Bänknötare

En av mina vänner har skrivit en episod om mig. Om hur jag tar en promenad och sätter mig på en bänk och träffar en mycket trevlig man. Den var rolig att läsa för hon hade fångat mig på pricken och så kändes det lite grann som en sannsaga. Eftersom det var någon annan som skrivit. Dock fick den lite följder. Numera ler jag för mig själv när jag sätter mig på en bänk.

Idag, min slutatidigtdag, med det strålande solsken och hyfsade värme som var så blev det en bänkdag. Först hade jag tänkt köpa en latte på Statoil men jag luftade däcken istället. Sen tog jag min bok och satte mig i lä på en bänk som är vid ett löparspår. Inte för spanet skull utan för att den är på vägen hem, det är grönt och fint och perfekt solläge. Där satt en man och jag frågade lite skämtsamt (som jag själv av någon anledning ofta tycker att jag är...) om det var okej att jag satte mig där fast jag inte sprungit. Han hade nämligen löparkläder på sig. Och såklart fick jag det. Vi pratade bara lite, han tystnade när jag tog upp min bok. Sen frågade han var klockan var och drog iväg. Efter en halvtimme var han tillbaka igen och satte sig på samma plats. Och hela tiden log jag för mig själv, med tanke på berättelsen. Men tyvärr, det blev inget djupsinnigt samtal och han gav mig ingen lapp med sitt telefonnummer på. Men trevlig hade jag ändå, och soligt!

Sen har energirycket som drabbade mig i helgen inte avklingat. Det känns också bra. Det var länge sen det var sån ordning och städat i det här huset, kan jag säga. Fusktvättade fönstren också. (fusktvätta=bara tvätta utsidan) Strykbrädan står bakom ryggen på mig, får se om jag tar resten också. Men jag måste släktforska lite också. Och läsa era bloggar.