Det är intressant att se hur kretsarna runt oss bloggare ser ut. De flesta har ju några som de länkar till och i en del fall länkar tillbaka.
Jag ser de här kretsarna som cirklar som går i varandra. Många på min lista länkar till varandra men även till några andra. Då blir det en ny cirkel. Ofta rör jag mig bara inom mina egna cirklar. Om man kliver för många steg bort så blir det helt plötsligt ointressant. Då blir det bloggar som inte faller mig på läppen. Husdjursbloggar. Bebisbloggar. Samhällskritiksbloggar. Någonstans på vägen har det liksom vägt över. (oj, det var jättesvårt att försöka förklara det här!) Ibland blir det precis tvärtom, jag klickar på någons länk eller en kommentar och hittar ett guldkorn.
Sen finns det "stora" bloggar, där är jag oftast bara en betraktare. De är roliga att läsa men jag kommenterar nästan aldrig på dem, läser bara. För min del har jag dem inte ens bland mina blogglänkar utan jag har vanliga bokmärken på dem. Det är inte viktigt när jag läser dem. Däremot finns det somliga som jag vill se direkt när de har skrivit något nytt.
Det har varit lite prat här och där om just länkandet. En del tycker att "om jag länkar dig så länkar du mig". Det tycker jag inte alls är nödvändigt. Jag tycker var och en får bestämma själv vad de vill ha snabbvägar till och vad de vill visa att de läser. Fast jag blir väldigt stolt och glad när jag finns i någons lista, särskilt hos personer som jag själv tycker mycket om.
För mig är det inte viktigt hur många som läser det jag skriver, bara några gör det. Jag tror jag skulle bli skraj om det var allför många. Känna mig pressad och vara tvungen att prestera. Nu gör jag precis som jag vill och det trivs jag utomförträffligt med!
Jag ser de här kretsarna som cirklar som går i varandra. Många på min lista länkar till varandra men även till några andra. Då blir det en ny cirkel. Ofta rör jag mig bara inom mina egna cirklar. Om man kliver för många steg bort så blir det helt plötsligt ointressant. Då blir det bloggar som inte faller mig på läppen. Husdjursbloggar. Bebisbloggar. Samhällskritiksbloggar. Någonstans på vägen har det liksom vägt över. (oj, det var jättesvårt att försöka förklara det här!) Ibland blir det precis tvärtom, jag klickar på någons länk eller en kommentar och hittar ett guldkorn.
Sen finns det "stora" bloggar, där är jag oftast bara en betraktare. De är roliga att läsa men jag kommenterar nästan aldrig på dem, läser bara. För min del har jag dem inte ens bland mina blogglänkar utan jag har vanliga bokmärken på dem. Det är inte viktigt när jag läser dem. Däremot finns det somliga som jag vill se direkt när de har skrivit något nytt.
Det har varit lite prat här och där om just länkandet. En del tycker att "om jag länkar dig så länkar du mig". Det tycker jag inte alls är nödvändigt. Jag tycker var och en får bestämma själv vad de vill ha snabbvägar till och vad de vill visa att de läser. Fast jag blir väldigt stolt och glad när jag finns i någons lista, särskilt hos personer som jag själv tycker mycket om.
För mig är det inte viktigt hur många som läser det jag skriver, bara några gör det. Jag tror jag skulle bli skraj om det var allför många. Känna mig pressad och vara tvungen att prestera. Nu gör jag precis som jag vill och det trivs jag utomförträffligt med!
Jag brukar också tänka så där, i cirklar, som går i varandra. Det är som gäng som känner varandra och någon hittar någon ny som gör att en helt ny cirkel hakar i. Jag funderar på vilka nya jag fått genom dej och vilka du fått genom mej? Inte nödvändigtvis som någon länk utan mer utökandet av bloggosfären. Att vi tillsammans vidgare den som en såpbubbla bestående av många bubblor.
SvaraRaderaSen rätt vad det är så poffar det till och någon försvinner. Eller så poffar det till för att jag plötsligt inte gillar att vara på den bloggen längre. Det är som att vi seglar i ett gemensamt bubbelskepp i långsam takt framåt mot okänt mål.
Jag tyckte mycket om ditt inlägg. Jag gillar synen jag har nu. Din bubbla är gulorange för mej. Varm, lite höstig med inslag av glatt grönt och vemodigt brungrått. Är det bara bannern som ger mej den känslan eller är det bannern som passar väldigt bra till din blogg?
Jag har hittat många härliga personer genom dig. Jag är så glad att vi fann varandra.
SvaraRaderaJag är nog en höstmänniska så det kanske är därför den passar bra. Bilden är tagen i oktober och visst ser det nästan ut som is fast det är vatten?
Detta som du skriver gillar jag.
SvaraRaderaDet känns så ärligt och bra.
Det byggs en cybergemenskap och fördelen är att man väljer själv i vilken cirkel man trivs bäst i och känner sig hemmastadd med. Det behöver inte vara så att man kommenterar hela tiden eller överhuvudtaget!
Jag håller med om att det finns cirklar där språk, intresseområden, ja, you name it...inte passar det man själv är intresserad av och då, ja då är man inte med.
Enkelt egentligen.
Härligt inlägg om något som är så härligt, nämligen den blogggemenskap som dessa cirklar innebär...Jag har inte bloggat överdrivet länge och jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur stor social funktion det kan ha...om man vill...Tror det är viktigt att få bestämma själv över vilka man länkar. Jag tycker det är så spännande att hitta nya bloggar som man gillar genom de cirklar man befinner sig i ex din blogg) och det känns som om jag befinner mig i väldigt trvliga cirklar just nu....Pratade med en bloggvän på msn och kom fram till att man också skapar lite olika relationer till olika bloggvänner ocksså utifrån intrese, sätt att skriva och dyligt.
SvaraRaderaTack för ett fint inlägg....
jamen det är himla bra det här med kommentarer, på så sätt hittade jag in till dig, det hade jag inte gjort annars!
SvaraRaderaVar har jag nu varit och bubblat, kan man undra. :-) Roligt att du kom hit!
SvaraRaderaLite sen kommentar här men jag kunde inte låta bli. Jag har ju valt medvetet att inte ha några länkar alls. Det har sitt ursprung i den första tiden av bloggande. Jag skrev en hel del om det då. Hur länklistorna var ett sätt att visa vilken krets man ville tillhöra. Hur det uppstod kotterier kring bloggar. Kommentarer som inte blev riktiga kommentarer utan bara bifallsrop. Inlägg som inte heller var riktiga inlägg utan mer en hälsning till läsarna. Det har mattats lite det där. Men finns kvar.
SvaraRaderaJag har också fått vänner via bloggen och jag har tagit upp avslocknande kontakter med gamla vänner. En del via bloggen, en del irl. Jätteroligt. En del av det jag hoppades med bloggen! Men det är en och en jag är vän med, det är inte ett kollektiv, inte en gemenskap. Däremot ingår vi alla i olika nätverk, de flesa med väldigt tunna trådar. Människor blir inte vänner med varandra för att man radar upp dem tillsammans i marginalen på sin blogg.
Så jag går inte på bloggträffar heller. Där är det som på vilka träffar som helst. De som är vana vid att ta för sig, de tar för sig, de som är vana vid att samlas kring och uppvakta ledargestalter, de gör det och de som är vana att hålla sig i periferin, de gör det.
Intressanta tankar och jag förstår vad du menar med kotterier. På vissa bloggar känns det inte som att jag vågar skriva en kommentar knappt, det kan kännas som att sätta sig vid ett bord med främlingar som sitter med huvudena ihop och bara stolen på kortändan är ledig. På andra ställen tittar folk upp och vidgar cirkeln så jag får plats istället.
SvaraRaderaFör mig är länklistan verkligen bara ett bekvämlighetsredskap. Men jag har förstått att det kan vara ett känsligt område för vissa. Men det får vara deras bekymmer.
Jag har också förstått att det kan uppstå fiendskap och otrevliga kommentarer fast det verkar som det ofta kommer från personer i verkliga livet. Men det är klart, någon kan ju fatta agg till en, även här. Själv väljer jag bort de bloggar där jag känner att lusten att vara negativ tar över.
Och visst skulle ett möte i verkligheten vara som vilket annat möte med främlingar som helst. Jag är den jag är, både här och i verkligheten och så är det nog för de flesta. Då blir det den effekten som du beskriver. Men det kan jag stå ut med, tror jag.