onsdag 7 april 2010

Tunnelbanemannen

Försiktigt tränger han sig in till fönsterplatsen i tunnelbanevagnen. Luften rör sig men han lämnar ingen doft. Han har mörkblå jeans som inte är av riktigt jeanstyg utan tunnare. De sitter löst över hans lår. Jackan är svart och av skinn med muddar längst ner på ärmarna. Nitarna är små och placerade enbart på de ställen där de har en funktion att fylla. På händerna har han tunna svarta skinnhandskar med ett kort blixtlås över handryggen. Jag skymtar en svart tröja under jackan och under den kan jag ana något som ser lila ut.

Håret är kortklippt i en färg som inte går att bestämma. Inte grått, inte brunt, inte svart utan något av allt. Örat vilar tätt mot huvudet och är lite kantigt. Som om någon klippt till det med en sax och inte var så bra på att klippa cirklar.

Jag kan inte se mycket av hans ansiktet för när han sätter sig lägger han armbågen mot fönsterkanten och högra handen lägger han över sina glasögon och ögon. Hakan har lite grov och gropig hy och är fyrkantig Huden där är lite röd. I sin vänstra hand som hänger över låret håller han en gratistidning och ett vikt pappersark som är tättskrivet.

Resan tar åtta minuter. Inte någon gång tar han handen från ögonen. Han rör på munnen och talar mycket tyst till sig själv. En gång tycker jag han säger ”Trött. Så trött.”

6 kommentarer:

  1. Det kanske är nästa blogginlägg han skrivit ner och prövar om orden känns rätt på tungan.

    SvaraRadera
  2. Helena: Tänk om det vore så. Och tänk om han skulle kommentera?

    aprillan: eehhh? Jaha? Heter han så? :-)

    SvaraRadera
  3. Du skriver fint och poetiskt.

    SvaraRadera
  4. Du får mig att bli så nyfiken, jag vill veta mer. vem är han vart ska han och varför var han så trött. Det är så typiskt dig att undra så skulle mina barn sucka.

    SvaraRadera