tisdag 24 augusti 2010

Barn, finns de?

När jag åkte till jobbet i morse såg jag en pappa med ett barn i barnvagn och ett gående bredvid. Jag minns det för att jag tyckte pojken som gick var så söt med sitt yvigt lockiga bruna hår och milda jordfärgade färger på kläderna. Pappan pratade i mobilen.

När jag kom hem så såg jag dem märkligt nog igen. Denna gång gick pappan och sms:ade. Pojken gick bredvid sin pappa och gav honom en röd och vit bit papper. Pappan höll i lappen medan han fortfarande knappade på sin mobil.

Ibland undrar jag. Hur mycket tid får barn av sina föräldrar? Hur mycket blir de sedda? Hur känns det att ge en viktig sak till sin pappa och han uppmärksammar det inte? Hur känns det att inte bli lyssnad till?

Alltför ofta ser jag barn som i andra änden har en upptagen förälder. En som visserligen är fysiskt på plats men alls inte psykiskt närvarande. Ser barnen prata och prata på barns vis och ser föräldern prata och prata - men med någon helt annan. En gång hörde jag en liten flicka föra ett helt samtal med sin mamma, det vara bara det att mammans mmm och ja inte var svar på det flickan sa.

En sak till undrar jag över. Varför ska småbarn åka framlänges i vagnen? Det finns säkert något skäl till det som jag inte känner till. Som det här med om de ska ligga på mage eller rygg, det har ju växlat över tid. Vad ser barnet av omvärden då? Hus, lyktstolpar och människor som strömmar emot dem i aldrig sinande ström. Staketspjälor, träd och bilar som forsar förbi synfältet. När jag åker tåg väljer jag att åka baklänges för det är lättare att se ut då. Då kan jag fästa blicken på ett föremål som i hanterligt tempo försvinner ur mitt synfält. Sitter jag framåt så flackar blicken och när jag ser något jag vill se på måste jag snabbt vrida på huvudet innan det försvinner.

Vill inte barnen hellre se sin förälder? Ett bekant ansikte att hela tiden återkomma till efter blickens utflykter i omgivningen. Men, nej visst nej. Föräldern ser inte tillbaka. Föräldern pratar i mobilen.

10 kommentarer:

  1. Faktiskt är det på det viset du beskriver...jag har själv sett och tänkt på hur upptagna föräldrar verkar, med allt utom sina barn...mobiler tycks ta en stor del tid.

    SvaraRadera
  2. Instämmer i allt utom tåget och åka baklänges. Sist var jag så illa tvungen och då höll jag en spypåse i handen (nej, inte använd men det var nära)

    SvaraRadera
  3. De senaste åren har det varit mycket prat om barn och vilket håll de ska åka på i vagnen. Kommer inte ihåg exakta åldern men tror det är rätt länge det rekommenderas att barnen inte ska åka framlänges. Det kan helt enkelt bli för många intryck på en gång. Tyvärr är de flesta enkla sittvagnar inte vändbara utan det är redan bestämt att barnen ska sitta vänd från föräldrarna. Baklänges på tåg eller buss är bara att glömma för mig för då dröjer det inte lång tid innan jag spyr. Samma sak om jag försöker mig på att läsa nåt när jag åker.

    SvaraRadera
  4. En tiopoängare! Allt oftare undrar jag varför en del skaffar barn överhuvudtaget...

    SvaraRadera
  5. Det har sannerligen förändrats de senaste åren. Det du beskriver ser man dagligen, så fort man går ut. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  6. Och jag som jobbar med böcker märker hur osäkra dagens föräldrar verkar vara - de handlar föräldrapedagogik-böcker i parti och minut. Att lära sig att säga nej måste de läsa sig till hur man gör ...

    SvaraRadera
  7. Ja, samma reflektioner som jag.

    SvaraRadera
  8. Kraven på människor ökar alltjämt. Man ska vara lyckad på alla områden; matriellt, socialt, aktivitetsmässigt, utbildningsmässigt etc.
    Barnen får betala priset.

    SvaraRadera
  9. Jag har också kommenterat det där med föräldrar, mobiler och barn. Framförallt pappor som har barn med sig i stans lekparker. De går mest omkring i cirklar, tittar ner i marken och sparkar lite lätt i gruset. Samtidigt som de pratar i mobiltelefonen.

    Jonas Gardell gjorde det i Björns trädgård, samtidigt som lille Amos höll på att drämma en sten i huvudet på andra barn. Om han inte hade blivit hindrad av andra vuxna.

    SvaraRadera
  10. Har för mig att jag såg en undersökning för flera år sedan, långt innan mobilernas allmänna utbredning, om att pappor helst hade barnen vända framåt i sittvagnen medan mammorna ville ha dem vända mot sig. Pappornas argument var att de tyckte barnen skulle se världen, mammornas att de ville ha ögon- och pratkontakt. Det stämde väldigt bra in på hur vi tyckte och gjorde i vår familj... Jag gick och pratade med barnen, ända från spädbarnstiden. Det gjorde inte deras pappa, han tyckte det var svårt att kommunicera med riktigt små barn som inte svarade tillbaka. Han skulle nog absolut ha föredragit att ha en mobiltelefon med sig medan barnet sov eller satt och tittade på världen - vilket barn måste vara rätt stora för att verkligen kunna göra!

    SvaraRadera