På eftermiddagen var jag på en enkel variant av spelmans- stämma på en gammal gård här i närheten. Tog en fika och lyssnade på de som spelade nyckelharpa och fiol. Såg glädjen i deras spel.I bagarstugan var det visstuga och jag klev in. Framför bakugnen satt en kvinna på en pinnstol och runt väggarna stod andra stolar med besökare. -Välkommen in! Sätt dig och lyssna eller sjung, vilket du vill, sa kvinnan på pinnstolen. Längst in i ena hörnet satte jag mig och lyssnade. Några stolar från mig mig satt en man och kvinna och sjöng med. Med ögonkontakt och inbjudande leenden bjöd de mig att vara med. Och när det kom en visa jag kunde så sjöng jag också. Tänk så lite det behövs ibland för att överbrygga avstånd. Satt kvar en hel timme och lärde mig några gamla visor som nu fallit ur minnet med kommer komma tillbaka nästa gång jag hör dem. Vi har en sångskatt, det är helt klart. Det enda jag med säkerhet vet att jag fört vidare till mina egna barn är nog Visa i midsommartid. Kanske Tula hem, tula vall också. Och Lilla Lasse går och gråter. Byssan lull förstås. Hoppas de kan dem tillräckligt väl för att sjunga dem för ev. egna barn någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar