I lördags var syrran och jag och skulle titta på huset vi hade som sommarstuga mellan jag var 7 och 12 år. Den var borta. Väldigt borta. Där den en gång legat var nu ett stort grustag. Åkrarna var förvandlade till grusig mark och där bikuporna en gång var syntes inga flygfän. Den röda stugan med vita knutar ersatt av en plåtbyggnad. Det kanske så det ska vara, minnesbilden av barndomen ska vara som den var då, inte ses med åldrade ögon. Vi vände om och försökte hitta badplatsen men där såg ut att vara ett hus. Slog oss ned på en grön plätt och drack kaffet ändå. Tallarna doftade barndom och smultronen likaså.Åkte till min bästis B och fyllde mina batterier med ny energi. Förhoppningsvis fylldes även hennes. Hon är en mästare i köket. En förrätt av parmaskinka och mozzarella på en bädd av ärtskidor överströdd av rostade pumpakärnor. Den åt vi på verandan. En ljummad skaldjursallad åt vi vid köksbordet. Nyplockade blåbär och jordgubbar med grädde åt vi i växthuset. Och så pratade vi, hela tiden om intressanta och tänkvärda saker. Ren njutning.
Å så härligt det låter att tanka energi hos en bästis.
SvaraRaderaJag vet inte hur det är det där med barndomsminnen. Om de ska vara konserverade eller förändrade. Min barndoms stuga är jag nu ägare till. Den är stadd i ständig förändring även om vissa saker är sig lika. Omgivningen stannar inte upp. Ett nytt hus, högre träd, nya kalhyggen. Det är få saker som varar för evigt.
Hm jag håller kanske inte med om att man ska återse en barndomsplats. Det gäller i allafall inte mig då jag provat ett par och blivit besviken. Allt var så oförstört hemligt spännande när jag var liten och blev så ointressant förändrat när jag återsåg det i vuxen ålder.
SvaraRaderaKan man jämföra detta med att först läsa boken och sen bli besviken på filmen?
När jag åker tillbaka till gatan jag växte upp så känns allting så litet. Jag minns ju gatorna som långa och stora. En hel värld. Inte ett pyttelitet kvarter. Skönt att det inte är samma sak med gamla bästisar. Där hänger det i. Som om det inte gått en dag.
SvaraRaderaKersti: Då har du ju haft den under uppsikt kontinuerligt, då har den växt med dig och du har sett vad som hänt.
SvaraRaderaMofsan: Ibland ska man nog låta det förflutna vara, alla murar är så låga och bergen är bara små kullar numera.
Tandis: Helst skulle man behålla dubbla bilder. En då och en nu bild.
Samtidigt är det roligt att återse, vissa minnen väcks av det också. Goda och onda. Mest goda eftersom de onda har en tendens att försvinna i glömskans mörker.