vin och småpratade och berättade att det är till svärmor som ska vara barnvakt på fredag.

Då ser jag expeditens blick. Och i samma sekund insåg jag hur det såg ut från hans sida av disken och vad han tänkte. Jaja, den där har jag också hört förut! Och då fanns det inget jag kunde säga som på något sätt förbättrade situationen, det var bara att betala och se glad ut.

Just måndagar

Måndagar är klena bloggdagar. Hinner bara hem från jobbet och laga mat innan jag ska iväg på kören och sen är det kväller när jag kommer hem.

Jag mår så bra av att sjunga. När jag kom dit hade jag lite ont och var lite mer böjd i ryggen än vad som är bra. Jag har lite svårt att få tillräckligt med luft då nämligen. Inte så att jag håller på och dö eller något men det är ju bra att ha luft när man ska sjunga. Lite låg blir jag också, känner mig obekväm. Men på något märkligt sätt försvann det när vi sjungit en stund. Så härligt! Och så jättekul att sjunga. Inte låter det bra alla gånger innan vi lärt oss alla våra stämmor men det är kul ändå. Och vi sjunger Viva la vida med Coldplay och den kommer bli magnifik när den sitter. Vi sopraner sjunger Ha ha ha ha i introt. 6 takter med samma ton och sen 2 till. De andra stämmorna sjunger inte alls samma som oss, vare sig toner eller takter och det låter så häftigt! Redan.

Har inte läst klart Shantaram än, den är bra men den är tjock. Och det går lite sakta med läsandet just nu. Så nu ska jag sticka emellan med bokcirkelboken annars blir det så trist när vi träffas nästa gång.

Over and out!

Visstuga

På eftermiddagen var jag på en enkel variant av spelmans- stämma på en gammal gård här i närheten. Tog en fika och lyssnade på de som spelade nyckelharpa och fiol. Såg glädjen i deras spel.

I bagarstugan var det visstuga och jag klev in. Framför bakugnen satt en kvinna på en pinnstol och runt väggarna stod andra stolar med besökare. -Välkommen in! Sätt dig och lyssna eller sjung, vilket du vill, sa kvinnan på pinnstolen. Längst in i ena hörnet satte jag mig och lyssnade. Några stolar från mig mig satt en man och kvinna och sjöng med. Med ögonkontakt och inbjudande leenden bjöd de mig att vara med. Och när det kom en visa jag kunde så sjöng jag också. Tänk så lite det behövs ibland för att överbrygga avstånd. Satt kvar en hel timme och lärde mig några gamla visor som nu fallit ur minnet med kommer komma tillbaka nästa gång jag hör dem. Vi har en sångskatt, det är helt klart. Det enda jag med säkerhet vet att jag fört vidare till mina egna barn är nog Visa i midsommartid. Kanske Tula hem, tula vall också. Och Lilla Lasse går och gråter. Byssan lull förstås. Hoppas de kan dem tillräckligt väl för att sjunga dem för ev. egna barn någon gång.

Ett leende

Ett leende ansikte var det första jag såg när jag slog upp ögonen i morse. Ett innerligt och varmt leende som hade funnits där redan innan jag såg det. Ett rart och godmodigt leende bara några decimeter från mitt ansikte. Godmorgon, sa vi till varandra och jag log tillbaka.

Den här helgen har varit intensiv. Mitt på dagen åkte vi iväg (jag, C, S, flickvän och xsvärmor) till den plats där Cs pappa bor med sin fru för att ha avskedsfest för C. En riktigt varm och solstrålande septemberdag gjorde femkampen till en härlig stund. Trots att jag sköt som en kratta och inte heller var särskilt bra på hästskokastning. Men i Chicken Race hade jag tur, min kyckling kom först till den lockande daggmasken. Vi grillade och vi spelade skrattframkallande spel. Kom i säng rätt skapligt och var inte särskilt trött när jag vaknade. Av svärmors leende.

En känsla i luften

Det ligger en märklig känsla i luften här hemma. Det känns som det ska bli julafton. C kom hem helt exalterad med ett stort paket som hon fått sms om och hämtat. Hon hade ingen aning vad som var i. Hon satt vid den stökiga bardisken och öppnade det med förväntan skrivet över hela ansiktet. Precis som på julen. Hon öppnade ytteremballaget och tog fram en fin låda. Det var en box med Lars Winnerbäcks senaste cd, en vinylskiva (!) och en bok. Lyckan var fullständig. Den släpps först på måndag så hon hade inte trott hon skulle få den än.

Förväntanskänslan kommer sig också av att tiden för hennes avresa närmar sig med stormsteg. Hon längtar. Ibland har hon svackor när hon undrar vad hon gett sig in på men för det mesta ser hon fram emot det. Jag har stängt till lite om mina känslor, jag får ta det sen när hon åkt. Ungefär som antiklimaxen dagen efter julafton. Jag stöttar henne med småsaker som jag fixar åt henne, det är mitt sätt att hantera det och visa att jag bryr mig. Jag frågade häromkvällen om hon tyckte jag var "kall", men hon förstod sa hon. Jag tror det skulle bli jobbigare för henne om jag gick omkring och sörjde och klagade.

Idag kändes det lite positivare på jobbet. Jag har ju varit osäker om hur mitt jobb kommer se ut, om jag kommer ha det kvar eller inte. Jag har liksom rationaliserat bort mig själv. Fick lite hopp idag och det kändes bra. Den där oron tar mer på mig än jag vill erkänna. Undrar hur det går för Mofs, hon var ju i en liknande situation.

Ska verkligen försöka lägga mig tidigt idag. Var snäll och gjorde matlåda till C, de fanns inget bra i frysen och det är inte så jättekul att koka makaroner och steka köttbullar klockan sex på morgonen. Så jag har inga giltiga skäl för att inte lägga mig. Boken är bra också.

Tre länkar

Jag tänkte vi kunde dela med oss av några länkar vi har. Informativa, roliga, svårhittade eller att du bara tycker de är bra, helt enkelt.

Dessa plockade jag bland mina bokmärken:


En engelsk slangordlista De där uttrycken och orden jag aldrig lärde mig i skolan.

Faktoider Osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.

Webbkameror i städer, skidbackar, golfbanor mm.

Med dinglande ben

Planteringen är fyrkantig och i dess mitt höjer sig vita änglatrumpeter högt upp över de små röda pelargonerna nedanför. Tre bänkar står på vakt runt sidorna och på den fjärde sidan är den grusade gångvägen. Det ligger en svag doft av sjövatten i luften. Han syns inte när han kommer gående på bortsidan av planteringen. Så höga är änglatrumpeterna och så kort är mannen. Han stannar framför den gröna parkbänken och tar ur sin konsumkasse upp en blåvitrandig dyna till en solstol. Den breder han ut på bänken och slår sig ned. Hans ben når inte ner till marken utan dinglar lätt när han ur påsen tar upp en plastförpackning med hallon. Kepsen skymmer hans ansikte när han med nedböjt huvud smaskar i sig hallonen lika fort som om han suttit på en biograf och ätit popcorn. Försiktigt torkar han pekfinger och tumme på en av de mörkblå tvärränderna på tröjan.

Påsen prasslar lite när han ur den tar upp en annan påse. Duvorna anar vad som ska ske och närmar sig med trippande steg och vippande huvuden. Han kastar små bitar av bröd och nu kommer även änderna upp ur vattnet på andra sidan gångvägen. Ett ljud hörs från stora vägen och alla fåglarna flyger upp samtidigt och skapar ett vinddrag som smeker benen på kvinnan på en av de andra bänkarna. Hon tittar upp från boken hon läser och ler.

Korta timmar

Timmarna och tiden går väldigt fort just nu. För fort. Det är bara två och en halv vecka kvar tills C reser. Bort. Långt bort. Lång tid.

Hon fixar det mesta själv men det är ändå mycket att diskutera och ta reda på och vissa saker hjälper jag såklart henne med. Flygbiljetten är fixad. Visum klart så när som på att de måste stava om hennes mellannamn eftersom hon skrev det med accent (heter det så?) och då föll hela bokstaven bort. Men det är en massa småsaker, hur mycket vikt får hon ta med, kommer Spotify funka, vilken försäkring ska hon ha, vad har de för eluttag och så vidare. Det är saker som ska handlas och hon har många vänner som hon måste träffa innan hon far.

Jag tycker hon är så modig. Utan kompisar, helt själv, åker hon till ett främmande land för att vara borta ett år. Hon har bestämt sig, hon har tjänat ihop pengarna och hon far. Det kommer bli hennes år.

Nu ska jag kolla att de verkligen har 3G nät så mobilen kommer funka. Sen ska jag installera Skype igen men det får bli en annan dag.

Stamspolning

Imorrn bitti kommer de och ska spola rören här. Har vänt på bordet i hallen så de lättare ska komma fram med slangen och vikt upp mattan. Men jag ska plocka bort alla grejor under diskbänken och lägga dit tidningar och även röja undan i badrummet. Jag undrar vad de kommer säga när de märker att det står en stor jäkla duschkabin över golvbrunnen. Visserligen på ben (när jag tagit bort fronten) så det finns 15 cm att vifta på men jag har en känsla av att de inte blir så glada. Men jag har bestämt mig för att strunta i det. För jag kan bara inte montera ner hela duschkabinen och ta bort den. Helt omöjligt. Det är väldigt litet mitt badrum, det är 3 cm mellan duschen och tvättmaskin/tumlare och lika nära till handfatet. Så glöm det! Kan de inte pilla ner sin slang golvbrunnen så får de väl ta den i handfatet, borde vara samma stam iaf.

Måndagar är långa dagar. Dels bara för att det är just måndag och sen för att jag sjunger på måndagskvällar. Hinner hem och laga mat och iväg igen för att komma hem efter 22. Då dricker jag te och sen är jag rätt speedad efter sjungandet och har lite svårt att varva ner.

Kanske bäst jag börjar med undanplockningen.

Skratt, gråt och sång

Vi är tre som träffas. Tre vänner. Tre ting ägnar vi oss åt mer än annat. Förutom att vi pratar oupphörligt så skrattar vi mycket. Ibland gråter vi. Och vi sjunger alltid. Idag gjorde vi alla tre sakerna. R har det jobbigt på jobbet så det pratade vi om, hon är väldigt nära en gräns hon inte får passera och det var skönt för henne att få prata om det. Med hennes hand på bordet och våra båda andra händer på och runt hennes. Hon höll så hårt att min tumme nästan domnade. Jag masserade hennes nacke och skuldror, det var lika skönt för mig som för henne. Jag tycker om att ta i människor. Sen sjöng vi alla sånger vi kunde komma på. Och skrattade när vi inte mindes texten. Och log mot varandra när det blev trestämmigt och vi tyckte det lät vackert. Undrar om hennes granne operasångaren tyckte likadant?

En härlig kväll och leendet är kvar i mina mungipor än.

En aning

Först hör hon ljudet. Ett nytt ljud som inte fanns nyss. En ridå av rörelse, ett prassel och en viskning. Regn. Hon öppnar dörren och genast möter henne doften av våt asfalt och regn. Hon ser regnets sneda lysande pilar under gatlyktan. Hör frasandet när bildäcken pressar undan pölarna som börjar bildas. Men under de parkerade bilarna är marken fortfarande ljus och torr. En blixt delar himlen med ett horisontellt snitt. En blixt från ett moln till ett annat. En nattfjäril fladdrar förskräckt i skenet under lyktan. Vattendroppar samlar sig runt den runda kanten och flyter mot den lägsta punkten som sötvattenpärlor. Ett pärlhalsband utan slut. Det gröna i trafikljuset speglar sig i den våta asfalten och bildar en lång grön väg. En egen väg ovanpå den andra vägen. Fyra flickor och tre paraplyer guppar mot det gröna som strax försvinner och ersätts av en röd väg. I rännstenen flyter löv som små bruna barnahänder. Vid kanten är det små bubblor, de liknar döende såpbubblor. Hon stänger dörren igen och tänker, nu kan det bli höst.

Givande och tagande

Min syster är väldigt förtjust i gamla ting. Hon är också förtjust i att handla. Jag är "sådär" när det gäller båda. Men hon har tålamod med mig när vi är ute och jag iderligen stannar upp för att fotografera så jag tänkte ge tillbaks lite. Så jag frågade om vi skulle gå till en antikloppis. Det ville hon väldigt gärna! Så i tre timmar knatade vi runt bland borden och tittade på gamla saker. Det som verkligen är roligt är när man ser saker som vi hade hemma, när vi var små. Handlade gjorde jag också, två burkar och en linnehandduk som hade mina initialer broderade. (nä, inte MK...)

Förra veckan, när jag hade dubbla jobb på jobbet så såg jag att syrran hade ringt. Skickade ett mejl tillbaka med enbart en rubrik Jag har inte tid! Fick till svar att hon sett billiga resor till London och skulle vi inte åka? Svarade Jo för sjutton, boka du! Så vi far till London en långhelg i november. Tror jag det var. Ibland är det skönt att fatta snabba beslut.

Halvårsomsättning

Vi lever i en snabb värld. Allt ska gå fort. Köer är nervsammanbrottsframkallande. Att vänta på bussen i tio minuter är en smärre katastrof. Tiden mellan scener i filmer är kort och klippen snabba. Tjugo sekunders väntan på att en internetsida ska laddas är en evighet. Sms-svar ska komma omedelbart. Allt ska gå fort.

Påverkar det våra relationer också? Vi tröttnar och byter umgänge efter ett tag. Inte de riktiga vännerna förstås, utan de mer ytliga. Särskilt gäller det människor man aldrig träffat utan bara har en distansrelation till, som på internet.

Jag tycker det verkar som ett halvår är tiden det håller, sen går man vidare mot nya upptäckter, nya vänner.

I ett av onlinespelen jag spelar fick jag en jätteintressant kompis. En kille något yngre än jag (de flesta verkar vara det av någon underlig anledning) från USA som jag dels rollspelade med i spelet men som sedan övergick till en intensiv mejlväxling. I ett halvår. Jag grät floder när han bestämde sig för vi inte skulle mejla längre.

Nästa halvårsperson var en engelsman. Det varade lite drygt ett halvår och sedan backade han. Jag vet att han hade många andra skäl också, blev av med jobbet och gick in i en depression. Han körde ett annat sorts avslut, han svarade med allt längre mellanrum och till sist inte alls. Det hindrade inte min sorg, för jag blir ledsen. Jag är intensiv och går upp väldigt i ett "förhållande".

Nu har jag bloggat ungefär ett halvår och träffat på personer jag tycker om att prata med. Men det verkar som att halvårsgränsen gäller även här. Den ena efter den andra försvinner och jag blir ledsen igen.

Jag måste försöka låta bli att engagera mig, jag måste försöka vara mer lättsam och inte bry mig. Det kommer kanske nya halvårspersoner och då ska jag försöka rycka lite mer på axlarna skynda vidare. Till nästa kö. Till nästa busshållplats. Bara kasta en blick bakåt och gå vidare.

Att vara vän

Jag har funderat en del de senaste dagarna. Jag är inte bra på vänskap. Jag har ännu inte kommit fram till om det är riktigt sant eller hur det kommer sig, men jag funderar på det.

Det är inte så att jag inte har vänner, det har jag. Men inte så många "riktiga" och inte så intensiva. Men egentligen vet jag inte om det är sant heller, för vems måttstock använder jag?

Det jag vet är att jag är dålig på att hålla en relation vid liv. Jag är kass på att ringa till folk. Och en person som sällan ringer är ingen bra vän. En som oftast blir uppringd, en som verkar nödbedd och ointresserad.

Jag skriver inte långa mejl, kanske korta någon gång ibland. Men för sällan. Ibland inte alls.

Jag tycker inte om MSN/ICQ för då känner jag mig låst och uppbunden till att svara på en gång hela tiden. Jag känner mig uppbunden och ofri då.

För mig är närvaro och omedelbarhet viktigt för att mitt vänskapsförhållande ska fungera. Jag vill ha någon som är tillgänglig utan besvär. Eller, ärligare sagt, utan att jag tror att jag besvärar. För det kan vara där skon klämmer, igen. Mitt egenvärde.

Eller så är jag helt enkelt egoist. Vill att allt ska vara på mina villkor. När det passar mig.

Jag kan träffa en person som jag tycker jättemycket om men hela tiden vet jag någonstans inuti att det här är bara just nu. Det här ögonblicket, sen är det borta. Nu har vi roligt, vi kommer byta telefonnummer eller mejladresser för att aldrig ses mer.

Egentligen är alltihop så motsägelsefullt. För jag är social och trevlig, trivs med människor och de med mig. Och ändå är jag inte bra på vänskap. Riktig vänskap.

Det kanske är så att jag har svårt för ytlig vänskap? Att jag vill vara under skinn, i själ, höra pulsslag och följa tankegångar istället? Att jag tröttnar efter ett tag på prat om teveprogram jag inte sett och kändisar jag inte bryr mig om?

Jag kanske är en o-vän. En ensamvarg. En som likt flickan med svavelstickorna står utanför och ser in på gemenskapen mellan andra.

En vanlig tisdag

Jag får ett sms från Cs pappa som undrar om vi har en plats vid matbordet åt honom. Självklart! Ska ändå handla och köper ingredienser till Minestronesoppa, iaf de jag kommer ihåg ska vara med. I affären får jag sms från C som säger att hon ska träffa en kompis efter jobbet och ingen middag ska ha. Får sms från pappan som säger att han inte får äta eftersom han dragit ut en tand. Svarar att C inte kommer vara hemma. Men han ska komma förbi ändå.

Så från att skulle ha lagat middag för 3 till att ta fram lite rester från frysen till en middag för 1! Så kan det vara ibland. Det gäller att inte planera för mycket och framförallt att kunna ändra sig hela tiden.

Jag är priviligierad. (eller, jag har (kunnat) valt tid framför pengar). Jag kan handla när det är väldigt tomt i affärerna. Antingen kan jag rassla igenom affären i full kareta utan att krocka med andra kunder eller så kan jag strosa omkring och långsamt handla utan att vara i vägen. Stanna i en gång och fundera lite. I affärerna jag handlar oftast finns det "shop and go", ett koncept jag gillar högt och rent. Slippa packa upp varor på bandet för att sedan lägga ned dem i kassen under stress. Slippa köer. Ibland får man dock "kontrollkassa" och då måste varorna upp och slås in av kassörskan. Så var det idag. En i personalen frågade om jag ville ha hjälp att packa ner i kassarna igen och det fick hon så gärna. Jag tackade för hjälpen och sa nå't trevligt, hon log stort tillbaka och strök mig över min hand på kundvagnshandtaget. Det log jag åt och mådde bra av ända ner i garaget. Där var det helt tyst. Det tror jag inte jag varit med om tidigare. Ingen bil kom, ingen bil åkte. Inga skramlande kundvagnar och inget slående i bildörrar och bagageluckor. Helt tyst. Jag frös i rörelsen med handen halvvägs mot låset och bara lyssnade till den märkvärdiga tystnaden.

En fortfarande ljum kväll

Utan jacka och givetvis utan strumpor kom jag just hem. Jag kallar den här årstiden för sensommar.

Sent har det blivit också, jag har varit på inspelning av ett av avsnitten av Så ska det låta. Alltid roligt att se hur det går till bakom kulisserna och sen är de ju så positiva och trevliga alla som jobbar där och har med publiken att göra. Så nu vet jag vilket lag som vinner när det här programmet visas i vår.

Tog en knäckebrödsmacka med skinka när jag kom hem!

Heja Sverige...

..frisk humör, skjortan hänger utanför!

Vilken match! Illskrek vid sista målet så halsen svider. Dessutom var det roligt att se att nykomlingarna Holmén och Safari var så bra som de var.

Alla i det svenska laget hade tröjan utanför. Flera i det ungerska hade den nogsamt instoppad i byxorna. Det kan aldrig vara bra.

Puh!

Lite onödigt

Lite onödigt att vakna klockan sex en lördagsmorgon, eller hur? Var väl inte störtvaken hela tiden fram till åtta när jag gick upp, men ganska. Försökte läsa en stund men det funkar inte så bra, det är som att hjärnan fortfarande sover.

Tvättat håret har jag gjort. (vilket är ett projekt i sig, det är därför jag alltid nämner det som en händelse). Har väldigt tjockt hår och det tar några timmar innan det är torrt eftersom jag låter det självtorka. Men det blir väl i med en snodd om en stund, det ser ut att blåsa ute och då är det skönare att ha det samlat.

Ska iväg på Bellmanstafetten. Ja, jag ska inte springa utan bara titta på. C och S (brorsan) ska springa tillsammans med S flickvän och några gamla kompisar. Pratade just med syrran, hon lät lite hängig och behövde förströs så hon hänger också med.

Anpassningsfas inledd

3 små potatisar, en liten fjärilskotlett, 2 champinjoner, några körsbärstomater, en halv avokado (som var för omogen) och två glas vin. Det var middagen det. Jädrars vad lite det kommer gå åt när C farit. Matkontot kommer gå ner på noll, de kommer antagligen betala mig för att jag handlar.

Och nu kom jag på något helt annat. Min kusin, tre år yngre, som jag lekte väldigt mycket med som barn, han kunde inte säga fjäril. Han sa flägil. Mina egna barn har haft svårt för ord som spagetti som blev skabetti, golv som hette govl. För övrigt alla ord som slutade med lv blev vl. Måste vara något naturligt att säga så. Kavl. Havl. Och hur många vuxna är det inte som säger falmskärm istället för fallskärm? Dektiv hör jag inte så ofta nu, men så hette många detektiver när jag var barn. Likaså fanns det många legimitationer i min ungdom.

Det finns bergis ett gäng till som jag inte kommer på just nu. Men språk är intressant, håll med om det!

Fredag!

Det var länge sedan en fredag kändes så efterlängtad som den här. Har jobbat hårt denna vecka, min kollega är ledig så jag har haft två jobb och jobbar ju inte ens heltid. Har såklart inte hunnit allt men har gjort jättemycket, det har varit roligt och jag känner mig nöjd. I alla fall tills hon kommer tillbaka och uppdagar mina misstag. Har varit lite fräck också och ändrat på en del saker, skrivit tydligare, bättre svenska, mer logiskt och sån't som jag tycker jag är bra på. Lite i smyg sådär.

Tränat som vanligt på fredagar efter jobbet. Duktigt! Hämtade upp C på hennes jobb så jag skulle hinna få en pratstund med henne innan hon stack iväg på sitt. Håkan Hellström. Yieks.

Nu är jag i valet och kvalet. Ska jag försöka mig på ett städryck? Tog en kopp kaffe och en macka när jag kom hem så jag behöver inte äta än på en stund. Det vore behövligt med en dammsugarsväng och en plocksväng. Helgen lär försvinna i ett nafs ändå.

Har sett till mina onlinespel, dock inte läst några bloggar för börjar jag med det är jag snart fast och blir sittande som om jag hade lim i rumpan.

Tror det blir lite hög musik och en stunds omkringspringande!

Äpplen

Ni som har egna äppelträd, ni frågar väl era kompisar om de vill ha äpplen? Om ni har över alltså. Idag köpte jag svenska äpplen, Katja, för 24 kr kg och det är ju onödigt när så många bara låter frukten falla. Att jag tog just Katja var för att det var en av sorterna jag hade på den tiden jag hade trädgård. När jag varsamt plockade vinterfrukten så slog jag in dem i hushållspapper innan jag la dem i en kasse för förvaring i boden. Sen tog jag in ett gäng i taget. Och pappret som legat runt äpplet, det återanvände jag som snytpapper. Som det doftade gott om det!

Dilemma

Har fått en vänförfrågan på Facebook. En dam i min egen ålder, runt ansikte och grått hår. Ett ganska vanligt förnamn och inget ovanligt efternamn. Inga gemensamma vänner. Inget bifogat meddelande. Vem är hon? Jag har ingen som helst aning, inga klockor ringer. Och vad gör jag då? Skickar ett meddelande och frågar? Tänk om det är någon jag känt tidigare som liksom blivit gammal på något märkligt sett. Någon jag borde veta vem det är? Någon som blir dödligt sårad av att jag inte ser sjuttonåringen i henne? För hon är väl som jag, känner sig lika ung som förut, det är bara utanverket som är lite bedagat.

Det är ett dilemma fast jag för många år sen bestämde mig för att alltid erkänna när jag inte känner igen folk. Det lönar sig inte i längden att försöka mörka och förtvivlat leta ledtrådar till vem personen är. Så jag säger det direkt, de där första 20 sekunderna man har på sig innan det gått för långt och blivit försent. Innan det blir pinsamt på riktigt för att man har låtsas.

På jobbet är det lättare, där vet folk att "alla" känner mig men att jag inte kan känna alla. Och där går det att komma undan med andra metoder som att fråga Vad är det du heter i efternamn nu igen? Får jag höra det så vet jag förnamnet, eller tvärtom. Fast det vanligaste är nog att jag frågar rakt.

Så, nu ska jag fundera över den lilla damen med sitt runda ansikte.