söndag 27 september 2009

Sista

Nu har "sista" av allt börjat. Sista gången vi fikade på en uteservering och C fick äta upp halva min nybakade bulle för att jag blev mätt. Sista gången vi handlade mat tillsammans och sista gången hon bar upp de tunga kassarna. Handlade ovanligt dyrt, det känns som att jag vill att sista veckan ska hon få precis allt. Ben&Jerry-glass som jag vanligen ratar för att jag tycker den är oskäligt dyr. Bortgjort "extra prima" hallonkräm. Och sådär.

Sen gjorde jag kalvstek och försökte dra paralleller med "att slakta den gödda kalven" men det blev så tvärtom och tokigt att vi bara skrattade när hon väl förstod hur jag tänkte.

Hennes dator har vi fixat till lite smågrejor på och laddat hem Skype och testpratat i varsitt headset. Med två decimeter mellan oss.

Hon slutade på jobbet i fredags och denna vecka ska hon vara ledig. Det är bra, så hon hinner gå ner i varv lite och handla och fixa det där sista.

Om en vecka sitter hon på planet till Nya Zealand. Om en vecka.

8 kommentarer:

  1. Nya Zealand! Gosh!!!
    Det är ännu längre bort än Uruguay. Jag skypepratade med min dotter idag, för första gången sen hon stack.Med bild. Helt underbart att se hennes leende och hennes himlande med ögonen när hon tyckte jag sa något korkat.Den lilla smulan. Hon verkar ha det bra iallafall och det känns som huvudsaken.

    SvaraRadera
  2. Tänk att ni kommer att kuna prata via Skype! När min äldsta dotter var i Israel ett par år kunde vi knappt kommunicera med något annat än SNIGELPOST!

    SvaraRadera
  3. Hu! Stackars dig! Men kul för henne förstås. Men hu, säger jag bara...

    SvaraRadera
  4. Det är både på gott och ont det där att "di små" flyger ur boet... ;)

    SvaraRadera
  5. Men du hon kommer väl tillbaka?

    SvaraRadera
  6. Wow, vad coolt, Nya Zealand tror jag är hur läckert som helst, ångrar att jag inte åkte dit när jag ändå befann mej i Melbourne.

    SvaraRadera
  7. Ja, NZ är himla långt bort och ett år är en himla lång tid. Och om hon kommer tillbaka återstår att se, hon kanske gifter sig med en fårfarmare när hon är där.

    Och jag är glad över teknikens möjligheter numera, tänk så avlägset det hade känts om vi bara kunnat skriva analog post.

    SvaraRadera
  8. Åh, Nya Zeeland. Dit vill jag! Känner din känsla av allt "sista". Minnen av när jag for iväg låååååångt bort, när jag var tonåring, dyker upp. Då var det som sagt snigelpost som gällde. Ca 2 veckor tog det för ett brev att komma fram. Nu står jag på andra sidan sas. Snart vinkar jag säkert av ett av mina barn...

    SvaraRadera