Efter jobb och efter träning tog jag en sväng i skogen. Jo, det finns skog även här. Den brukar inte vara välbefolkad alls även om det några kilometer därifrån sitter person efter person i varsitt plåtskal på väg hem efter jobbet.
Det var länge sen jag var i skogen. Jag har blivit räddare sedan jag var där senast. Jag känner vägen väl, vet precis när den jätte-jättestora eken kommer, när spången tar mig över vattendraget och när det ljusnar när hasseln tar över spridandet av solljuset. Men ljuden hade jag glömt. En kotte eller en kvist som rasar ner från allra högst upp i ett träd och bildar ljud på vägen ner. Knaket av ett kvist som går av. En fågel som rör sig. Gnisslet av grenar som rör sig hårt mot varandra i oönskad symbios. Fåglarnas varningsläten; här kommer en människa.
Jag vände mig om ofta. När det hördes ett ljud trodde jag det var en människa där. Mina ögon skannade över omgivningen för att leta efter allt som inte var träd eller buskar. Allt var träd och buskar. Allt var orörligt.
Jag letade kantareller. Jag hittade en. Jag satte mig vid bortre änden av lyckan (äng, för ev. nytillkomna tittare) och åt äpplet jag hade i ryggsäcken. Satt med ryggen mot skogen men hade vant mig och kände mig trygg.
Fortsätter vandringen med ögon som dels letar efter kantareller och dels letar efter mänskliga former i naturen. Då! Jag ser en människa! Mina ögon försöker förtvivlat omvandla den till ett träd men misslyckas när den börjar gå. Jag blir rädd. Jag är långt ifrån andra och om den här människan är ond så har jag ingen chans. Går jag på en gata hem från tunnelbanan så kan jag skrika och hoppas att något av fönstren öppnas. Här finns inga fönster.
Rädslan får mitt hjärta att dunka hårt. Först tänker jag gömma mig bakom en trädstam men istället möter jag rädslan, som jag har för vana.
"Hej!" ropar jag till den mörkklädda figuren som med långsamma steg rör sig utefter diket. "Hej" svarar han. "Har du hittat något?! frågar jag. Tystnaden ramlar ner från grantopparna, han säger ingenting. Jag upprepar frågan och får ett "nej" till svar. Rädslan minskar inte.
Med raska steg går jag i motsatt riktning. Jag vänder mig om ofta och låter ögonen fara över träd, mossa, blåbärsris och kullfallna träd. Ingen där.
En kvart och ett myggbett senare når jag bilen. Far hem med min enda kantarell.
Sådär känner jag också...lite läskigt och sen lite skämmigt när det inte är nåt "farligt"... Men vi människor funkar så! Tid för en bloggträff 4.9?
SvaraRaderaJust den dan ska jag på kräftskiva, på annan ort. Saved by the bell! :-) Är ju lite feg.
SvaraRaderaVacker beskrivning av känslan av att vara i skogen! Jag gör som du när jag stöter på någon; rakt på! Jag tror (inbillar mig) att de blir lite rädda då, om de nu hade onda avsikter.
SvaraRaderaLäser ditt inlägg och kommer på mig själv med att inte andas. Känner nästan din rädsla. Varför ska det vara så? När blev vi så rädda, egentligen?
SvaraRaderaVäldigt fint skrivet var det iaf...
Jag vet i tusan om jag hade blivit rädd men å andra sidan är jag lite sinnesrubbad. Trevligt att höra att du blev "saved by the bell". Började ju nästan tro att det bara är mig du inte vågar träffa.
SvaraRaderaBrukar alltid få för mig att det är seriemördare och liknande
SvaraRaderaJag är nog godtrogen och naiv, men jag är aldrig rädd i skogen där känner jag mig trygg. Men i stan kan jag känna så där ibland men ganska sällan. Rädd är jag för många andra saker, vilka kan skifta från dag till dag. Det är märkligt men så är det.
SvaraRaderaSaved by the bell. Men mig har du ju redan träffat och resten är trevligare än jag.
SvaraRaderaHade också frågat rakt ut. Brukar säga hej när jag möter någon. De få gånger jag kommer utanför asfalterad betongmark.