Jag har funderat på det här med tröst. Hur kommer det sig att så många har behov av att äta som tröst? Hur lär man sig det? Eller hur får man det beteendet? Belöning/tröst-beteendet. Det där att "nu är det så synd om mig att jag..." eller "nu är jag värd....". Det gäller, som jag ser det, två områden. Det ena är att äta sån't som man vet är obra. Det andra är att handla saker som är onödiga.
Jag skyller ingen, jag bara undrar hur det kommer sig. Vad bottnar det i? Och varför har inte alla det?
Hur kan mat vara tröst? Hur kan en sak vara tröst? Vad är det egentligen för behov som ska tillfredställas? För inte är det hunger och inte är det behov av en tröja för att inte frysa.
En sak jag tänkt på är att många barns ledsenhet blir tröstad med en kaka, en näve russin eller något annat ätbart. Är det där som tröstätandet grundläggs? Gråt inte - ät istället så blir allt bra.
Reklamen anammar det också. Vem har inte sett "because you are worth it".
Hjälp mig. Förklara hur du tänker. Vad tror du?
Jag skyller ingen, jag bara undrar hur det kommer sig. Vad bottnar det i? Och varför har inte alla det?
Hur kan mat vara tröst? Hur kan en sak vara tröst? Vad är det egentligen för behov som ska tillfredställas? För inte är det hunger och inte är det behov av en tröja för att inte frysa.
En sak jag tänkt på är att många barns ledsenhet blir tröstad med en kaka, en näve russin eller något annat ätbart. Är det där som tröstätandet grundläggs? Gråt inte - ät istället så blir allt bra.
Reklamen anammar det också. Vem har inte sett "because you are worth it".
Hjälp mig. Förklara hur du tänker. Vad tror du?
Hm för mig har aldrig mat varit en tröst, inte nu heller i vuxen ålder. Kanske att jag tröstar mig med att köpa någon sak då och då-bara för att jag är värd det. Nu är jag väldigt sällan i behov av tröst så jag har inte reflekterat så mycket på det. Jag tror att matbiten kanske härstammar från spädbarnsstadiet då bröstmjölken skänkte tröst och lugn men nää det kanske inte är så heller.
SvaraRaderaFunderar vidare.
Ja, de bekymren har inte jag. Satt med en hamburgare i över en timme och fick bara i mig halva. Inget att stå efter - skulle mycket hellre vilja kunna vräka i mig maten och njuta av den.
SvaraRaderaMin tröst kan nog vara att jag köper mig något istället...
Jag undrar om jag inte är en tröstätare. På nåt sätt är jag nog det. Ska fundera lite till på det. Är det inte även så att ofta när man ska ordna myskväll för barnen så innebär det godis, chips eller nåt liknande? Man lär ju dem då att när det är mysigt så är det nåt ätbart som gäller. Går det inte att ha mysigt ändå? Hmm måste fundera mer känner jag
SvaraRaderaAtt ge barn tröst i form av mat istället för med en kram, är en bra början till att lära sig tröstäta.
SvaraRaderaKRAM Åsa:)
Ja du Maj, jag vet inte om det finns så många tankar bakom ätandet. Det är väl bara ett sätt av många att döva sin ångest. Precis som sprit, narkotika, cigaretter, sex och spel. Eller tänker du på alla sorters missbruk, varför vi hamnar i dem?
SvaraRaderaJo, det är det jag tror, att det finns en tanke bakom. Jag tror att man tänker att nu är alla så dumma, eller att nu är jag så ledsen att man gör något man vet man inte borde. Och det är då någon annans fel. Man tar inte ansvar. Man skyller på något. Jag tror inte det behöver vara så allvarligt som ångest, jag tror det räcker med motgång.
SvaraRaderaOch jag tror som Åsa, att det är obra att trösta barn med med något att äta. Att det börjar där.
Jag jämför mig själv och min syrra. Hon tröstäter ofta och trösthandlar. Det gör inte jag, iaf inte på grunden "nu får jag, nu är världen dum". Iofs kanske beroende på att jag oftast inte tycker att världen är dum.
Men det finns förstås andra skäl till tröstätandet, som Tandis säger, ångest. Det är jag inte bekant med själv så där vet jag inget.
Tröstätande var aldrig aktuellt under min uppväxt. Jag är också helt indifferent till det. Jag tror inte tröstätande hänger ihop med barndomens belöningssystem. Då skulle väl fler av oss vara feta, de flesta har väl råkat ut för att få tröst eller belöning, det kan ligga nära varandra, i form av något gott. Det är väl inget som säger att det ätbara ersätter kramen, det kan väl mycket väl vara både och.
SvaraRaderaÄr det inte framförallt människor som redan har problem med vikten som tröstäter? Det är framförallt tjocka personer jag har hört tjata om att nu har jag varit så duktig och bantat i flera dagar, nu måste jag få "unna mig", som tröst för allt jag fått undvara?
Jag stoppar i mej för fullt utan att tänka en enda tanke på att någon annan är dum, det går av bara farten, en väl använd muskel kanske.
SvaraRadera