Semester. Undrar varför jag har det? Vad det är för vits med den. Är det bara för att man "ska" ha semester på sommaren och njuta av en massa saker som man inte gör annars? Jag skulle lika gärna kunna gå och jobba imorrn, det spelar mig ingen som helst roll. Jag hade en vecka i juni när jag var i Italien och det var mycket mer semester än de här två veckorna hemma i juli.
Jag blir bara frustrerad. Ju mindre press jag har desto mindre energi har jag att göra något över huvud taget. Dagarna går. Jag gör inte ett dugg. Så får jag dåligt samvete för att jag inte gör ett dugg. Och så går en dag till. Det finns saker jag vill och saker jag borde göra men det blir total stiltje och enbart obehag inuti mig. Jag blir förlamad. Jag känner mig instängd. Jag känner mig utstängd.
Det finns så mycket jag skulle kunna göra om jag bara hittade on-knappen. Spökpromenad i Gamla stan. Ringa P. Göra klart tavlorna. Sy. Köpa skinn till stolsitsarna. Brodera. Ta en öl på en uteservering. Läsa. Städa garderoben. Slipa barbänken. Måla om pallen. Ringa K. Åka till Birka. Köpa BH. Skriva. Plantera om murgrönan. Men inget gör jag. Inget vill jag.
Är det här resultatet av att vara jag? Är det här essensen av ensamhet?
Alla tider i livet har sina mönster. Det fanns en tid då semestern var något jag verkligen såg fram emot och när sista arbetsfredagen stod i ett förklarat ljus. När jag jublade när jag gick från jobbet och jag log emot trädgården som mötte mig när jag kom hem. Först trädgården, sen en man som stod och lagade mat och ungar som drällde in. Grillat kött, vin och långa, långa samtal interfolierade av barnens spring. Det var den tiden. Det är inte avsikten att låta bitter för det är jag inte. Det där är bara en sida av myntet och den som är lättast att komma ihåg. Som barndomens somrar som alltid var soliga. Men det hade ett stort värde och jag saknar det mycket. För sakna kan jag göra utan att vara bitter.
Det fanns en tid när semester betydde spänning och äventyr. När ryggsäcken var packad och InterRail-kortet och passet låg i säkert förvar i påsen närmast bröstet. När klockan var nästan 23 och natttåget skulle gå och kompisarna som inte skulle med stod på perrongen och kastade in öl efter öl genom det öppna fönstret så vi skulle klara första etappen.
Och nu är det den här tiden och det är ingen annan än jag själv som kan motivera mig och förändra mig, det är jag fullt medveten om. Det känns bara så jävla motigt.
Jag blir bara frustrerad. Ju mindre press jag har desto mindre energi har jag att göra något över huvud taget. Dagarna går. Jag gör inte ett dugg. Så får jag dåligt samvete för att jag inte gör ett dugg. Och så går en dag till. Det finns saker jag vill och saker jag borde göra men det blir total stiltje och enbart obehag inuti mig. Jag blir förlamad. Jag känner mig instängd. Jag känner mig utstängd.
Det finns så mycket jag skulle kunna göra om jag bara hittade on-knappen. Spökpromenad i Gamla stan. Ringa P. Göra klart tavlorna. Sy. Köpa skinn till stolsitsarna. Brodera. Ta en öl på en uteservering. Läsa. Städa garderoben. Slipa barbänken. Måla om pallen. Ringa K. Åka till Birka. Köpa BH. Skriva. Plantera om murgrönan. Men inget gör jag. Inget vill jag.
Är det här resultatet av att vara jag? Är det här essensen av ensamhet?
Alla tider i livet har sina mönster. Det fanns en tid då semestern var något jag verkligen såg fram emot och när sista arbetsfredagen stod i ett förklarat ljus. När jag jublade när jag gick från jobbet och jag log emot trädgården som mötte mig när jag kom hem. Först trädgården, sen en man som stod och lagade mat och ungar som drällde in. Grillat kött, vin och långa, långa samtal interfolierade av barnens spring. Det var den tiden. Det är inte avsikten att låta bitter för det är jag inte. Det där är bara en sida av myntet och den som är lättast att komma ihåg. Som barndomens somrar som alltid var soliga. Men det hade ett stort värde och jag saknar det mycket. För sakna kan jag göra utan att vara bitter.
Det fanns en tid när semester betydde spänning och äventyr. När ryggsäcken var packad och InterRail-kortet och passet låg i säkert förvar i påsen närmast bröstet. När klockan var nästan 23 och natttåget skulle gå och kompisarna som inte skulle med stod på perrongen och kastade in öl efter öl genom det öppna fönstret så vi skulle klara första etappen.
Och nu är det den här tiden och det är ingen annan än jag själv som kan motivera mig och förändra mig, det är jag fullt medveten om. Det känns bara så jävla motigt.
Ja du Maj. Jag kanske är fel person att svara på detta inlägg men nog är det essensen av ensamhet så som jag ser det. Sommarlovet hann inte ens börja här förrän jag började längta efter att det skulle vara över. Ju mindre jag gör desto mindre vill jag göra. Man blir handlingsförlamad. Säg till om du hittar en on-knapp för jag verkar inte hitta min heller. Jag tror inte det handlar om vare sig att vara bitter eller avundsjuk. Det handlar nog om precis det du skriver: saknad. Saknad efter vad som har varit eller saknad efter det man skulle vilja ha.
SvaraRaderaDen där spökpromenaden hade varit hur kul som helst. Såg den på nån sida på nätet. Här nere vet jag inte ens om det finns nåt liknande. Tveksamt.
Hmm, jag som precis satt och tänkte att usch, nu har det gått fem veckor på min semester och jag har bara tre kvar, det känns underligt att tänka så när jag läser det här för just det du beskriver är just det jag gillar. Att göra ingenting men allt om lusten faller på.
SvaraRaderaMan behöver få vara nere och oföretagsam ibland. Deppa klart i lugn och ro.
SvaraRaderaJag känner igen det du skriver och jag är inte ensam så det har nog inte bara med det att göra.
Tror jag.
Mea, du är aldrig fel person. Det är alltid skönt när någon förstår. Jag kanske har hittat on-knappen, jag ska låtsas att jag har mycket att göra imorrn.
SvaraRaderagnisslur: Det är okej att göra ingenting när man mår bra av det. Skillnaden är att jag inte gjorde det.
Nilla: Skön kommentar. Och det känns bra att du kan tycka som jag fast du inte är själv. Ibland är det lätt att skylla på det.
Nästa sommar: Skaffa dig ett Inter-rail-kort igen (eller finns inte de längre?). Tänk så fantastiskt skönt att du är fågelfri och ensam, du gör som du vill och är helt fri att umgås med vem du vill och stanna var och när du vill... Det är det som är essensen med att vara singel. Att få bestämma helt och hållet själv.
SvaraRaderaJa, det vore väl nåt, du kanske vill ha sällskap, Interrail med Maj Korner, det vore nåt det.
SvaraRadera