Vi lever i en snabb värld. Allt ska gå fort. Köer är nervsammanbrottsframkallande. Att vänta på bussen i tio minuter är en smärre katastrof. Tiden mellan scener i filmer är kort och klippen snabba. Tjugo sekunders väntan på att en internetsida ska laddas är en evighet. Sms-svar ska komma omedelbart. Allt ska gå fort.
Påverkar det våra relationer också? Vi tröttnar och byter umgänge efter ett tag. Inte de riktiga vännerna förstås, utan de mer ytliga. Särskilt gäller det människor man aldrig träffat utan bara har en distansrelation till, som på internet.
Jag tycker det verkar som ett halvår är tiden det håller, sen går man vidare mot nya upptäckter, nya vänner.
I ett av onlinespelen jag spelar fick jag en jätteintressant kompis. En kille något yngre än jag (de flesta verkar vara det av någon underlig anledning) från USA som jag dels rollspelade med i spelet men som sedan övergick till en intensiv mejlväxling. I ett halvår. Jag grät floder när han bestämde sig för vi inte skulle mejla längre.
Nästa halvårsperson var en engelsman. Det varade lite drygt ett halvår och sedan backade han. Jag vet att han hade många andra skäl också, blev av med jobbet och gick in i en depression. Han körde ett annat sorts avslut, han svarade med allt längre mellanrum och till sist inte alls. Det hindrade inte min sorg, för jag blir ledsen. Jag är intensiv och går upp väldigt i ett "förhållande".
Nu har jag bloggat ungefär ett halvår och träffat på personer jag tycker om att prata med. Men det verkar som att halvårsgränsen gäller även här. Den ena efter den andra försvinner och jag blir ledsen igen.
Jag måste försöka låta bli att engagera mig, jag måste försöka vara mer lättsam och inte bry mig. Det kommer kanske nya halvårspersoner och då ska jag försöka rycka lite mer på axlarna skynda vidare. Till nästa kö. Till nästa busshållplats. Bara kasta en blick bakåt och gå vidare.
Påverkar det våra relationer också? Vi tröttnar och byter umgänge efter ett tag. Inte de riktiga vännerna förstås, utan de mer ytliga. Särskilt gäller det människor man aldrig träffat utan bara har en distansrelation till, som på internet.
Jag tycker det verkar som ett halvår är tiden det håller, sen går man vidare mot nya upptäckter, nya vänner.
I ett av onlinespelen jag spelar fick jag en jätteintressant kompis. En kille något yngre än jag (de flesta verkar vara det av någon underlig anledning) från USA som jag dels rollspelade med i spelet men som sedan övergick till en intensiv mejlväxling. I ett halvår. Jag grät floder när han bestämde sig för vi inte skulle mejla längre.
Nästa halvårsperson var en engelsman. Det varade lite drygt ett halvår och sedan backade han. Jag vet att han hade många andra skäl också, blev av med jobbet och gick in i en depression. Han körde ett annat sorts avslut, han svarade med allt längre mellanrum och till sist inte alls. Det hindrade inte min sorg, för jag blir ledsen. Jag är intensiv och går upp väldigt i ett "förhållande".
Nu har jag bloggat ungefär ett halvår och träffat på personer jag tycker om att prata med. Men det verkar som att halvårsgränsen gäller även här. Den ena efter den andra försvinner och jag blir ledsen igen.
Jag måste försöka låta bli att engagera mig, jag måste försöka vara mer lättsam och inte bry mig. Det kommer kanske nya halvårspersoner och då ska jag försöka rycka lite mer på axlarna skynda vidare. Till nästa kö. Till nästa busshållplats. Bara kasta en blick bakåt och gå vidare.
Nu har jag skrivit och raderat ett par gånger här. Tycker hela tiden att det låter fel och att jag inte får fram rätt ord utan att det ska låta dumt eller fel.
SvaraRaderaNågra tidsperspektiv har jag inte på internetrelationer. Antingen tycker jag om en person ganska så snabbt eller så gör jag inte det helt enkelt. Du tillhör en av dem jag tyckte om snabbt.
Det är väl klart att man blir ledsen för vissa internetrelationer kan till och med vara mer intensiva än i verkliga livet. Man kan bli ledsen om någon inte vill maila en längre, man kan bli ledsen när någon backar, man kan också bli ledsen när den andra inte verkar vilja ha nåt annat än ytlig kontakt. Allt beror väl på hur de olika parterna sett på relationen från början. Att jag tycker om dig behöver ju inte betyda att det är ömsesidigt. Jag personligen tycker att det är enklare att lära känna personer på det här sättet. Skriften gör det djupare. Istället för att lära känna varandra utifrån och in så lär man känna varandra inifrån och ut.
Hm ja men det är ju så i förhållanden..dvs "Nyförälskelsen" varar ungefär i ett halvår har jag för mig. Jag kommer i allafall att läsa hos dig, även fast jag inte bloggar längre.
SvaraRadera:)
Själv tycker jag det är härligt att du är så engagerad. Jag blir inte lika lätt engagerad, och det tar definitivt längre tid än ett halvår för mig att tröttna. När det gäller relationer, gäller det jobb går det fortare.
SvaraRadera"Jag måste försöka låta bli att engagera mig, jag måste försöka vara mer lättsam och inte bry mig."
SvaraRaderaNej!
Man kan inte ha det ena utan det andra ju. Glädjen i att ha en vänskap är värd sorgen när det tar slut, precis som i en kärleksrelation.
Om man ska skydda sig mot sorg genom att inte ge sig hän och glädjas av en relation så missar man det kanske viktigaste i livet!
Jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Det är nästan så jag måste bläddra bakåt i min blogg för att se om det är samma folk som är kvar fortfarande :-).
SvaraRaderaJag är dock periodare av stora mått - inte så att jag tröttnar och inte kommer tillbaka till olika saker - däremot så tar jag pauser lite nu och då. Ett tag, t ex så spelade jag på Vetgirig.nu i stort sett varenda kväll. Jag satt och snickrade kategorier som jag skickade in (inte så många - men några) och nu har jag inte varit in på evigheter... Så där funkar jag. Intensivt - och så paus. Intensivt igen - och så paus igen.
Jag tycker att det är lite tjusningen - för mig - att jag kan bestämma själv. På eller av. Inte behöva göra saker jag inte känner för (på internet då) utan bara plocka russinen ur kakan, haha!
Men, däremot så tycker jag absolut inte att du skall ändra på dig. Bara inte ta det personligt.
Förresten så har jag beställt "Var är min syster" och "Minus och stora världen" nu. "Agaton Öman..." var tyvärr tillfälligt slut, men den har jag på bevakning. Så, jag tackar igen för tipsen!
SvaraRaderaMea: "Istället för att lära känna varandra utifrån och in så lär man känna varandra inifrån och ut"
SvaraRaderaDet där var otroligt bra sagt! För precis så är det tycker jag.
För övrigt är omtycket ömsesidigt!
Mofs: Intressant att du drar parallellen med nyförälskelse. För lite så är det för mig. Och jag visste inte att den varade ett halvår.
Och ni andra: Ni har så rätt. Det är så här jag är och såhär jag ska vara, på den här punkten. Utan dalar, inga berg. Jag var lite lessen när jag skrev inlägget, men det är över nu.