Bestämde hastigt och lustigt med syrran att vi skulle åka till stan och julhandla idag. Det fanns en viss chans att jag skulle orka eftersom hon hade fel skor på sig. (nu fattar ni hur jag har det när det är shopping med syrran va?)
Därmed hade jag ingen bok med mig att läsa på tunnelbanan och för att fördriva tiden (och förhindra egna tankar) så lyssnade jag på radion i mobilen. Jag är sällan urkopplad från världen på det sätt man blir när man kopplar in ett par hörlurar. Direkt märkte jag hur omvärlden förändrades. Jag kunde inte längre lita till hörseln för att höra när tunnelbanan kom. Andra människor kom så långt bort och blev olevande och oviktiga. Jag såg dem röra munnen men när jag inte hörde vad de sa så blev de på något sätt som en stumfilm på en bioduk, de var inte i samma värld som jag. Jag blev förvandlad till en betraktare. Enbart. Jag blev konstigt trött också, som frånvarande. Jag hörde mina egna andetag och ljudet av en liten rap som smög sig upp genom luftstrupen. Det hade jag aldrig lagt märke till annars.
När jag bytte tunnelbana var det proppfullt på tåget. Absolut ingen sittplats och så trångt att jag kände konturen av en annan människas rygg och rumpa mot min på ett avstånd som absolut inte är okej i andra sammanhang än detta. Fick lirka lite för att hitta något att hålla i så jag kunde parera tågets inbromsningar utan att det gjorde ont. Fyra stationer och fler hade jag nog inte stått ut med.
Jag hann med en fika för mig själv innan syrran kom och fick se mig omkring på människor, denna gång utan att vara inkopplad. Eller urkopplad. Bredvid mig satte sig två damer, de hade varsin kaffe och tre bakelser att dela på. Tjejen snett över blev först lite störd över att de valde just dessa platser men log sedan och lyfte sitt vattenglas och sa "skål" till dem innan hon tog upp sin mobil och kopplade ur sig.
Jag köpte en svart lykta som nu står på balkongen och sprider sitt milda ljus och om jag sträcker på halsen ser jag den nu.
Därmed hade jag ingen bok med mig att läsa på tunnelbanan och för att fördriva tiden (och förhindra egna tankar) så lyssnade jag på radion i mobilen. Jag är sällan urkopplad från världen på det sätt man blir när man kopplar in ett par hörlurar. Direkt märkte jag hur omvärlden förändrades. Jag kunde inte längre lita till hörseln för att höra när tunnelbanan kom. Andra människor kom så långt bort och blev olevande och oviktiga. Jag såg dem röra munnen men när jag inte hörde vad de sa så blev de på något sätt som en stumfilm på en bioduk, de var inte i samma värld som jag. Jag blev förvandlad till en betraktare. Enbart. Jag blev konstigt trött också, som frånvarande. Jag hörde mina egna andetag och ljudet av en liten rap som smög sig upp genom luftstrupen. Det hade jag aldrig lagt märke till annars.
När jag bytte tunnelbana var det proppfullt på tåget. Absolut ingen sittplats och så trångt att jag kände konturen av en annan människas rygg och rumpa mot min på ett avstånd som absolut inte är okej i andra sammanhang än detta. Fick lirka lite för att hitta något att hålla i så jag kunde parera tågets inbromsningar utan att det gjorde ont. Fyra stationer och fler hade jag nog inte stått ut med.
Jag hann med en fika för mig själv innan syrran kom och fick se mig omkring på människor, denna gång utan att vara inkopplad. Eller urkopplad. Bredvid mig satte sig två damer, de hade varsin kaffe och tre bakelser att dela på. Tjejen snett över blev först lite störd över att de valde just dessa platser men log sedan och lyfte sitt vattenglas och sa "skål" till dem innan hon tog upp sin mobil och kopplade ur sig.
Jag köpte en svart lykta som nu står på balkongen och sprider sitt milda ljus och om jag sträcker på halsen ser jag den nu.
Ibland hjälper det inte att koppla ur sig eller in sig eller vad man nu ska säga. Så fort du kopplar ut/ur/in dig igen så kommer det inre pratet tillbaka. Hmm i mitt fall ledde det häromdagen till extremt usel hörsel under några timmar.
SvaraRadera