Jag höjde rösten idag. Jag gör inte det särskilt ofta, är ju en konflikträdd typ som tror att alla slutar älska mig om jag gör det.
Jag fick en liten kabinväska av S efter att jag högt hade haft funderingar på att skaffa en sån istället för att ha en ryggsäck som handbagage när jag flyger. Har jag ont är det lättare att dra än att bära. Den stod i hallen när syrran kom hit för att vi skulle gå en promenad. Hon frågade vad det var och jag förklarade hur jag tänkt. "Jaha, men vore det inte bättre med en sån där liten väska som man kan sätta fast på den stora resväskan?" säger hon då. Då brast jag och frågade varför det jag köper och det jag har aldrig någonsin är bra? Att det alltid finns något bättre. Något annat. Och kan du inte låta mig vara glad över det jag har fått? Med ganska hög röst. Hon förklarade att hon försöker tänka ut bästa möjliga lösning. Ok. Då är det väl så. Och då är det väl så att jag måste jobba med att jag alltid känner mig kritiserad av henne. För det gör jag. Innan jag åkte vet jag inte hur många gånger hon sa att min stora resväska var väldigt tung i sig. Kan väl hända, men det var den väskan jag hade! Och jag tyckte den var bra för att den hade hårda sidor.
Hon har ett uttryck som jag inte tycker om. "Om det var jag.....". Men hon är inte jag och när hon säger det känns det som att mitt beslut är fel. Att det hon tänker alltid är bättre. Det här rör inte bara mig, givetvis, det gäller många människor som gör saker på ett sätt som i hennes värld inte är optimalt/passande/lämpligt eller vad det nu kan vara. Vi är väldigt olika på den punkten. Min motsvarighet till "om det var jag" är snarare "jaha, så'n är hon".
Vi hade en trevlig promenad sen. Satt i solen på lite olika bänkar och stannade och fikade. Men jag känner att jag blir bitsk mot henne efter en sån här händelse. Det är som barnet i mig vill "ge igen" och jag tycker verkligen inte om mig själv när jag är sådan. Som när vi gick förbi en tomt där det stod en eller två halvskruttiga bilar och två båtar. " Det måste vara jobbigt att bo granne med de här" sa hon. Varpå jag snabbt replikerar, "Ja, om man är en intolerant granne".
Vad ville jag med det här nu då? Jo, använda bloggen på det sätt som passar mig, nämligen att skriva av mig. Det känns redan bättre för innan jag skrev hade jag lite dåligt samvete. Det har jag inte längre.
Fast jag skulle förstås vilja vara mer okänslig för kritik. Eller jag kanske hellre ska säga att jag inte skulle vilja uppfatta saker som kritik.
Jag fick en liten kabinväska av S efter att jag högt hade haft funderingar på att skaffa en sån istället för att ha en ryggsäck som handbagage när jag flyger. Har jag ont är det lättare att dra än att bära. Den stod i hallen när syrran kom hit för att vi skulle gå en promenad. Hon frågade vad det var och jag förklarade hur jag tänkt. "Jaha, men vore det inte bättre med en sån där liten väska som man kan sätta fast på den stora resväskan?" säger hon då. Då brast jag och frågade varför det jag köper och det jag har aldrig någonsin är bra? Att det alltid finns något bättre. Något annat. Och kan du inte låta mig vara glad över det jag har fått? Med ganska hög röst. Hon förklarade att hon försöker tänka ut bästa möjliga lösning. Ok. Då är det väl så. Och då är det väl så att jag måste jobba med att jag alltid känner mig kritiserad av henne. För det gör jag. Innan jag åkte vet jag inte hur många gånger hon sa att min stora resväska var väldigt tung i sig. Kan väl hända, men det var den väskan jag hade! Och jag tyckte den var bra för att den hade hårda sidor.
Hon har ett uttryck som jag inte tycker om. "Om det var jag.....". Men hon är inte jag och när hon säger det känns det som att mitt beslut är fel. Att det hon tänker alltid är bättre. Det här rör inte bara mig, givetvis, det gäller många människor som gör saker på ett sätt som i hennes värld inte är optimalt/passande/lämpligt eller vad det nu kan vara. Vi är väldigt olika på den punkten. Min motsvarighet till "om det var jag" är snarare "jaha, så'n är hon".
Vi hade en trevlig promenad sen. Satt i solen på lite olika bänkar och stannade och fikade. Men jag känner att jag blir bitsk mot henne efter en sån här händelse. Det är som barnet i mig vill "ge igen" och jag tycker verkligen inte om mig själv när jag är sådan. Som när vi gick förbi en tomt där det stod en eller två halvskruttiga bilar och två båtar. " Det måste vara jobbigt att bo granne med de här" sa hon. Varpå jag snabbt replikerar, "Ja, om man är en intolerant granne".
Vad ville jag med det här nu då? Jo, använda bloggen på det sätt som passar mig, nämligen att skriva av mig. Det känns redan bättre för innan jag skrev hade jag lite dåligt samvete. Det har jag inte längre.
Fast jag skulle förstås vilja vara mer okänslig för kritik. Eller jag kanske hellre ska säga att jag inte skulle vilja uppfatta saker som kritik.
Ha inte dåligt samvete!
SvaraRaderaRåd ger man om man blir ombedd eller om det är något som är tillräckligt viktigt, och då gör man det lyhört. Att utgå ifrån att man alltid vet vad som är bäst för andra är respektlöst om du frågar mig.
Jag tycker inte att du ska jobba med att bli mer okänslig för kritik. (Hur hade du tänkt göra det? Utan att bli avtrubbad?)
Nej, jag tycker att din syster behöver inse att det som är rätt för henne kanske inte alls är det för dig. Och att det är jävligt jobbigt att bli ifrågasatt/kritiserad gång på gång.
Och nu fick du en massa råd av mig här hm. Mitt engagemang i ämnet beror på egna erfarenheter. Det går bra att be mig vara tyst haha. Jag menar det.
Jag har en väninna som på fullaste allvar säger: "Om min man bara gjorde som jag sa till honom så skulle vårt liv tillsammans vara perfekt..."
SvaraRaderaDin syrra kritiserar egetnligen inte, hon vill "bara" ha kontroll.
Bra att du biter ifrån, fortsätt med det.
Kram Åsa
Jag gillar ditt engagemang! Särskilt eftersom det bottar i egen kunskap. Och "ifrågasatt" var ett väldigt bra ord, mer träffande än kritiserad. Fast jag är nog mer känslig för kritik än jag borde vara, men det är mest när den kommer från just henne. Det är väl vår syskonrelation som ställer till det.
SvaraRaderaOch hon kommer inte inse något utan det är jag som måste slå ifrån mig.
Ooops här känner jag igen mig med min egen storasyster. Hon tycker sällan något jag gör är ok, gör hon det så måste hon ändå poängtera något som gör mig skitsur eller ledsen. Tror att det är syskons genetiska uppgift tyvärr
SvaraRaderaÅsa: Hur menar du med kontroll, att hon vill visa att hennes idéer är bättre än mina? Eller?
SvaraRaderaMofs: Storasyskons va? För vi småsyskon är ju så timida. Eller inte. Fast genetiskt vet jag inte, då tror jag mer på hävd och vana.
Kontrollmänniskor har svårt att släppa ifrån sig "makten", eftersom de har svårare än andra att hantera maktlöshet.
SvaraRaderaDärför är deras uttryck "vad var det jag sa" egentligen en uttrycklig bakvänd önskan om att få tillbaka makten, eftersom allt blir så mycket bättre (för dem) om de bara får bestämma.
Jag har också haft ett kontrollbehov, men för min del har det handlat om att kontrollera andras känslor... precis som jag försökte när jag var 5. Det tog många år innan jag förstod vad jag höll på med, 40 st närmare bestämt.
Alltså; hennes kontrollbehov har inte ett dugg med dig att göra, det handlar helt och hållet om henne själv och att det blir kaos för henne när andra inte gör som hon vill (är utanför hennes kontroll).
Du kan inte förändra henne, däremot markera att du inte gillar det hon säger/gör.
Vi blir gärna barn tillsammans med de som vill agera föräldrar, men det kan vi bryta genom att agera vuxet. Det tvingar ofta den självpåtagna föräldern ur sin roll.
Ungefär så, en halv uppsats om ett favoritämne:)
Visst är det skönt med en blogg där vi kan få vädra ur oss lite skit mellan varven.
SvaraRaderaDet som jag tycker är svårast är att låta bli att tillskriva andra tyckanden och säganden. Jag tänkte på det när du skrev att du frågade henne varför det du köper och det du har aldrig någonsin är bra. Att hon tycker att det eventuellt finns något som vore bättre för dej betyder väl inte att det du har inte är bra om vi tänker efter. Och att hon inte låter dej vara glad över det du fått bestämmer väl inte hon? Det avgör väl du?
Jag skriver som Grynet kanske skulle ha skrivit, ta ingen skit Maj!
Jag är som du Maj. Känner först och fräsmt intresse för att se hur andra gör, på deras sätt. Min tvillingsyster säger halvt på skämt och halvt på allvar; om alla var så perfekta som jag... (fast hon slarvar med svenskan och säger mig, bara en sån sak) Men jag har slutat att bry mig, hoppas jag, jag blir bara pyttelite jättearg. :-)
SvaraRaderaMen varför säger hon aldrig att det är bra då? Varför ska det alltid finnas något annat som skulle varit bättre? Jag är ju nöjd, varför kan hon inte se det och varför kan hon inte acceptera det utan måste komma med sina tyckanden hela tiden?
SvaraRaderaSen kan jag förstå att jag själv ansvarar för vad jag känner, att jag inte borde låta henne ta ifrån mig glädjen jag känner. Men det är svårt. Det är där som mönstret kommer in. Hon är storasyster och vet bäst, har alltid vetat bäst.
Hur gör jag mig fri från det då? Inte genom att ge tillbaka med samma mynt, det vet jag fuller väl.
Singlis: Hur kom du dit då? Att du slutade bry dig? Även om pyttelite jättearg låter lite alarmerande. :-)
SvaraRaderaMen hon vet ju inte bäst. Höj värdet på dej själv nu Maj. Du är nöjd, det räcker, du har ett annat sätt att vara mot andra människor som är mer öppet för att vi alla är olika. Det är inte bara beundransvärt utan toppen. Är hon avundsjuk tror du?
SvaraRaderaSäger som Åsa. Att tacka och säga; "Ja jag är nöjd som det är". Och pyttelitejättearg är inte alls argt, egentligen. Generellt, men det händer att hon går för långt och mitt: "tack jag är glad/nöjd/snygg/ som det är" inte räcker. Då säger jag ifrån.
SvaraRaderaBra tips där. Jag ska testa det och det kan hända att det funkar eftersom jag nu sagt att jag blir störd av att hon alltid ska komma med någon annan idé/sak. Hon kanske kommer ihåg det, menar jag.
SvaraRaderaMitt andra alternativ som jag kan gå och ruva på när jag är förbannad är att ge tillbaka med samma mynt. Men det är inte riktigt jag och dessutom lågvattenmärke.
Skönt, nu ska jag släppa det här.