Vädret

Jag tycker det är och har varit en bra sommar ur vädersynpunkt. Jag blir närmast förvånad när folk klagar och säger att det är en dålig sommar. Att det bara har regnat. Att det har varit kallt. Att solen inte har lyst.

Jag tycker det är en jättefin och en helt vanlig svensk sommar. Solen lyser ibland. Det regnar ibland. Oftast är det varmt och ibland är det jättevarmt. Det är kallt ibland.

Vad jag lagt märke till dock, är att prognoserna ofta inte stämt. Hur många gånger som helst har de visat att det ska bli regn, men det har inte blivit det. Kan det vara det som gjort att så många tycker det varit dåligt väder? De har ställt in sig på dåligt väder och märker inte att det faktiskt är fint ute. Eller är det bara så att folk måste klaga över vädret? Att det blir en ventil för andra klagomål som de inte luftar? Att klaga på vädret är godkänt och normalt. Att vara nöjd är ovanligt.

Mer dofter

Har tänkt lite mer på det där med dofter idag.

För det första är det svårt att välja ord. Doft eller lukt? Doft för mig är godare än lukt. En blomma kan förvisso både dofta och lukta gott men jag skulle aldrig säga att det doftar brandrök. Sen kan det stinka också, men då är vi förbi det behagliga.

Alla har vi vår egna kroppsdoft och vi lär ju omedvetet dras till vissa personers doft. När min dotter var liten var det en tröst för henne att lukta på min arm när hon var ledsen och inte ville sova. Och hur många barn har inte ett gosedjur eller trasa som inte får tvättas för att lukten försvinner då?

Det beror säkert på vad man äter också, hur man luktar. Har man ätit mycket vitlök så kan det kännas som det kommer ur porerna. På jobbet har vi några asiater, deras lukt är väldigt annorlunda än vår.

De som tillverkar duschkräm är rätt smarta. Först lanserar de duschkrämen och låter den bli känd. Sen kommer de med en deo med exakt samma doft. Jädrars vad nyduschad jag tycker jag luktar när jag använder den!

Dofter är minnesbärare av rang. Ett rakvatten kan få mig att blunda och bli mentalt kastad in i en helt annan situation. Lukten från ett tryckeri påminner mig om medicinen som mamma fick lov att pensla i min mun när den var full med blåsor. Lukten av åska som fyller mig med spänning.

Har du någon doft som betyder något särskilt för dig?

Dofter

Idag blev jag av en doft förflyttad tillbaks till min barndom.

Det är tidigt på morgonen och daggen ligger tung i gräset. Det blir fotspår av mamma när hon går i gräset och plockar gula och oranga ringblommor. Solen värmer inte så mycket än. Bondens åker lyser gul och stubbig. Jag kan känna hur vasst det är att gå på med bara fötter. Jag har byggt en koja av störar och halm men jag får inte sova där.

Det är måndagsmorgon och vi ska åka hem från landet. Jag sitter i en röd Volvo PV, platsen bakom min mamma som alltid kör. Det är fuktkyligt i bilen. Ringblommorna ligger doftande på sätet bredvid mig. Jag sätter på mig tvåpunktsbältet och tittar ut genom sidofönstret. Ser äppelträdet där grenarna möts så jag kan sitta bekvämt där och läsa. Jag har en korg som jag kan hissa upp i ett snöre. Jag ser backen där pappa satt upp en gunga till mig. Där finns en bergskreva med grodyngel och där brukar jag sitta och tälja sälgpipor om våren. Jag ser de två vedtravarna som ligger med ett mellanrum lagom stort för en tioårig barnakropp. Där emellan får jag inte leka men det gör jag ändå. Längre bort skymtar jag kullen där jordkällaren är. Dit tycker jag inte om att gå, det finns spindlar där. Jag tycker inte om att ta bort stenen och sedan fatet från höganäskrukan, stoppa ner handen i den kalla vätskan med löv i och ta upp en saltgurka. Men från grästaket kan man hoppa med ett paraply i handen och leka Mary Poppins. Jag ser brunnen, tre cementringar djup. Den ska tömmas på vatten ibland och när det är för lite vatten kvar för att pappa ska kunna ta det med hinken ställer han dit stegen och jag får klättra ner. Det är sand på botten och långt upp till cirkeln med himmel.

Mamma startar bilen och vi far iväg på den smala grusvägen med grässträng i mitten. Förbi backen med bikuporna. Förbi tippen och banvaktsstugan där Janssons bor. Ut på stora vägen. Ringblommorna doftar och jag sjunger hela vägen hem. Jag sjunger "Sån't är livet".

Mitt korta minne

Ibland tror jag mitt minne är mindre än ett usb-minne. Nyss när jag borstade tänderna hade jag ett alldeles lysande uppslag till inlägg men var är det nu? "Connection lost".

Igår tänkte jag på något annat intressant som jag ville skriva om. "Access denied"

Ska jag behöva börja använda inspelningknappen på mobilen för att komma ihåg? Eller papper och penna?

*går och sandpapprar en pall istället*

Idag

Imorgon ska jag gå upp allra senast klockan nio. Check! Eller iaf tjugo över.
Äta frukost och klä på mig direkt efter frukosten. Check!
Sen ringer jag syrran och frågar om hon ska med till stan. Check!
Åka in och köpa skinn till sitsarna. Check!
Ta en promenad på söder, oavsett väder. Check! Fast det blev Gamla stan och det duggade.
Ha boken med mig och fika någonstans. Check! Gjorde det innan syrran kom.

Dessutom tränade jag innan jag åkte till stan, köpte ett par blå örhängen, tog en Starobrno på en uteservering och sen gick vi och åt. Avocadosallad med bacon, hur gott som helst. Och en Landsorts Lager.

När vi skulle resa oss stönade syrran. Hon hade fått ryggskott! Dubbelvikt lirkade vi ut henne från puben och tog oss mot pendeltåget. Hon höll mig under armen och det gick hyfsat och vi såg det ironiska i det hela och skrattade. En blind som leder en annan blind, liksom. Jag erbjöd mig att följa med henne ända hem men hon envisades med att klara sig själv. Det hade gått bra, jag pratade med henne nyss. Men där rök morgondagens plan på Life of Bellman, men det är lugnt, det kommer fler tillfällen. Undrar vad jag ska göra upp för plan för imorrn, det här var ju ett jättebra sätt att få fart på mig.

Imorgon

Jag har en plan. Imorgon ska jag gå upp allra senast klockan nio. Äta frukost och klä på mig direkt efter frukosten. Sen ringer jag syrran och frågar om hon ska med till stan. Oavsett vad hon svarar så ska jag åka in och köpa skinn till sitsarna. Ta en promenad på söder, oavsett väder. Ha boken med mig och fika någonstans. Då kommer det bli bättre och då kanske jag får ett energiryck när jag kommer hem också.

Rekreation eller frustration?

Semester. Undrar varför jag har det? Vad det är för vits med den. Är det bara för att man "ska" ha semester på sommaren och njuta av en massa saker som man inte gör annars? Jag skulle lika gärna kunna gå och jobba imorrn, det spelar mig ingen som helst roll. Jag hade en vecka i juni när jag var i Italien och det var mycket mer semester än de här två veckorna hemma i juli.

Jag blir bara frustrerad. Ju mindre press jag har desto mindre energi har jag att göra något över huvud taget. Dagarna går. Jag gör inte ett dugg. Så får jag dåligt samvete för att jag inte gör ett dugg. Och så går en dag till. Det finns saker jag vill och saker jag borde göra men det blir total stiltje och enbart obehag inuti mig. Jag blir förlamad. Jag känner mig instängd. Jag känner mig utstängd.

Det finns så mycket jag skulle kunna göra om jag bara hittade on-knappen. Spökpromenad i Gamla stan. Ringa P. Göra klart tavlorna. Sy. Köpa skinn till stolsitsarna. Brodera. Ta en öl på en uteservering. Läsa. Städa garderoben. Slipa barbänken. Måla om pallen. Ringa K. Åka till Birka. Köpa BH. Skriva. Plantera om murgrönan. Men inget gör jag. Inget vill jag.

Är det här resultatet av att vara jag? Är det här essensen av ensamhet?

Alla tider i livet har sina mönster. Det fanns en tid då semestern var något jag verkligen såg fram emot och när sista arbetsfredagen stod i ett förklarat ljus. När jag jublade när jag gick från jobbet och jag log emot trädgården som mötte mig när jag kom hem. Först trädgården, sen en man som stod och lagade mat och ungar som drällde in. Grillat kött, vin och långa, långa samtal interfolierade av barnens spring. Det var den tiden. Det är inte avsikten att låta bitter för det är jag inte. Det där är bara en sida av myntet och den som är lättast att komma ihåg. Som barndomens somrar som alltid var soliga. Men det hade ett stort värde och jag saknar det mycket. För sakna kan jag göra utan att vara bitter.

Det fanns en tid när semester betydde spänning och äventyr. När ryggsäcken var packad och InterRail-kortet och passet låg i säkert förvar i påsen närmast bröstet. När klockan var nästan 23 och natttåget skulle gå och kompisarna som inte skulle med stod på perrongen och kastade in öl efter öl genom det öppna fönstret så vi skulle klara första etappen.

Och nu är det den här tiden och det är ingen annan än jag själv som kan motivera mig och förändra mig, det är jag fullt medveten om. Det känns bara så jävla motigt.

Sommar i P1

Jag lyssnar i efterhand på Sommarprogrammen, tror jag har hört nästan alla. En del är bättre än andra. Tex är alla bättre än Prinsessan Birgittas... Det som hittills varit allra bäst lyssnade jag på igår och det var Morgan Allings program. Intressant berättelse, jättebra upplagt och musik som passade till det han sa och dessutom var bra. Missa inte det programmet!

Nu ska jag spela upp Salos program och göra en deg till sockerkringlor.

Balkongstolar

Min balkong är sällsynt smal, bara 90 cm. Men lång! 8 meter tror jag. Jag har förutom balkonglådor som hänger inåt en massa krukor med yvigt innehåll. Bordet jag har är ett som man hänger på räcket och alltså kan fälla upp och ner efter behov.

Nyss när jag satt där insåg jag något jag borde förstått för länge sen. Stolarna är för stora! Det skulle underlätta betydlig om stolarna var mindre och lite mindre klunsiga. Varför har jag inte tänkt på det förut?

Så nu ska jag ge mig ut på jakt efter små stolar, gärna såna där med ett litet runt ryggstöd. Och bara arselsbred sittyta. Lätta och ihopfällbara ska de också vara. Och i trä, tror jag.

Började söka lite på internet men har inte hittat något bra, än så länge. Men så glad jag blev att jag kom på det!

Edit: Kom på att en bild på stolen kanske vore på sin plats också.

Då - Nu

Lite information till er som växer upp i en tid där internet finns och där all information bara är en knapptryckning bort. Typ sl.se. Så här kunde det vara.

När jag skulle gå till busshållplatsen så fick jag antingen chansa att bussen skulle gå snart eller ha kommit ihåg att ta med en ficktidtabell som satt i ett fack vid bussens bakre dörrar. I den stod inte tider för alla hållplatser utan man fick själv räkna ut hur lång tid det tog från ändhållplatsen till ens egen hållplats.

För att förenkla tillvaron så tog jag min kamera med till busshållplatsen och tog en bild på tidtabellen på stolpen. (ja, det var ingen busskur där inte). Om jag just hade satt en ny film i kameran kunde det dröja några veckor innan jag fotograferat upp alla 36 bilderna på rullen. Man tog inte så många som man gör nu med digitala kameror när man kan radera med ett knapptryck. När filmen var slut stoppade jag den i väskan och tog den med till fotoaffären. Som hade öppet till 18. Sen dröjde det en till två veckor innan jag återigen kunde traska dit och hämta mina 36 bilder.

Bilden på tidtabellen satte jag sedan upp på insidan av ytterdörren. Sen kom vintertidtabellen....

14 trådlösa nätverk

Om jag kollar så finns det fjorton trådlösa nätverk som min dator får kontakt med. De flesta är skyddade så jag inte kan använda dem, men vid något tillfälle när jag hade problem med min router så hittade jag ett som jag kunde låna lite.

Det är kul att se vad folk döper dem till. Maria, Linda och Lina kan jag förstå. Sen har vi någon som tydligen är så djupt troende att han döpt sitt nätverk till AIK. Wardog heter en. Men den roligaste är i alla fall GAYJOUREN. Hur tänker man då? Liksom.

Hemma på min gata

Hemma på min gata är det öde denna fredag i juli. Molnen har skingrats och vi borde kanske ha gått på Life of Bellman idag, syrran och jag. Men vädret kändes instabilt och att sitta ute i ösregn kan vara lite trist så vi sköt på det.

Funderar lite på Trollets tankar om livsavgörande beslut. Eller händelser. Känns som märkligt oprövad mark och lite märkvärdigt. Mig har det väl inte hänt något. Jag har väl inget att säga i sammanhanget. Tänker på Mea och hur lika vi är i mångt och mycket och att jag gillar henne. Också. Det känns som jag har fått en massa vänner här, av olika sort, olika intensitet och olika stilar. Ett liv i miniatyr. En essens av andra och andras liv. Jag trivs att vara här.

Oföretagsam

Jag avskyr mig själv när jag kommer in i det här stadiet. Oföretagsamma stadiet. Tänker att jag ska göra en massa men gör inte ett dugg. Hittar på både möjliga och omöjliga ursäkter för att inte göra något. Vädret. Hur jag mår. Vad klockan är. Om affären verkligen har öppet. Om bussen går. Om jag orkar. Har inga ägg. Är det verkligen nödvändigt. Det är bättre att göra en dag när solen skiner. Det är för regnigt för att göra det. Har ingen bussremsa. Det är för långt bort.

Gör något totalt oviktigt istället, som att blogga, läsa dn.se för femtioelfte gången. Loggar in här och där i onödan. Läser några sidor i boken. Klär mig så småningom. Borstar håret efter mycket om och men. Kliar myggbett. Äter en tallrik fil. Går ut på balkongen. Går in igen. Bläddrar i en annan bok. Skickar sms. Går ut på balkongen. Hämtar posten. Smsar igen.

Och så låter jag bara tiden fly mig på ett obehagligt sätt. För jag kan minsann göra ingenting utan att det gör något ibland. Men i den här oföretagsamma sinnesstämmningen blir allt bara obra.

Uppryckning nu! Marsch pannkaka! Ge dig iväg! Gör nå't vettig! Seså!

Video

Den här bröllopsvideon syns på många bloggar just nu och jag förstår varför när jag tittar på den. Den är så livsbejakande och glädjefylld!

Fyllt klart

Nu har jag sällat mig till skaran som har en spikmatta. Fick den i present av stora grabben. Har provlegat och såg tydligen ut som ett omvänt piggsvin på ryggen, men skönt var det.

Det var önskemål om glassbomb till efterrätt och det gjorde jag så gärna. Det går fort och lätt och är vansinnigt gott.

Förra veckan, när jag fyllde år, så hade C fått dispans från att komma med frukost på sängen, jag tyckte det var onödigt att hon skulle gå upp så tidigt. Istället mötte mig det här när jag öppnade ytterdörrn. Drink med sugrör, nötter, paket och kort. Det smällde högre än en svettig ostmacka som smular i sängen. Och så lagade hon middagen. Skönt, nu är det ett år till nästa gång

Helga Gregorius

Jag har nyligen läst om Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, det var länge sen jag läste den första gången. Just nu läser jag Gregorius av Bengt Ohlsson. Den boken är en parallell berättelse men ur Gregorius synvinkel. Gregorius som många, särskilt Doktor Glas, tycker är förhatlig.

Doktor Glas ogillar dessutom att han har gift sig med den mycket yngre Helga som han själv hyser varma känslor för. Det är intressant att se Gregorius perspektiv, lära känna honom som person och förstå hans stora osäkerhet som präglar honom som människa.

Då är det två av de tre huvudpersonerna som har fått komma till tals. Men Helga då? Vad tycker hon om saker och ting? Jag har tagit den första händelsen i Hjalmar Söderbergs roman där hon finns med och skrivit en början på hennes berättelse.

Min hand trycker ned handtaget, jag tar ett djupt andetag och går in i väntrummet. Strax slår jag mig ned på en av de lediga stolarna, knäpper händerna i knät och stirrar på dem. Allt för att inte se de sjuka kroppar som sitter alltför nära mig i det dunkla rummet utan dagsljus från fönster. En dam klädd i svart hostar ihållande mitt emot mig, jag lyfter blicken och ser hennes stora kropp rista i stolen så att dubbelhakorna dallrar. Hon är artig nog att hålla en spetsnäsduk över sin mun och torkar lätt mungiporna när hostanfallet är över.

Vad gör jag egentligen här? Vad får mig att tro att Doktor Glas ska kunna hjälpa mig? Är det för att jag har hört honom i en diskussion där jag tyckte mig förstå att han ömkar kvinnors svåra situatuion? Jag har också sett hans ögonkast åt mitt håll och mer än gång har jag sett lystnad i hans blick när han betraktat mig när han tror sig vara osedd. Ska jag nu utnyttja hans förmodade känslor för mig? Ja, det ska jag! Jag ser ingen annan utväg. Någon måste lyssna på mig och han med sin läkared är mitt enda val.

Doktor Glas bjuder nästa på tur att komma in och jag ser av hans korta nick att han noterar min närvaro. Fler personer har efter mig kommit in i väntrummet, en dam i violett klänning med ett barn vid sin sida. Barnets ögon blänker feberblanka och hans kinder lyser lika röda som vinteräpplen om hösten. Damen med hostan kommer ut från doktorn och jag vinkar vänligt åt damen i violetta klänningen att gå före mig.

Slutligen är bara jag kvar i rummet och det mod jag trodde mig äga när jag klev innanför dörren har sipprat ned i golvspringorna och blivit till intet. Stammande säger jag till Doktor Glas att jag trodde mig vara förkyld men redan känner mig bättre. Kanske var det bara andnöd av den branta backen upp till Köpmangatan som förledde mig att tro att jag var sjuk. Han ser noga på mitt ansikte när jag säger att jag ska komma åter imorgon istället.

Ett tygstycke

När jag var liten hade vi ett stycke tyg hängande på väggen. Det var olika grönsaker på svart bakgrund. När min mamma dog när jag var 18 var det en av de få saker jag tog på bouppdelningen. Sedan dess har den legat i en låda.

Nu tänkte jag använda det så välbekanta tyget att göra två tavlor av, en till syrran och en till mig.

När jag stod och tvättade det för hand så steg en doft upp från det. Som om det tvättmedel mamma använde fortfarande lämnade spår. Det blev en så tydlig mammadoft. För det är nog hon som senast tvättade den tygbiten. Det kändes nästan lite högtidligt.

Parkering

Jag har ofta tur när det gäller att hitta en ledig parkeringsplats. Det är nämligen så att när jag kör in i garaget eller vad det nu är så tänker jag: Nu kommer jag hitta en parkeringsplats! Och så gör jag det. Visst är det märkligt? Och praktiskt.

Fickparkerar gör jag bara när jag har svala kläder på mig. Jag har nämligen ingen styrservo så jag måste veva runt med ratten många varv och blir alldeles svettig.

Igår var det en vanlig lucka jag skulle in i. Den var inte så stor för det stod något jeepaktigt bredvid. Och i vitögat ser jag en liten gul bil där också. Men jag beräknar att jag ska få plats utan besvär och utan att köra över den gula bilen och det funkar. Jag brukar vara hyfsat bra på att veta var jag har hjulen. Det är skillnad med C som har så nytt körkort och inte så mycket vana, hon liksom söker upp groparna i gatan. Magnetiskt liksom.

Jag kliver ur bilen och ser att jag parkerat perfekt bredvid den gula bilen. Helt perfekt!

Det är inte arrangerat, jag lovar.

Bloggcirklar

Det är intressant att se hur kretsarna runt oss bloggare ser ut. De flesta har ju några som de länkar till och i en del fall länkar tillbaka.

Jag ser de här kretsarna som cirklar som går i varandra. Många på min lista länkar till varandra men även till några andra. Då blir det en ny cirkel. Ofta rör jag mig bara inom mina egna cirklar. Om man kliver för många steg bort så blir det helt plötsligt ointressant. Då blir det bloggar som inte faller mig på läppen. Husdjursbloggar. Bebisbloggar. Samhällskritiksbloggar. Någonstans på vägen har det liksom vägt över. (oj, det var jättesvårt att försöka förklara det här!) Ibland blir det precis tvärtom, jag klickar på någons länk eller en kommentar och hittar ett guldkorn.

Sen finns det "stora" bloggar, där är jag oftast bara en betraktare. De är roliga att läsa men jag kommenterar nästan aldrig på dem, läser bara. För min del har jag dem inte ens bland mina blogglänkar utan jag har vanliga bokmärken på dem. Det är inte viktigt när jag läser dem. Däremot finns det somliga som jag vill se direkt när de har skrivit något nytt.

Det har varit lite prat här och där om just länkandet. En del tycker att "om jag länkar dig så länkar du mig". Det tycker jag inte alls är nödvändigt. Jag tycker var och en får bestämma själv vad de vill ha snabbvägar till och vad de vill visa att de läser. Fast jag blir väldigt stolt och glad när jag finns i någons lista, särskilt hos personer som jag själv tycker mycket om.

För mig är det inte viktigt hur många som läser det jag skriver, bara några gör det. Jag tror jag skulle bli skraj om det var allför många. Känna mig pressad och vara tvungen att prestera. Nu gör jag precis som jag vill och det trivs jag utomförträffligt med!

Helt plötsligt...

..fick jag en så oemotståndlig lust att kyssa en man med skägg. Shit.

Hur en måndag försvann

Ibland blir det mer än jag tänkt mig. Men det är bra!

Min första semesterdag och jag sov ända till 9. Sen åkte jag och tränade och efter det hade jag stämt träff med syrran på ett köpcentrum. Jag behöver en ny handväska eftersom den gamla gått irreparabelt sönder. Jag sliter ut en sak av varje sort i taget så det jag hade i reserv var en gräslig kasseliknande sak som jag fått från en bokklubb. Syrran följer så gärna med när det gäller att shoppa. Jag handlar bara när jag måste.

Väskaffär 1 hade två lämpliga objekt, dock lite på dyra kanten. Väskaffär 2 hade ett möjligt objekt och ett till fast i fel färg. Väskaffär 3 hade inget. På vägen tillbaka till Väskaffär 2 hände något. Vi gick liksom in en klädesaffär. Sen var vi på något magiskt sätt i ytterligare en och där var vi hur länge som helst. Min syrra är den mest perfekta personal shopper som man kan ha. Hon har bra smak och öga för vad som klär mig. Hon är dessutom duktig på att fatta när vi har olika smak och inte propsa på att hennes gäller utan kan komma med saker som bara jag gillar. För kommer med saker gör hon, hela tiden! När jag har gett upp för länge sen kommer hon med nya grejor att prova.

När det har gått nästan fyra timmar har jag fortfarande inte köpt någon handväska kommer vi skrattande på när vi vilar oss på en bänk och äter glass. Men väl två kjolar och en tröja. (blev det inte mer? jag som har provat miljoner saker). Gick in och köpte väskan i Väskaffär 2. På väg till garaget gick vi in och provade BH till mig. Ja, det var jag som provade och hon som sprang och hämtade nya storlekar. Men att köpa BH får bli ett projekt för en annan av mina semesterdagar, orkade bara inte mer!

Orkade inte ens handla bröd på vägen hem och det var ju dumt för nu måste jag baka istället.

Filmtrög

Jag upptäckte just ett ord jag inte hört förut. Filmtrög. Jag är med på en ställe som heter Filmtipset för att jag tittar så väldigt lite på film och behöver bli inspirerad. Man får betygsätta de filmer man sett och med det som utgångspunkt ser man hur mycket man "borde" gilla en viss film med hjälp av färgmarkeringar. De har även filmerna som går på teve listade. Nåväl, jag läste lite recensioner där och någon skrev att han var just filmtrög. Så bra! För det är precis det jag är. Jag fattar inte så bra. Vilka som är på vems sida, varför de gör så och hur det hänger ihop. Om någon är dubbelagent eller byter sida så blir jag helt förvirrad. Jag tycker slagsmål och blod är ointressant och är i största allmänhet inget trevligt sällskap i filmsoffan. Jag är nämligen filmtrög!

Mitt relativa ointresse gör också att jag inte kan namn på skådespelare. En gång såg jag en film hemma och berättade om den på jobbet. Förklarade handlingen och sa att han som hade huvudrollen såg ju rätt bra ut. Då hördes ett samfällt skri från mina kollegor Meh! Det var ju Kevin Costner! Jaha!

Eftersom jag ser så lite film är jag inte så härdad. Jag verkligen hoppar till när något oväntat händer. Jag blundar om det blir äckligt. Jag gråter när det är sorgligt. Jag skrattar ibland på olämpliga ställen för att jag har sett något som jag tycker är kul. Synd att ingen annan såg det bara.

I går gick Memento på teve. Den såg vi, C och jag. Jag tyckte den var bra och vi kompletterade varandra, hon fattade en del och jag en del annat. Och ingen av oss blir störd av att den andre pratar heller.

Undrar om jag ska se på film idag med?

47 sekunder

Ibland när jag duschar har ingen på våningarna under mig gjort det. Lortgrisar. Det tar 47 sekunder innan varmvattnet kommer upp till mig. Och du ska inte tro att jag är förtänksam och sätter på vattnet innan jag kliver in i duschen. Nejdå, jag står där och spolar kallt-ljummet vatten på mina fötter tills de där 47 sekunderna har gått.

Man kanske skulle kunna göra en uträkning på hur lång väg vattnet tar? Om man vet hur många bar det är och hur lång tid det tar innan vattnet kommer fram. Eller, det kanske inte har något med vattentrycket att göra? Och förloras vattentryck när det måste gå uppåt, det måste det väl göra? Eller så ska jag skaffa mig något nyttigare att fundera på.

Jobbekymmer

Vi går inte så bra ihop, min chef och jag. Jag har varit van att mer eller mindre sköta mig själv och oftast bara kommit till min chef när det varit något jag behövt hjälp eller stöd med. Reda ut något jag inte fattat, särskilt när det kommer till strategi och politik på jobbet för när det gäller sån't är jag inte tillräckligt listig. Jag tror gärna att alla är uppriktiga och att vi jobbar mot samma mål, men så är det ju långt ifrån alltid.

Sedan ett år tillbaka har jag en chef som jag verkligen inte funkar ihop med. Hon är ny som chef och jag var beredd på att det skulle märkas. Det är okej, alla är vi barn i början. Vad jag inte var beredd på var att hon vill detaljstyra utan att ha kunskap om vad hon styr. Att hon har kontrollbehov alternativt inte litar på mig för fem sekunder. Hon började med att meddela att för att få jobba övertid så måste jag ha ok på det innan. Jag vet att det är vanligt men jag har tidigare bedömt själv. Hon ifrågasatte om jag skulle ha övertidsbetalt, hon ifrågasatte min arbetstid. Det enda hon inte ifrågasatt är min kompetens och det ska jag väl vara glad för. Dock försvinner mycket av motivationen för mig och jag resignerar och gör ett sämre jobb. Jag tar inte samma ansvar längre.

Förra fredagen blev jag "inkallad". Jag hade skickat ett mejl som jag inte borde ha skickat. Jag kan hålla med om att det inte var det smartaste jag gjort (det var politiskt inkorrekt) men att ge mig en uppsträckning så att jag kände mig som en barnunge kändes mer som revirmarkering än något annat. Jag svarade emot, med viss återhållen ilska, och bemötte sakfelen men jag kände mig fortfarande stukad inombords. Jag har gjort minde bra saker tidigare på jobbet men de chefer jag haft tidigare hade en annorlunda attityd. Jag kan skämmas alldeles själv, utan att någon trycker in det i mig.

Min situation är komplicerad. Jag håller på att rationalisera bort mig själv nämligen. Jag vet inte om jag kommer ha ett jobb att gå till i höst. Så jag borde vara smart och smidig och gå med på allt och le hela tiden, men jag fixar inte sån't. Så risken finns att det är jag som ryker när en tjänst av två ska bort.

Jag har dock lyckats övertyga mig själv och därmed indirekt min omgivning att det inte är självklart att det är just jag som ska gå. Från början tyckte jag det var uppenbart eftersom det är mina specifika uppgifter som försvinner. Men vi är två och det heter att vi är en grupp även om min kollega gör andra saker. Jag kan mycket av det hon gör. Helt plötsligt insåg jag att det var korkat att hela tiden prata om det som om att det var jag som skulle gå. Det kunde bli självuppfyllande Jag började prata om "oss" och "vi", att någon av oss kanske måste sluta. Det gör i alla fall att det känns lite bättre, inuti mig. Det kanske känns sämre för min kollega men i det här läget tänker jag inte vara "snäll", jag tänker kämpa för mig. För som arbetsmarknaden ser ut nu, att vara i min ålder och ha en kompetens som är smal är inte den mest lyckade kombinationen att bli arbetslös i.

Oj, vad skönt det var att sätta det på pränt. Nu var min hörna verkligen en sorteringplats för mina tankar, som den ska vara.

Chefer

Hur har ni det med era chefer? Har de koll på när ni fyller år och säger grattis? Säger de "trevlig semester" sista arbetsdagen? Frågar de hur jobbet funkar vid andra tillfällen än när de har eget intresse av att veta? Säger de någonsin "bra jobbat"? Äter ni lunch eller fikar tillsammans ibland?

Jag bara undrar.

Det ringde på dörren

Det ringde på dörren och jag blev nästan rädd. Det ringer aldrig på dörren utan att jag vet vem som kommer. Så oerhört trist egentligen. Det är olika perioder i livet, en del är dörrringarperioder och andra är det inte.

När jag var liten ringde det ofta på dörren. Mina kompisar, mina syrrors kompisar, mammas väninnor och våra släktingar. Ofta helt apropå.

När jag var ung vuxen var det polare för hela slanten som ringde på. En gång var det grannen på tre trappor som hade famnen full med tulpaner till mig. Och jag menar famnen full. Efteråt förstod jag att han hade plockat dem själv. I planteringen på Mariatorget. En annan gång var det Tomas på två trappor. Han hade blivit knivskuren i handen. Ett ganska långt sår från tumvecket in mot handflatan. Jag tyckte han skulle sy men det tyckte inte han. Han var inte så nykter och satt och spretade med fingrarna så det blödde ändå ymningare. Till sist lyckades jag lägga om det någorlunda och han gick upp till sig. Där satt jag i mitt nedblodade kök och när allt var över var jag faktiskt tvungen att sätta huvudet mellan benen för att inte svimma. Men jag lyckades hålla det ifrån mig så länge det var nödvändigt. Det är det som gör att jag tror att jag skulle fixa att vara logisk och göra rätt saker om jag kom först till en olycka.

När mina barn var små och vi bodde i radhus plingade det på dörren. Eller så hojtade någon eftersom dörren väldigt ofta stod öppen. Ungar av alla åldrar och grannar. Prata, låna saker, diskutera, bjuda in och allmän rådgivning.

Men här, där jag bor nu, ringer det aldrig på dörren. Det är inte många av mina grannar jag känner, de flesta vet jag inte ens vilka de är. De ser så likadana ut. 30-åriga grabbar med sneakers och kortklippt/inget hår. Unga tjejer med karriär i blicken och hastiga steg. Har jag mött dem förut så kanske jag inte känner igen dem nästa gång. Åkte hiss med en tjej förra veckan och sa att jag inte kände igen henne. "Men jag känner igen dig" sa hon. "Du tog soppåsen åt mig en gång och det glömmer jag aldrig". Justja, jag skulle ju ändå åt det hållet och det var ju onödigt att vi gick båda två.

Nu ringde det på dörren och det var en i styrelsen som gav tillbaka nyckeln som fönstergubbarna har haft. Så ospännande.

Min balkong

Jag skulle inte kunna bo i en lägenhet utan balkong, jag skulle känna mig instängd. Även om jag inte är ute på den jämt och ständigt så finns den där. Jag bor vid en ganska trafikerad gata så det är inte tyst och lugnt därute. Det blåser ofta eftersom balkongen är helt utan sidoskydd och räcket är bara smidespinnar. Men jag trivs där ändå. Den är smal men jättelång, den går runt hörnet på huset. Längst in mot gården där ena kortsida är har jag ett bord och där äter jag ibland. Där växer ett rådhusvin som i år har fått sällskap av en krasse.

I en kruka har jag en spikklubba (datura). Trots att den är rätt dyr och alltid dör över vintern så köper jag en ny varje år. Den finaste jag haft var lilaröd. Den jag har i år har inte börjat blomma än men den ska vara gul. En gång sökte jag information om den på internet och då stod det "man kan bli lite konstig om man luktar på den för länge". Jojo.

Något jag alltid vill ha är Heliotrop. Dess doft förtrollar mig och känns över hela balkongen. En stor kruka gräs har jag, den överlever vintern. Jag tycker om att se den börja gro på våren och gillar vipporna som rör sig i vinden.

Här är lite bilder från nyss, utom den första som är den vackra spikklubban för några år sen.

Inte vara i vägen

Många av de egenskaper jag har känns väldigt motsatta. Till exempel gillar jag att vara i ett stort sällskap, berätta något, få alla att skratta, vara i centrum. Dess andra, motsatta, sida är att jag inte vill vara till besvär, inte ta plats. Inte ta plats för någon annan. Som om jag inte har rätt till det. Ligga i ytterfilen. Fickparkera länge så andra får vänta. Om jag ber om hjälp med något och så visar det sig vara lite besvärligare än jag tänkt så säger jag "strunta i det". För varför ska de ha besvär med något som jag vill? Dumt tänkt, det vet jag rent logiskt, för jag tycker själv om att hjälpa andra och det är fräckt att förneka andra det nöjet.

Cirkel

Jag är på väg in i en ond cirkel. Kroppsligt ond cirkel. Har ingen vattengympa på sommaren och tränar alltså bara två gånger i veckan. Har dessutom slarvat med konditionsträningen. Skälet till det är att jag så lätt tar till mig när någon säger "man måste träna minst 20 minuter för att det ska vara någon idé", istället för att lyssna på dem som säger "lite är bättre än inget". Jag är bekväm och väljer lättaste utvägen.

Det här sammantaget gör att jag har ondare i ryggen och ondare i ryggen betyder böjdare i ryggen. Och böjdare i ryggen gör att jag får ont i benen. Och därför håller jag mig mer stilla, väljer att sitta framför datorn för då gör inget ont, och jag märker inte att jag är böjd. Och ju mer jag sitter där desto mindre har jag lust att göra saker där jag märks. Vara bland folk. Handla. Röra mig.

Jag måste ta mig ur cirkeln. Göra en öppning. Peta hål. Jag ska.

Att se fram emot

Han som skickade MMSet på havet har ringt. Han berättade att han just skrivit klart en låt och undrade om jag ville vara med och köra på inspelningen. Oj! Hade ingen aning om att han skrev musik och sen sjunger jag kanske inte tillräckligt bra för att höras. Men jag antar att det är någon sorts hemmastudio så det är väl inte så allvarligt kanske. För tackade ja, det gjorde jag! Det är spännande att se hur sån't går till. Sen pratade vi lite till och det slutade med att vi ska gå på en konsert i början på augusti. Jätteroligt det med!

Här sitter du och njuter

Så tänkte jag när jag nyss satt på bänken mittemot och läste ut boken. Solen värmde, vinden svalkade och jag tänkte tillbaka på en njutningsfylld helg.

I lördags var syrran och jag och skulle titta på huset vi hade som sommarstuga mellan jag var 7 och 12 år. Den var borta. Väldigt borta. Där den en gång legat var nu ett stort grustag. Åkrarna var förvandlade till grusig mark och där bikuporna en gång var syntes inga flygfän. Den röda stugan med vita knutar ersatt av en plåtbyggnad. Det kanske så det ska vara, minnesbilden av barndomen ska vara som den var då, inte ses med åldrade ögon. Vi vände om och försökte hitta badplatsen men där såg ut att vara ett hus. Slog oss ned på en grön plätt och drack kaffet ändå. Tallarna doftade barndom och smultronen likaså.


Åkte till min bästis B och fyllde mina batterier med ny energi. Förhoppningsvis fylldes även hennes. Hon är en mästare i köket. En förrätt av parmaskinka och mozzarella på en bädd av ärtskidor överströdd av rostade pumpakärnor. Den åt vi på verandan. En ljummad skaldjursallad åt vi vid köksbordet. Nyplockade blåbär och jordgubbar med grädde åt vi i växthuset. Och så pratade vi, hela tiden om intressanta och tänkvärda saker. Ren njutning.

Min bästis

När jag föddes sprang mina storasystrar ner till parken och ropade " vi har fått en lillasyster, vi har fått en lillasyster". Då låg min blivande bästis B fortfarande i sin mammas mage, där i parken. De fyra månader som skiljer oss åt har jag utnyttjat många gånger. Men å andra sidan var hennes pappa polis och det smällde högre för det mesta.

Utom en gång när vi fått låna ett hockeyspel. Jag envisades med att göra mål på min egen målvakt hela tiden. B sa att det var fel men då hävdade jag att jag visste bäst för min pappa hade varit ishockeyspelare när han var liten. Så det så.

Jag var väldigt mycket tillsammans med B och hennes familj. Min mamma jobbade och hennes var hemma så det hade väl sin betydelse. Jag var nästan som ett fjärde syskon i familjen. Fick följa med till Gröna lund i min mörkblå finkappa och näthandskar. Blev hämtad vid busshållplatsen med moppe när de var i sitt sommarkrypin. Glasspaketen delades i fyra lika delar. Bs mamma var väldig smart när hon skulle vara rättvis. Hon numrerade tallrikarna i huvudet och så fick vi säga ett nummer och fick en tallrik. Ingen bråkade om att någon fått större bit då, vi hade ju valt själva tyckte vi.

I mellanstadiet flyttade B en bit bort och vi kom ifrån varandra lite. Hon fick nya, balla, kompisar.

I tonåren var vi tajta igen. Gjorde batiktröjor i hennes kök. Var ihop med två killar som kände varandra och hyrde bil och bodde på pensionat i Krokek. Gick på disko. Målade hennes Spikahyllor illröda och spelade Lola med Kinks på grammofonen tills grannarna sa till.

Sen fick hon barn i dryga tjugoåren och blev lite stadgad. Det var inte jag. Då blev vi lite mer sporadiska igen. Och under en massa år så hördes vi bara någon gång om året kanske, men varje gång var det som vi hade pratat igår.

Nu träffas vi lite oftare och jag är så otroligt glad över henne. Förutom att hon är en sympatisk person som tänker och ifrågasätter så är hon också en mycket värdefull länk till barndomen.

Imorgon ska jag träffa henne och jag gläder mig redan.

Inglisch vörsuss svidisch

Jag tycker om det svenska språket och tycker att man ska använda svenska ord när det finns sådana. Inte använda engelska uttryck i tid och otid och framförallt inte svenska till dem genom att böja dem på ett omöjligt sätt. Nu är jag fullt medveten om att jag gör det själv, särskilt på jobbet men jag försöker stå emot.

Efter en tid försvenskas ord och blir en del av språket och det är okej i de fall där det inte finns någon fullgod svensk synonym. Som tejp. Fast det ska stavas så och inte tape. Mejl har jag också accepterat, men inte mail. E-brev som väl är den svenska synonymen är lite för otymplig.

Något jag lagt märke till bland bloggar är svensk stavning av ett engelskt uttryck. I liten mängd funkar det men alltför talrik användning stör mitt läsande. Jag måste läsa bokstav för bokstav för att förstå vad det står. Likaså har jag svårt för texter skrivna med enbart gemener och har den sen inga skiljetecken så är det kört. Jag slutar läsa. Det blir absolut inget flyt i en sådan text, ögat finner aldrig en vilopunkt och hjärnan får anstränga sig för att pussla ihop meningarna. Versaler och punkter har en uppgift att fylla.

Kitt och knyla

Våra ytterfönster är tillbaka! Tack och lov eftersom det varit ganska svalt i köket där hela fönstret var borta och det satt en dumstrut som skydd bara.

Så nu har här tvättats fönster. Jag tog fönstren i rummet direkt när jag kom hem och nu efter middagen fick C hjälpa mig med köksfönstren. De är nämligen utåtgående så man måste luta sig ut genom den ena fönsterhalvan för att tvätta den andra och på tredje våningen känns det lite vanskligt. Första året (vilket hon alltid påminner mig om) fick hon ha skärp på sig och så band jag fast ett snöre i skärpet! Haha! Vilken säkerhetsåtgärd. Idag blev det fnissanfall istället. Jag bad henne hålla utkik efter små fläckar med kitt. Och kitt var uppenbarligen ett nytt ord i hennes vokabulär för hon tyckte jag sa shit. Sen hade jag ner en kryddburk från kylskåpet och skrek till för det gjorde ont. Den hamnade rakt på knylan. Och det kanske inte är något ord men det sa min mamma och det gör jag. Den där knölen på utsidan av foten.

Jag har hittat gula gardiner! Så ni alla mina personal shoppers kan sluta leta. Lite för mörkgula egentligen men det funkar. Linne, ett av mina favoritmaterial dessutom. Har köpt tyg till ett överdrag till jättekudden också. Nu ska bara allt upp och göras iordning, det kan ta sin lilla tid förstås.

Rörelseautopilot

Om man tänker efter så är det mycket man gör utan att tänka hur man gör det. Nu menar jag inte självklara saker som att gå och andas och inte ens att köra bil. Utan mer vardagsrörelser. Hur man utan att titta och utan att tänka tar fram saker i köket med väl avvägda och precisa rörelser. Jag vet att jag tänkte på det när jag flyttade in här, hur lång tid kommer det att ta innan kroppen rör sig vant. Tar rätt antal steg mellan möblerna, svänger i mörkret på väg till toaletten på natten.

Idag när jag skulle träna så kom jag på att nu hade min hjärna fått in snitsen på vad som är mest praktiskt och tidseffektivt i omklädningsrummet. Väskan där, ta upp ditten, häng upp datten, ta av och på kläder. Jag trivs när autopiloten är på, då kan jag fundera på annat istället.

Oleende

Ibland möter jag en man vid kaffet på jobbet. En liten man i en liten kostym. Jag har aldrig sett honom le. Han öppnar aldrig ett samtal.

Varje gång vi är samtidiga på någon plats så pratar jag med honom. Kommenterar något i omgivningen. Skojar. Ser honom i ögonen och ler. Han svarar men ler aldrig.

Jag har gett mig fan på att jag ska få honom att le. Sen är jag nöjd.

Gula gardiner

När jag vill förändra hemma så byter jag färgtema i rummet. Möblerna är träfärgade. Ja, björk om det ska vara noga. Väggarna är svagt gula och golvet är det gamla trägolvet som är framtaget och slipat. Det är en bra bas för att kunna variera resten. Just nu har jag mitt gröna tema. Grön matta, ljusgröna tunna linnegardiner. Gröna kuddar. En grön lampskärm. En grönvit pläd. Det räcker för att ge en sorts karaktär till rummet. Sen har jag en blå och en röd variant också. Det är inte mycket saker att byta när jag får lust med en annan färg. Då får jag ett helt annat rum.

Men nu vill jag ha gult. Solgult. Knallgult. Gult är för övrigt min älsklingsfärg. Jag har en gul matta som jag köpte för länge sen. Jag har en gul liten filt. Kuddar som är gula kan jag nog fixa till. Men gula gardiner? Jag har tittat efter solgula gardiner länge nu men inte hittat några. Ska det behöva gå så långt att jag ska behöva sy själv? Jag har högt i tak så de måste vara 250 cm långa.

Har du som shoppar omkring sett några gula gardiner till mig? Var? Berätta!

Kalashelg

Både lördag och söndag har jag varit på födelsedagskalas. Vi firade min förstfödde och hans flickväns 30årsdagar och min systerdotters 26e. Två trevliga tillställningar och framförallt goda! De är så suveräna på matlagning att min blodpudding bleknar vid jämförelsen. Ser inte tårtan god ut?

Gemenskap

Att vara gemensam med någon är härligt. C och jag har språk som ett av våra gemensamma intressen.

Ibland när jag läser något intressant i tidningen på morgonen så ringar jag in det eller skriver en kommentar. Hon läser tidningen efter mig och sen kan vi prata om det till middagen.

Nu när de håller på att kitta om och måla ytterfönstren så har vi dumstrutar utanför några av fönstren och Cs fönster funkar inte så bra att öppna. Det har varit varmt i hennes rum och hon vill ha dörren öppen på natten. Men om jag är uppe när hon lägger sig så vill hon ha den stängd. Häromdan satt en grön klisterlapp på dörrposten till toaletten. Öppna min dörr. Då gjorde jag det när jag la mig. Nu ser jag att hon lagt till text. Säg att du vill ha mig här... osv, Jag ler när jag ser det.

Hon kommenterar saker hon läst och sett som hon tycker är tokiga. Texten i tunnelbanan som rullar fram innan tåget kommer, när det är korta tåg, har hon roligt åt. "Gå mot perrongens mitt och gå inte på den vita kanten av säkerhetskäl" Då säger hon: Jag undrar vad som händer i ändan av perrongerna som är så farligt? Då ler jag.

Armémuseet hade en reklamkampanj förra året där det stod "Sveriges sista krig...". Hon kunde inte låta bli att mejla dem och fråga om de visste något som svenska folket inte visste. Om de hade en spåkula och kunde förutsäga att Sverige aldrig mer skulle kriga. För annars hade de ju skrivit Sveriges senaste krig.

Våra sms till varandra kan vara roliga också. Iofs suddar hon ut mina men ett har hon sparat länge nu. Det där när jag skrev Ök.

En fredag i juli

En härlig fredag är snart till ända.

För en gångs skull (på senaste tiden) kände jag mig nöjd när jag gick från jobbet. Hade betat av ett jobb som fått vänta för att annat var viktigare men nu gjorde jag det klart och klappade mig själv på axeln. Att någon annan skulle göra de är att vara utopisk.

Köpte en tavla i den lokala konstaffären, den blir en bra present imorrn hoppas jag. Om inte får de väl byta och lägga till 14000 och ta den där superläckra istället.

Satt på balkongen och läste en stund och kände ögonen smalna. La mig på sängen och för en gång skull somnade jag mitt på blanka eftermiddagen. Ljuvligt.

Åkte in till stan och åt middag med min dotter istället för att laga middag hemma. Det är så trevligt när vi är på tu man hand på annan plats än hemma. Sa till henne innan vi åkte att det är som att gå på date. Vi pratar mer och närmare när vi är på annan plats. Sen var det kanske nyttigt för henne som har en släng av kontrollbehov att gå till tunnelbanan utan att veta när den gick och inte ha bestämt innan var vi skulle äta. Vi gick tills vi hittade något som båda gillade.

Sen drog hon vidare med sina kompisar och jag återvände hem. Till boken och datorn.

Böcker jag läste första halvåret

• Katedralen vid havet - Ildefonso Falcones
• En liten hattaffär på hörnet - Marita Conlon-McKenna
• Norwegian wood - Haruki Murakami
• Huset vid Flon - Kjell Johansson
• Fällan - Michael Connelly
• Doktor Glas - Hjalmar Söderberg
• Bilden av Phoebe - Kim Edwards
• Den skarpa eggen - Philip Pullman
• Allt för min syster - Jodi Picoult
• Den besynnerliga händelsen med hunden om natten - Mark Haddon
• Guds barmhärtighet - Kerstin Ekman
• Messias - Boris Starling
• Främmande fågel - Anna Jansson
• Glasbruket - Arnaldur Indriðason
• På slaget tolv - Nora Roberts
• Guldkompassen - Philip Pullman
• Ut ur skuggan - Jessica Kolterjahn
• En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie
• Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap - Mary Ann Shaffer
• Den stängda boken - Jette A. Kaarsbøl
• Millennium - Stieg Larsson
• En värld utan slut - Ken Follett
• Mig äger ingen - Åsa Linderborg
• Lördag - Ian McEwan
• Nu vill jag sjunga dig milda sånger - Linda Olsson
• Den trettonde historien - Diane Setterfield

En hobby

En annan hobby jag har är är att göra vin. Det var extrapris på russin så jag köpte tre kilo. När jag köper sådär mycket så undrar jag alltid om kassörskan funderar över vad jag ska ha dem till.

Först gör jag en liten förjäsning i en flaska. Lite russin, vatten och vinjäst. När den jäser fint är det dags för resten av russinen att bli blötas upp lite och sen köras i mixern. Hett vatten över och när det har svalnat så häller jag i flaskjästen, vinsyra och jästnärsalt. I två dygn får det jäsa vilt i en stor hink med lock.

Idag har jag silat bort fruktmassan och hällt vätskan på en plastdunk med jäsrör. Nu längtar jag bara efter att trycket ska byggas upp i den så jag får höra det första pluppet. Jag gillar verkligen det ljudet. Plupp, plupp, plupp, en gång i sekunden i början. En del andra får tuppjuck av det.

Ljudligt

I en webbfråga i DN häromdan fick folk svara på hur ofta de hade sex. 20% hade svarat aldrig och 18% ett par gånger om året. Jag trodde inte de siffrorna skulle vara så höga. Nu är det ju inte direkt en vetenskaplig undersökning men en fingervisning kan man ta det som.

Dock tillhörde nog inte mina grannar de som kryssade i de svarsalternativen. I varma sommarnatten är det fler än jag som har fönstren öppna mot gården och när jag skulle sova igår hördes det väldigt väl vad som pågick. Först trodde jag någon slaktade en gris, sen förstod jag.

Kul för dem! *sa hon med en anstrykning av avundsjuka i rösten*

Jag har en vän

Jag har en vän som jag uppskattar och är stolt över att vara vän med. Vi har träffats ikväll och pratat i många timmar. Tvärs över en kaffe och en öl flöt pratet ur aldrig sinande källor. Vi har mycket gemensamt och mycket ogemensamt och funkar väldigt bra ihop. Vi skrattar mycket och har båda en lite bisarr humor. Har inte träffat honom sedan i våras när vi var på Observatoriets museeum. Jag har känt honom i flera år, vi lärde känna varandra när vi spelade samma onlinespel. Då var han bara 15 men nu är han 21. Han är en av de få personer jag känner som fortfarande skickar riktiga vykort, det är kul. Han gör mig glad och värmer mig med sin vänskap.