Det kanske är en dum fråga, i paritet med "hur känns det att vara kär", men jag skulle gärna vilja veta hur ångest känns.
Det har hänt mig något ibland om nätterna och jag funderar över om det kan vara ångest, nämligen.
Det händer bara när jag sover borta, och bara på natten. Det händer inte alltid när jag sover borta, inte alls. T.ex. hände det ingen gång de tre veckor jag var i Nya Zeeland.
Jag ser några gemensamma nämnare.
Reselakan. Jag har sidenlakan som är som en sovsäck fast av lakan. De är ihopsydda så jag måste trassla lite för att komma ur dem, särskilt om jag har ont i ryggen.
Våningssäng=nära till taket. Då kan det vara svårt för mig att komma upp ur sängen eftersom jag ibland använder en särskild teknik.
Mörker. Jag är inte ett spår mörkrädd men när det har hänt har det alltid varit mörkt.
Och vad händer då? Det är jättesvårt att förklara. Jag skulle vilja beteckna det som ett starkt obehag. Ett diffust obehag, inget påtagligt. Ingen direkt rädsla utan en obekvämhetskänsla. För att bli av med det kan det hjälpa att gå upp, gå på toa, dricka vatten och sen lägga mig igen. Ha lampan tänd fast jag sover, funkar också. (vilket känns löjligt eftersom jag inte är mörkrädd)
En sak till kom jag på. Det var när jag flög hem från Singapore, 14 timmar innanför en småfet engelsman. Jag väckte honom för att jag kunde helt enkelt inte sitta kvar. Rörde mig lite, och sen när jag satte mig igen så bad jag om ursäkt att jag väckt honom. Han sa en harang som bland annat innehöll en mening med orden "all right". Den meningen upprepade jag för mig själv som ett mantra och det funkade för att hålla obehaget borta.
Nu när jag läser det jag skrivit så tror jag det hänger ihop med att jag känner mig instängd. Rörelsehindrad.
Jag har funderat över om jag skulle skriva det här inlägget. För de nedskrivna tankarna blir sannare i skrift. Ibland har jag en känsla av att jag utgår från att det här ska hända och då händer det. Självuppfyllande.
Så åter till grundfrågan. Hur känns ångest? Har du haft det och hur känns det för dig?
Det har hänt mig något ibland om nätterna och jag funderar över om det kan vara ångest, nämligen.
Det händer bara när jag sover borta, och bara på natten. Det händer inte alltid när jag sover borta, inte alls. T.ex. hände det ingen gång de tre veckor jag var i Nya Zeeland.
Jag ser några gemensamma nämnare.
Reselakan. Jag har sidenlakan som är som en sovsäck fast av lakan. De är ihopsydda så jag måste trassla lite för att komma ur dem, särskilt om jag har ont i ryggen.
Våningssäng=nära till taket. Då kan det vara svårt för mig att komma upp ur sängen eftersom jag ibland använder en särskild teknik.
Mörker. Jag är inte ett spår mörkrädd men när det har hänt har det alltid varit mörkt.
Och vad händer då? Det är jättesvårt att förklara. Jag skulle vilja beteckna det som ett starkt obehag. Ett diffust obehag, inget påtagligt. Ingen direkt rädsla utan en obekvämhetskänsla. För att bli av med det kan det hjälpa att gå upp, gå på toa, dricka vatten och sen lägga mig igen. Ha lampan tänd fast jag sover, funkar också. (vilket känns löjligt eftersom jag inte är mörkrädd)
En sak till kom jag på. Det var när jag flög hem från Singapore, 14 timmar innanför en småfet engelsman. Jag väckte honom för att jag kunde helt enkelt inte sitta kvar. Rörde mig lite, och sen när jag satte mig igen så bad jag om ursäkt att jag väckt honom. Han sa en harang som bland annat innehöll en mening med orden "all right". Den meningen upprepade jag för mig själv som ett mantra och det funkade för att hålla obehaget borta.
Nu när jag läser det jag skrivit så tror jag det hänger ihop med att jag känner mig instängd. Rörelsehindrad.
Jag har funderat över om jag skulle skriva det här inlägget. För de nedskrivna tankarna blir sannare i skrift. Ibland har jag en känsla av att jag utgår från att det här ska hända och då händer det. Självuppfyllande.
Så åter till grundfrågan. Hur känns ångest? Har du haft det och hur känns det för dig?
Ångest är en ovilja att göra det man måste göra. Ångest kan vara en bakfylla, men oftast är det det förstnämnda. Hört talas om jobbångest efter en fyra-fem veckors lång semester? Man vill inte, vill inte börja jobba igen. Man vill ha kvar den där känslan av lathet, ledighet och lättja. Den är behaglig, eller hur? Men vi är ju vanemänniskor och finner oss snabbt. Jag vill inte finna mig. Men jag måste ju ha råd att finna mig. Ledig, fri och lycklig.
SvaraRaderaMin ångest manifesterade sig på följande vis: kunde inte sova, jobba, gå in i affärer, träffa goda vänner, egentligen kunde jag inte någonting. Jag var utbränd över ett år och gick i stresshantering på Danderyds sjh – äter fortfarande antidepressiva tabletter. Naturligtvis finns det grader i helvetet - och det är olika för olika personer - men att inte vilja börja jobba igen efter semestern - det är inte ångest.
SvaraRaderaDet kan vara allt från en obehagskänsla i maggropen till panikångest då det bokstavligen känns som om du ska dö vilken sekund som helst. Obehagskänsla, hjärtklappning (lätt eller extrem), andning som kan vara allt från normal till hyperventilerande. Är nog väldigt olika från person till person.
SvaraRaderaMin ångest sätter sig fysiskt mitt i magen, gör ont och kliar, jag vill bli av med den och behöver något att dämpa den med (det finns lika många olika trix för att dämpa ångest som det finns människor). Ett av de sämre alternativen är till exempel alkohol.
SvaraRaderaVissa har tryck över bröstet och hjärtklappning.
Eftersom ångest är känslor så är det inte farligt, även om det upplevs så där och då.
Att springa ifrån den är egentligen en kortsiktig lösning, det är oftast bättre att fråga sig vad den vill säga och stanna kvar i "kliet". Det klingar av till sist.
Skjuter man den ifrån sig kommer det tillbaka eftersom den har ett budskap...
PS, det är som en starkare form av oro skulle jag också skriva:)
SvaraRaderaTack så mycket, ni som vågade svara. Jag gissar att fler har ångest men inte vill prata om det, vilket jag respekterar förstås.
SvaraRaderaÅsas beskrivning av ångest känner jag igen hos mig själv. Starkt tryck över bröstet och en känsla att jag inte kan påverka mitt liv. Vare sig positivt elelr negativt. Och ångesten kommer alltid på morgontimmarna. Jag ligger kvar och väntar ut ångesten och kan i de flesta fall somna om.
SvaraRaderaJag vet faktiskt inte om jag drabbats av ångest någon gång. Däremot kan jag känna hur en känsla kan växa sej fram tills jag kokar över och så är det när jag känner mej ofri. Eller inträngd. Eller inte kommer loss. Men det är mer en ilsken panikkänsla som jag ibland kan distrahera men oftast måste få bort det som retar mej. Minns när barnen var små, då tyckte jag ibland inte om att de var nära mina ben när jag satt. De gick runt mina knän, det var nästan som att de åt sej in i mina ben och då var jag tvungen att resa mej och gå men det tror jag inte går under ångest va? Det är nog nåt annat, haha.
SvaraRaderaDu kanske har klaustrofobi? Kan också få panik ibland när jag känner mig instängd, eller är i stora folkmassor (tror att jag har klaustrofobi). Det som brukar funka för mig då är att inte stressa upp mig, försöka ta långa, djupa andetag. Hoppas att det löser sig och att du fick lite hjälp av mig iaf! :)
SvaraRadera