Det går bra för C på Nya Zeeland. Hon trivs jättebra i familjen hon jobbar hos och de trivs med henne. De verkar vara omtänksamma och bry sig om henne. Jag saknar henne väldigt mycket, avståndet har blivit enormt, inte bara i mil utan även i kontakt. Hon vill klara sig själv och har inte så mycket behov av mig just nu. Det är jobbigt känslomässigt även om jag förstår det rent logiskt. Barn ska bryta sig fria och jag får hoppas på att hon kommer närmare sen igen när hon brutit sig klart. Det här som hon skrivit känns som ett stort steg för henne. Jag läser det med stolthet men även med ett styng av ledsenhet för att jag inte har lyckats göra hennes barndom till en enbart lycklig tid. Men det är så det är att vara förälder, jag har gjort vad jag har kunnat. Och insikten hon fått, finns det människor som lever ett helt liv utan att komma till.
...och fick en sån där insikt. Ni vet, som man får ibland, och lär känna sig själv lite bättre. Ibland är insikterna bra, ibland är de jobbiga och ibland önskar man att man inte insett det man precis gjorde.
Det här var en bra insikt. Jag insåg varför jag trivs så bra här i Nya Zeeland. Bortsett från allt det uppenbara, då.
Jag blickar framåt. I hela mitt liv (eller, sen jag var 13-14) har jag alltid blickat bakåt. Eller framåt för att fly från det som är nu. Men jag har aldrig levt i nuet och samtidigt haft blicken stadigt fäst vid horisonten och målmedvetet hållit kvar blicken. Och det känns så skönt att äntligen inse det här, inse att allt som gjort mig illa förr, allt som jag varit ledsen eller arg över, har jag gått vidare från. Det kommer inte längre och pockar på min uppmärksamhet vid de sämsta tillfällena, det gör mig inte ledsen utan egentlig anledning, det ger mig inte ont i magen vid vissa låtval.
Jag lever som jag alltid velat leva, och jag mår som jag alltid velat må. Äntligen.
...och fick en sån där insikt. Ni vet, som man får ibland, och lär känna sig själv lite bättre. Ibland är insikterna bra, ibland är de jobbiga och ibland önskar man att man inte insett det man precis gjorde.
Det här var en bra insikt. Jag insåg varför jag trivs så bra här i Nya Zeeland. Bortsett från allt det uppenbara, då.
Jag blickar framåt. I hela mitt liv (eller, sen jag var 13-14) har jag alltid blickat bakåt. Eller framåt för att fly från det som är nu. Men jag har aldrig levt i nuet och samtidigt haft blicken stadigt fäst vid horisonten och målmedvetet hållit kvar blicken. Och det känns så skönt att äntligen inse det här, inse att allt som gjort mig illa förr, allt som jag varit ledsen eller arg över, har jag gått vidare från. Det kommer inte längre och pockar på min uppmärksamhet vid de sämsta tillfällena, det gör mig inte ledsen utan egentlig anledning, det ger mig inte ont i magen vid vissa låtval.
Jag lever som jag alltid velat leva, och jag mår som jag alltid velat må. Äntligen.
Det är inte lätt att växa upp, det är ett som är säkert...
SvaraRadera*känner igen*
SvaraRaderaMen tänk så bra du har lyckats som fått en dotter som redan får en sån här insikt. En insikt som det tar andra en hel livstid att komma fram till om de överhuvudtaget någonsin gör det
SvaraRaderaJag tänkte också precis som Mea. Dottern uttrycker sig lika klokt som sin mor, hon har nog haft det bra med dig också men nu kan hon leva sitt eget liv fullt ut. Jag tänker också så att jag velat ge min son en helt och hållet lycklig barndom men det har jag inte kunnat.
SvaraRaderaKan vi någonsin ge dem det filurerar jag på? Är det ens bra att göra det?
SvaraRaderaVi kanske inte kan ge dem allt vi vill ge dem. Men så länge vi gör det vi tror är rätt, vid det tillfälle vi gör det, så får det lov att vara bra.
SvaraRaderaOch ju äldre de blir, desto mer förstår de av hur det kan vara att vara vuxen. Att det inte alltid är så lätt att göra rätt saker.
Men vilken underbart härlig och klok dotter du verkar ha.
SvaraRaderaKram Åsa