Inte bara konserten

Det var inte bara konserten med Salem Al Fakir, Jojje Wadenius och Sveriges Radios Symfoniorkester som var bra. För det var den verkligen! Det var också så härligt att se hur de interagerar med varandra, musikerna. När Salem spelade satt Jojje på en stol en bit ifrån och levde med i musiken fast han inte spelade just då. När Jojje spelade så njöt Salem.

För övrigt gillar jag Salems stil. Han ser lite grann ut som ett bortkommet barn eller ett vilsegånget geni. Han ser lite överraskad ut över de stormande applåderna samtidigt som han tar dem till sig. Avspänd och ödmjuk. Sen var det extra roligt eftersom hans brorsa Sami var med och spelade bastuba, de ser verkligen ut att tycka om varandra bröderna. Sami såg ut att vara så stolt och han log så brett.

Jag gillar symfoniorkesterar också, alltid är det något ljud som jag inte fattar varifrån det kommer. Vilket instrument som helt plötsligt lät på det viset. Trummisen hade en meterlång grej som såg ut som en gurka som han vippade på så det lät, t.ex. Och fioler får all den stress jag har att rinna av mig som vatten. Och så olika stil de har de som spelar. En sitter ergonomiskt och fint, rak i ryggen med stolens ryggstöd tätt intill svanken. En annan balanserar på stolens framkant. En del vinklar stråkhanden jättemycket och andra mindre.

Jag ler nu när jag skriver om allt.