Musik och känslor

Musik har en förmåga att väcka känslor. Och väcker den inte känslor så väcker den minnen. Det finns två sånger som jag starkt förknippar med tiden som var när jag skilde mig. Den första är Ett långsamt farväl (tror jag att den heter). Den andra är Vår sista dans med Helen Sjöholm och BAO. Den hörde vi tillsammans på en konsert i Berwaldhallen och den var så signifikativ. Den hörde jag idag när jag åkte från jobbet och träningen mot mathandlingen. Och nog stiger tårarna i mina ögon och jag fick ta av vantarna och trycka till i båda ögonvrårna. Och då ska ni veta att vår skilsmässa var en ömsesidig och snäll historia. Ingen illvilja, ingen bitterhet men såklart en stor sorg för båda. Det går inte att lämna 26 års samvaro utan tårar. Vi är fortfarande vänner och funkar bra tillsammans med både våra barn, hans nya fru och min fd svärmor. Jag känner mig priviligerad och glad över det. Ibland saknar jag honom men jag vet att det är det goda jag saknar, likt somrarna när jag var barn och solen alltid sken, vattnet alltid var badbart och glassen iskall. Och det är det goda som gör sig påmint när jag hör musiken.