Jag mäker att jag ägnar en del av min hjärnkapacitet till att oroa mig. Det har jag inte gjort tidigare i livet. Så fort jag ska göra något på stan så sätter hjärnan igång och börjar beräkna. Hur känns det i ryggen, hur mådde jag igår, hur kommer jag må idag, hur kommer underlaget vara, kommer det vara halt, kommer jag få ont, ska jag sitta ner någonstans, kommer jag bli krokig och få svårt att gå pga det, ska jag verkligen, är det inte bättre att vara hemma i "säkerhet". Och ofta väljer jag bort för att jag är orolig och rädd att det inte ska funka.
När andra människor är inblandade blir det etter värre. Kommer den här personen förstå och acceptera att jag inte kan gå fort, tänk om jag får jätteont och måste gå myrsteg en stund. Om jag blir krokig får jag svårt att andas, blir andfådd, vill inte prata, måste hålla masken för att den andra personen inte förstår eller för att jag inte vill visa och för att jag skäms. Människor har en tendens att säga att de förstår, men agera på ett sätt som visar att de inte gjort det. Som på nyår tex, då säger jag "vi får ta gott om tid på oss att gå till busshållplatsen för jag kan inte gå så fort". Visst, säger de och sen när vi går så älgar de på i alla fall och jag får kämpa för att över huvud taget hinna med. Och de går gärna 3 meter framför istället för bredvid mig och det känns inte heller särskilt lustigt.
Men nu har jag utmanat ödet och övertalat hjärnan att sluta veva runt. Nu ska jag träffa min unga killkompis i Gamla stan och göra bildtävlingen som DN har i samband med julen. Vi har gjort det många gånger förut och brukar ha kul. Jag sa först nej, men blev övertalad. Så jag har varskott att han kanske får gå själv och jag sitter och fikar.
Såna roliga tävlingar finns minsann inte i tidningarna här nere. Ibland är det kanske bra att inte känna efter för mycket och som du själv sa så får du ju sitta och fika om det skulle bli illa. Han kan ju springa fram och tillbaka för att be dig om råd eller nåt
SvaraRaderaTycker Mea har en poäng. Eller så strosar du i det vackra vädret, och han får flänga. Sen kan ni fika tillsammans. Lycka till!
SvaraRaderaJag tror att du måste säga till under promenaden. Mitt normaltempo är ofta för snabbt även för friska människor och jag brukar behöva en påminnelse. Sen saktar jag självklart ner och har lite dåligt samvete för att jag var senil...
SvaraRaderaIbland går jag fort och ibland går jag sakta. När jag har ont någonstans eller bara inte vill hasta på och bli för varm går det för långsamt för en del promenadsällskap. Då hamnar de ett par meter framför och fortsätter med det trots att vi snart går i samma hastighet. Det är väldigt irriterande! Där kommer jag efter som en släpvagn.
SvaraRaderaEn etikettregel vid promenerande är att sällskapet anpassar sig till den som går långsammast.
Vad bra att du sa till innan, då vet ju din kompis vad som gäller för din del.
SvaraRaderaJag oroar mig också i förväg. Som nu när en lite längre vandring finns inplanerad på vår nästa semester, känner jag efter lite extra om inte det onda håller på att komma tillbaks i fötterna.
SvaraRaderaLåter som ett kul jippo. Hur gick det?
SvaraRaderaDet gick jättebra! Förutom att vi inte löste lika många gåtor som vi gjort förr om åren. Det var nog ovanligt svårt i år. Säger vi.
SvaraRaderaVi knallade runt på de isbelagda gatorna i en timme, sen fikade vi och sen gick vi lite till. Och killen jag går med, blott 24 år men mogen som få, höll mitt tempo. Och så hade vi roligt under tiden.
Så jag är jättenöjd att min hjärna inte fick bestämma idag!