Jag har funderat en del de senaste dagarna. Jag är inte bra på vänskap. Jag har ännu inte kommit fram till om det är riktigt sant eller hur det kommer sig, men jag funderar på det.
Det är inte så att jag inte har vänner, det har jag. Men inte så många "riktiga" och inte så intensiva. Men egentligen vet jag inte om det är sant heller, för vems måttstock använder jag?
Det jag vet är att jag är dålig på att hålla en relation vid liv. Jag är kass på att ringa till folk. Och en person som sällan ringer är ingen bra vän. En som oftast blir uppringd, en som verkar nödbedd och ointresserad.
Jag skriver inte långa mejl, kanske korta någon gång ibland. Men för sällan. Ibland inte alls.
Jag tycker inte om MSN/ICQ för då känner jag mig låst och uppbunden till att svara på en gång hela tiden. Jag känner mig uppbunden och ofri då.
För mig är närvaro och omedelbarhet viktigt för att mitt vänskapsförhållande ska fungera. Jag vill ha någon som är tillgänglig utan besvär. Eller, ärligare sagt, utan att jag tror att jag besvärar. För det kan vara där skon klämmer, igen. Mitt egenvärde.
Eller så är jag helt enkelt egoist. Vill att allt ska vara på mina villkor. När det passar mig.
Jag kan träffa en person som jag tycker jättemycket om men hela tiden vet jag någonstans inuti att det här är bara just nu. Det här ögonblicket, sen är det borta. Nu har vi roligt, vi kommer byta telefonnummer eller mejladresser för att aldrig ses mer.
Egentligen är alltihop så motsägelsefullt. För jag är social och trevlig, trivs med människor och de med mig. Och ändå är jag inte bra på vänskap. Riktig vänskap.
Det kanske är så att jag har svårt för ytlig vänskap? Att jag vill vara under skinn, i själ, höra pulsslag och följa tankegångar istället? Att jag tröttnar efter ett tag på prat om teveprogram jag inte sett och kändisar jag inte bryr mig om?
Det är inte så att jag inte har vänner, det har jag. Men inte så många "riktiga" och inte så intensiva. Men egentligen vet jag inte om det är sant heller, för vems måttstock använder jag?
Det jag vet är att jag är dålig på att hålla en relation vid liv. Jag är kass på att ringa till folk. Och en person som sällan ringer är ingen bra vän. En som oftast blir uppringd, en som verkar nödbedd och ointresserad.
Jag skriver inte långa mejl, kanske korta någon gång ibland. Men för sällan. Ibland inte alls.
Jag tycker inte om MSN/ICQ för då känner jag mig låst och uppbunden till att svara på en gång hela tiden. Jag känner mig uppbunden och ofri då.
För mig är närvaro och omedelbarhet viktigt för att mitt vänskapsförhållande ska fungera. Jag vill ha någon som är tillgänglig utan besvär. Eller, ärligare sagt, utan att jag tror att jag besvärar. För det kan vara där skon klämmer, igen. Mitt egenvärde.
Eller så är jag helt enkelt egoist. Vill att allt ska vara på mina villkor. När det passar mig.
Jag kan träffa en person som jag tycker jättemycket om men hela tiden vet jag någonstans inuti att det här är bara just nu. Det här ögonblicket, sen är det borta. Nu har vi roligt, vi kommer byta telefonnummer eller mejladresser för att aldrig ses mer.
Egentligen är alltihop så motsägelsefullt. För jag är social och trevlig, trivs med människor och de med mig. Och ändå är jag inte bra på vänskap. Riktig vänskap.
Det kanske är så att jag har svårt för ytlig vänskap? Att jag vill vara under skinn, i själ, höra pulsslag och följa tankegångar istället? Att jag tröttnar efter ett tag på prat om teveprogram jag inte sett och kändisar jag inte bryr mig om?
Jag kanske är en o-vän. En ensamvarg. En som likt flickan med svavelstickorna står utanför och ser in på gemenskapen mellan andra.
Så bra skrivet! Känner igen mig i tvivel, viljan till något mer med vänskapen, och just det du skriver om att det är bara här och nu och sen slut. Jag funderar också ofta på det. Men har aldrig kunnat formulera det så bra som du.
SvaraRaderaI mitt fall är det nog att jag känner att jag besvärar, stör, är i vägen. Såna saker. Så vad vänskap går ut på är inte något som jag har speciellt mycket kunskap i. Jag är inte speciellt bortskämd på den fronten och det finns väl en anledning till det också förmodar jag. Jag har haft tanken att jag är alldeles för intensiv i alla sorters relationer. Vet inte riktigt varför jag känt så. Så någonstans på vägen vände jag och blev lite tvärtom men inte hjälpte det. Jag är en mittenmänniska som inte hittar rätt helt enkelt. Det jag vet är att jag skulle kunna göra vad som helst för någon jag tycker mycket om. Oavsett tid eller plats.
SvaraRaderaNope helt korrekt enligt mina värderingar också. Hellre kvalitét än kvantitet. Finns inget bättre än att slå igen dörren efter jobbet och bara vara med sig själv. Jag är iofs ganska social med att maila osv men har mindre än 5 vänner som jag räknar som nära.
SvaraRaderaÅh, vilket intressant inlägg. Man måste väl mäta efter sej själv? Är man nöjd med de vänskapsrelationer man har, då är det väl bra? Är det då 1 enda vän, eller tio, så är det bra så? Jag själv har ett fåtal nära nära vänner. Min familj tar stor plats. Är inte nåt för ytliga bekanta, då njuter jag hellre för mej själv! Kram. /Tess
SvaraRaderaHörde om en undersökning på vänskap. De hade intervjuat massor av gamlingar. Under sina liv hade de haft 100-tals bekanta, kollegor osv. men i genomsnitt bara 6 riktiga vänner.
SvaraRaderaDottern min (8 år) är bekymrad över att inte ha en bästis, för det pumpas ut hela tiden att man ska ha en(BFF=best friends forever). Men jag försöker förklara hur sällsynt det är och att man inte ska sälja ut sig till första bästa. Äkta vänskap - alla *djupa* relationer - tar *tid*. Även om man gillar varann direkt så är det till en början en spegling av våra egna positiva egenskaper- man ser sig själv. Ska det vara i långa loppet, ja då måste det vara... =)
Jag har några få riktigt bra vänner och de är för livet. Det kan gå lång tid mellan varven men vi vet att om det kniper så finns vi för varandra. Om du har svårt att vara nära vän så beror det kanske på att du är rädd för att bli sviken och därför inte vågar släppa dem in på livet?
SvaraRaderaJag har faktiskt många riktigt bra vänner, Mea inkluderad där då även om hon inte riktigt verkar tycka samma sak, hahaha. Men jag tror vi, jag och mina vänner, varvar själsliga stunder med ytligt pladder.
SvaraRaderaDet finns också stunder då vi ligger i varsin soffa och bara håller käft. Jag har aldrig förstått det där med att de riktiga vännerna ska vara få. Kvalitetsrelationer kan vi väl ha med hur många som helst.
Sen gillar jag att vara ensam också även om det kanske är svårt att tro.
Det handlar nog mycket om acceptans, tror jag. Både hos sig själv och hos andra. Med sig själv och andra...
SvaraRaderaVems måttstock gäller, ja det kan man undra. Jag har bara några få som jag kan räkna som riktigt nära vänner. Vi bor inte nära, vi träffas inte ofta. Vi ringer och mailar i perioder ibland går det väldigt länge emellan. Men när vi ses eller hörs då är det bara att fortsätta där vi slutade. Vi samtalar om högt och lågt om sorg och glädje. Det är vänskap för mig. Man kan kanske ha massor av vänner men jag undrar hur man skulle hinna med dem. Jag har också ett stort behov av att vara alldeles för mig själv och då är det svårt att hinna fördjupa kontakten med många.
SvaraRaderaDet är alltid lika intressant att läsa er syn på saker och ting. Att ni skriver att ni är som jag eller att ni skriver precis tvärtom. Det blir så brett och så mänskligt och visar verkligen att det inte finns rätt eller fel. Det finns bara olika. Och det är så bra!
SvaraRadera